Jag ska ärligt säga att jag var mycket nära att ge upp efter semestern. Att komma tillbaka efter en sommar där oroliga tankar om det politiska läget trängts undan av böcker, bad och lugn, var tufft. Nedslagen av trollen, hatet, SD-reklamen i tunnelbanan, katastrofala opinionsmätningar och av att hela den politiska debatten fördes utifrån Sverigedemokraternas premisser. De få positiva nyheter som fanns om framsteg i höstbudgeten sköts ut från debatten, både av vänstern och högern. I stället cirkulerade diskussionen kring flyktingarnas påverkan på allt från försörjningsstöd till Pisa-resultat. Jag såg framför mig hur det var tre långa dystra år kvar till riksdagsvalet 2018, där SD skulle dominera.
Men sedan kom bilden på den treårige pojken Alan och spred chockvågor över världen. Det är inte första gången en bild får en sådan påverkan på ett politiskt skeende. Att dra paralleller till bilden från 1972, där en naken flicka flyr napalmbomberna under Vietnamkriget, är inte svårt. Den dubbla känslan av maktlöshet och frustration är densamma – en känsla som inte ska underskattas. Den omvandlades till handling under Vietnamkriget och den gör det nu.
För oss som länge bevakat och rapporterat om den ansvarskris som just nu råder i Europa kom det knappast som en nyhet att många EU-ledare gör allt för att inte låta flyktingarna komma till vår kontinent. Den totala brist på ansvarstagande som råder när det gäller att göra något åt kriget i Syrien, hjälpa de närliggande länderna med flyktingsituationen och ta hand om den bråkdel flyktingar som kommer till Europa är skrämmande. Men det finns undantag. Angela Merkel, som under sommaren med rätta blivit utskälld för att hon agerat bödel i fallet Grekland, blir nu lika hyllad för att hon lämnar helt rimliga besked om att att Tyskland kan ta emot 500 000 flyktingar om året, i många år framöver. I ljuset av det känns Stefan Löfvens krav om 100 000 kvotflyktingar till hela EU mycket fjuttigt. Tänk att det blev en orädd liberal som var först med att visa medmänskligt ledarskap i en union som har Schengen som ett av sina viktigaste fördrag.
Rörelsen för medmänsklighet blir bara större och bredare för var dag som går. Svenska herrlandslaget i fotboll uppmanar till att ge gåvor. SJ har beslutat att slopa ID-kravet på sina tåg och gör det möjligt att köpa biljett på tåget utan extra avgift, allt för att göra det enklare för flyktingar att röra sig i Sverige. Tiotals miljoner kronor har samlats in till såväl privata initiativ, som åker ned till kontinenten för att hjälpa på plats, som till traditionella hjälporganisationer. Rapporterna om lokala initiativ för att hjälpa nyanlända är många och i skrivande stund så görs enorma insatser för de flyktingar som tagit sig ända hit. Stockholms moské öppnar upp portarna för att hjälpa och underlätta för flyktingarna som nu kommer till Stockholm. Utdelning av kläder, mat och så erbjuds det barnpassning som avlastning för föräldrarna. Vänsterpartiet i Malmö vill göra Malmö till ”Hoppets hamn”, Ung Vänster erbjuder sovplatser och resebokningar och på centralstationen i Stockholm har hundratals människor lämnat mat, hygienartiklar och bidragit med sina resurser.
I och med att medierapporteringen inte längre går i SD:s ledband så förs också diskussionen på helt andra ställen än riksdagen och det märks tydligt hur Sverigedemokraternas företrädare snabbt hamnar i periferin. Det är bra. När Annie Lööf mötte Jimmie Åkesson i Aktuellt (3/9) så visade hon, precis som Angela Merkel, hur avgörande det är när liberaler återfinns på rätt sida i den här debatten. Den normalisering av Sverigedemokraterna som framför allt Svenska Dagbladets, Göteborgs-Postens och Expressens ledarsidor har stått för kan få ett stopp nu. Ivar Arpi, ledarskribent i SvD, var snabb med att misstänkliggöra just Refugees Welcome-parollen eftersom ”den är en gammal AFA-paroll”. De gör vad de kan. Men det kommer inte räcka för att stoppa denna flodvåg av medmänsklighet och solidaritet som vi nu ser tar form.
Flyktingrörelsen är inne i ett avgörande skede.Refugees Welcome-rörelsen har en naturlig koppling till politiska krav om att riva upp Dublinförordningen, avskaffa transportöransvaret och skapa lagliga vägar in genom Europa genom asylvisum och slopat visumtvång. De politiska ledare som inte lyssnar på en sådan rörelse kommer avslöja sig själva som hycklare och uppmärksammas som det.
De senaste dagarna har jag återfått tron på samhällskroppen. För det är det som alla dessa donationer, frivilligarbeten och handlingskraft är ett bevis på – att samhällskroppen finns och att den kan göra gott. När krig och förtryck orsakar att människor måste slitas upp med rötterna från sina hem, så krävs det att länderna de flyr till kan ge dem tak över huvudet, ta tillvara på deras resurser och ge dem förutsättningar att återigen bygga upp sina liv. Men det behövs också människor som kan hälsa dem välkomna, lyssna på deras berättelser om flykt och terror, och som kan upprätthålla medmänskligheten.
