Det är när socialdemokratin vågar tänka stort som den blir framgångsrik. Partiet måste förmedla en samhällsvision som människor känner sig berörda av.
Så låter det när Socialdemokraterna analyserar valet.
Det är en bra analys. Problemet är att den gjordes efter valet 2010, och att valanalysen efter 2014 års val, som presenterades förra veckan, därför tvingas komma med samma uppmaningar igen.
Vi vet vad som hände efter 2010. Istället för att tänka stort fick partiet en kamrerssjäl till finansminister och en statsminister som mest verkar vilja bli ihågkommen för att komma överens, lite oavsett om vad. Man åstadkom ett valresultat som valutvärderingen (helt riktigt) vägrar kalla seger, och en svag minoritetsregering. Men man får regera, och socialdemokrater brukar tro att regerande gör avtryck. I vardagen, ja – men i valresultat 2018? Det är inte lika säkert.
Därför efterlyser valutvärderingen nu ett mer visionärt parti. Arbetet ska börja med en ”djuplodande samhällsanalys”. (Socialdemokrater, till skillnad från de flesta andra partiers anhängare, är alltid oroliga för att de har fundamentalt fel.)
Men måste partiet verkligen börja i den änden? Det finns redan ett överskott av kloka analyser. Vad det gäller är att ha modet att välja en som man tror på och sätta igång. Socialdemokraterna behöver inte själva tänka ut motiv för att till exempel ställa åtstramningspolitiken på huvudet – det har ekonomer runt om i världen gjort i helt tillräcklig mängd.
LO-rapporten ”Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner”, med sitt gigantiska investeringspaket, står ju också där i bokhyllan. Vad är det som inte är djuplodande i den analysen? Ibland kan klok politik vara att bara göra en bra idé till sin.
När Socialdemokraterna – tusan vet för vilken gång i ordningen – säger sig behöva ytterligare en stor omvärldsorientering, känns det mest som om man gör det för att undvika det oundvikliga: att faktiskt välja en tydlig politisk riktning. Projektet ”de nya Moderaterna” tog ut en sådan riktning, på magkänsla! Men det byggde på en övertygelse om att det var rätt. Om det är någon slags kulturrevolution Socialdemokraterna skulle behöva så är det att överge sin politiska rädsla och börja tro på sin egen förmåga att bilda opinion.
Misslyckandet i valet handlar väl rätt mycket om det där?
Hela mandatperioden fram till sommaren 2014 förlorades, först genom inbördeskrig, sedan genom att Stefan Löfven tilläts puttra omkring och riskminimera under hela sitt första partiledarår. Och sedan var det bara ett år kvar till valet.
Under det året visade Socialdemokraterna att man verkligen inte är något bra oppositionsparti. Partikulturen har formats av alla år i regering. Är man i opposition kan man inte besjälas av att förbättra och fixa. Man måste drämma till med något som sätter hjärtan i brand – och man måste göra det i opposition mot motståndarpartierna, inte säga i samma andetag att man gärna vill samarbeta.
Moderaterna var också en skicklig motståndare. När de duckade fajt och kopierade många socialdemokratiska utspel, hade partiet inget motmedel. Konsekvensen blev visserligen att Moderaterna uppfattades som idélösa, men det hjälpte ju inte Socialdemokraterna. Bara SD, som lever av sådan utebliven konflikt.
SD, ja. Sedan valet har styrkeförhållandena i svensk politik ändrats ganska dramatiskt. Socialdemokraterna dalar ned mot 25 procent, och SD växer så det knakar. Frågan är om valanalysgruppens förslag är tillräckligt desperata. Utvecklingen kanske inte väntar in den där djuplodande analysen.
