Författaren Norman Mailer ställde en gång upp som kandidat till borgmästarposten i New York. Efter att ha misslyckats med sitt märkligt anarkistiska program konstaterade han att han också saknat den energi som krävdes för att skaka tusentals händer varje dag. På ytan ser det amerikanska presidentvalet ut som en tävling i uthållighet och publikfrieri.
I den process där demokraterna och republikanerna väljer sina kandidater handlar nästan allt om momentum – genom att vinna förtroende i enskilda delstater, kan de samla in mer kampanjmedel, som i sin tur spenderas i nya delstater.
Det är ett spel med enorma insatser. Redan har mer kampanjpengar spenderats (över tre miljarder kronor) än under samtliga presidentval fram till 2004, och även rekordet från 2004 kommer med all säkerhet att vara slaget när valet är klart. Genom att följa pengarna får man en viktig bakgrund till valets logiker.
Det komplicerade regelverket kring dessa kampanjbidrag skall se till att det är individer som ger pengar och att de inte får ge för stora summor direkt till enskilda kandidater. Men genom sakfrågekommittéer, som är formellt oberoende från kandidaterna, kan större pengar kanaliseras. Många större kampanjgivare får personlig tillgång till kandidaterna, kan bli ”rådgivare” och till och med ställa krav på att få prestigefyllda poster. Det gör att det lönar sig dåligt att stödja kandidater som har liten chans.
Det som hänt hittills i denna process är förutsägbart nog att ytterkandidaterna försvunnit. Vänsterkandidaten John Edwards lyckades förvånansvärt bra, men hade ändå inte en chans. På republikanernas liberala flank blev Rudy Giuliani krossad. Den kristna högersidans uppstickare Mike Huckabee lyckades bättre i att störa sin närmste konkurrent Mitt Romney, men kommer inte att ta hem spelet. De tre kandidater som återstår kommer ur respektive partis mitt.
Pengar kommer fortsatt att spela en roll: båda presidentvalen 2000 och 2004 vanns av den kandidat som samlade in mest pengar. Men de tre kandidater som är kvar är på olika sätt kapitalägarnas kandidater. Det är demokraternas kandidater som fram till årsskiftet samlat in i särklass mest pengar: Hillary Clinton (115 miljoner dollar) och Barack Obama (102 miljoner) mot John McCain (41 miljoner). Genom listorna av bidragsgivare kan vi se att elektronik- och kommunikationssektorn liksom finansmarknaden och advokatskrået stödjer demokraterna, medan de stora jordägarna, tobaksodlarna, oljeintressena, försvarsindustrin och byggbranschen stödjer republikanerna. Listorna sammanfaller med den traditionella geografiska uppdelningen: demokraterna brukar vara starkast i öst- och västkustens centra. Republikanerna är starkast i den folkrika jordbruksbygdens ”middle America”. Det ger också en förklaring till varför demokraterna på många sätt är elitens parti i USA: partiet är för bakbundet av kapitalintressen för att kunna föra en konsekvent ekonomisk politik för låginkomsttagare.
Det är ändå helt klart att en demokratisk president är betydligt bättre än John McCain (se artikel, s.10), det kan vi i dagsläget vara överens om med nästan alla, även Fredrik Reinfeldt. Men just därför finns en risk att Clinton och Obama övervärderats. McCain spelar det traditionella republikanska spelet: att slå ur underläge mot storstadseliten med hjälp av en aggressiv utrikespolitisk agenda. McCain har stor hjälp av det som Richard Goldstein träffsäkert kallade det nya Dirty Harry-syndromet (ju skakigare läge för USA, desto högre rop på en stark man – oavsett om han har rätt eller fel i sak) i den klassiska artikeln ”Neo-Macho Man: Pop Culture and Post-9/11 Politics” (The Nation 6/3 2003).
Än så länge har spelet också handlat om kandidaterna skall övertyga sitt parti, men McCains övertag blir tydligare när han ställs mot en svart man – ännu mer om det blir en kvinna. Då kommer också de riktigt stora ekonomiska bidragen.
Det är vad som talar för att han skall bli vald, oavsett vad europeiska bedömare önskar. Låt oss hoppas att vi har fel.
/Aron Etzler
