…har de senaste årens strider om vänsterpartiets historiska arv, bevisat att det inte finns någon vilja att seriöst positionera dagens vänsterparti gentemot den egna rörelsens historia. Det är en miss, tror jag, därför att medvetenheten om den egna rörelsens förankring i historien kan ge styrka liksom sammanhållning, två attribut som vänsterpartiet nog skulle kunna behöva.

I stället för att på allvar analysera partiets utveckling har man från partiledningens sida länge svängt, mellan att helt sonika stoppa huvudet i sanden och förneka allt, och att hitta på väckelsehistorien om de intellektuella förnyande ljusgestalterna som bekämpar de odemokratiska mörkermännen alltsedan 1917.
Rädslan att på något sätt buntas ihop med mörka krafter har kanske också gjort att partiledningen på senare tid är märkligt tyst när det kommer till vissa internationella frågor. Kontroversiella ämnen, som till exempel hållningen till Kuba, diskuteras inte gärna. I andra frågor är oenigheten stor, därför att det finns en rädsla att få partiet i sin helhet att ta ställning. Det medför godtycke – enskilda partirepresentanter kan ju hävda vad som helst – vilket i och för sig ökar sårbarheten.
Lägg därtill att de internationella kontakterna är ostrukturerade och oftast beroende av individuellt engagemang. Och till råga på allt kan nu noteras att partistyrelsen nyligen valt att ytterligare prioritera ner de internationella frågorna. Och sålunda kommer partiet snart att göra sig av med sin internationella sekreterare. Tjänsten ska avvecklas på grund av dålig ekonomi. Det är egentligen mycket anmärkningsvärt. Just de internationella frågorna har länge varit en av partiets styrkor. I avsaknad av en trygg förankring i vår rörelsehistoria har (v)i kunnat vara stolta över att vara en genuin internationalistisk rörelse med många kamrater från och i alla världens hörn.

Men, tyvärr, inte heller den saken är längre ”prioriterad”.