Jag minns det närmast som en sexuell upplevelse – första läsningen av Latinamerikas öppna ådror av Eduardo Galeano när jag gick i ettan på gymnasiet. Kroppen försattes i ett slags fysisk eufori av att läsa sida efter sida av oändliga meningar som förklarade åderlåtningen – först av kolonialmakterna och sedan av imperialiststaterna – av den kontinent som hade gett mig mitt namn: America.
Eduardo Galeano dog av lungcancer den 13 april i Montevideo, Uruguay. Landet där han föddes och levde sitt liv med ett avbrott, då han tvingades bort av militärdiktaturen på sjuttiotalet.
Han hade inte tänkt bli författare. Han har själv sagt ”Jag föddes skrikandes måååååål som alla bebisar i Uruguay och ville bli fotbollsspelare. Det var löjligt. Därefter ville jag bli helgon. Värre. Sen försökte jag mig på att måla men jag åstadkom inte värdigt att åse. När jag övertygat mig själv om att jag inte dög till något blev jag författare.”
Och han skrev och han skrev och han skrev. Latinamerikas öppna ådror publicerades 1971, när han var 31 år, och innan dessa hade han skrivit flera böcker och än fler artiklar för olika tidskrifter och sen dess har han ständigt publicerats och fått otaliga priser och utmärkelser, bland annat Stig Dagerman-priset. Totalt blev det 44 böcker.
Den bok som han associeras med allra mest är just Latinamerikas öppna ådror som till en början sålde väldigt dåligt. Men sedan tog militärdiktaturerna över Uruguay, Argentina och Chile på sjuttiotalet och boken blev en klassiker. 2009 gjorde boken världscomeback i diskussionerna om Latinamerikas historia då Hugo Chávez gav den till Barack Obama i present på ett toppmöte. Då gick den fantastiska och pedagogiska historieskrivningen över hur Latinamerika ständigt försett världen men aldrig sig själv från listplats 60 280 över mest sålda böcker på näthandeln Amazon till tionde plats.
Men det är inte Eduardo Galeanos antiimperialistiska analyser som gjort honom så älskad utan snarare hans sätt att poetiskt berätta historier. Kanske skulle man kunna kalla honom för en poetisk journalist eller en journalistisk poet. När han målar fram orden, om fotboll, om den upp- och nedvända världen, om vänsteraktivisten som avrättades av militärjuntan innan han förlorade oskulden, och framförallt: om kvinnorna. Hans bok med titeln Mujeres var planerad att ges ut första maj och är en hyllning till kvinnor som kämpar, såsom kvinnorna i mexikanska revolutionen eller i Pariskommunen.
Eduardo Galeanos kropp kommer nu finnas för ett sista avsked i El Salon de los Pasos Perdidos, de Bortkomna Stegens Salong, i Uruguays parlament. Minnesbrev, kondoleanser och minnesakter väller fram. På den här sidan Atlanten, där jag just nu befinner mig, beklagar vi inte Eduardo Galeanos bortgång. Vi gråter och läser hans böcker som ständigt ges ut på nytt. Det hoppas jag nu sker även i Sverige.
