INTEGRATION Idag är normen i samhället ett språk och en kultur. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär.

Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.

Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Det är dags att ifrågasätta normen om ett land – ett språk – en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.

Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter.

Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande. För den som önskar få utbildning på meänkieli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till en viss nivå. Rättskipning ska kunna ske på meänkieli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige. Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV – MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk.

Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om fl exibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider.

Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.

Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.

Ett program för kulturell autonomi kommer att vara kostsamt. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen medför idag. Det fi nns faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.

Mångfald är att föredra framför enfald.