Flera av de senaste årens skolattacker i Sverige och Europa har haft kopplingar till högerextrema nätmiljöer. Ändå framställs gärningsmännen ofta som ensamma, sjuka och ideologiskt vilsna. Politikerna måste sluta blunda för ideologins betydelse – och för den roll de själva spelar.
Den 12 juni föll domen mot 15-åringen som knivmördade en 31-årig man i Norrköping. På grund av sin låga ålder dömdes han till fyra års sluten ungdomsvård.
Men i rapporteringen har en avgörande aspekt hamnat i skymundan: mördarens politiska ideologi. Som Flamman kunde visa lyssnade han på nynazistiska rockband och poddar omedelbart efter dådet, samt sökte på låttexter med rader som ”häng dem högt, skär av deras halsar”.
Två dagar före domen inträffade Österrikes värsta massmord i modern tid. En 21-årig man mördade tio elever på en skola i Graz, och tog sedan sitt liv. Flamman kunde som första tidning i världen visa att han följde nazistiska konton i sociala medier.
Kanske var även det alltså ett ideologiskt dåd. Samtidigt hade han själv gått i skolan utan att få slutbetyg. Var det en hämnd mot ett dysfunktionellt skolsystem? Eller ett uttryck för psykisk ohälsa, då polisen beskriver honom som en ”introvert” med skjutspel som sin ”stora passion”.
Allt detta kan stämma samtidigt.
Som Centrum för våldsbejakande extremism (CVE) skriver i sin årsbok för 2024/2025: ”alla komponenter spelar roll – och […] de samverkar. […] Därför bör man undvika binära frågor: ’Är det ideologi eller psykisk ohälsa?’, ’Är drivkraften mobbning eller extremism?’. Svaret är nästan alltid både-och, inte antingen-eller.”
Men i debatten framställs det ofta som att förklaringarna utesluter varandra. Man utgår från att det ska finnas ett enda, tydligt motiv. Om bilden är rörigare tyder det på varje dåds unika karaktär, och ett trasigt psyke som vi aldrig kommer att begripa.
Den österrikiska mördarens bakgrund liknar massmördaren på Campus Risbergska i Örebro. Han återvände till sin Komvuxskola för att mörda elever, nästan uteslutande med utländsk bakgrund. Men då han aktivt rensat bort sina digitala spår, har polisen inte hittat något motiv. Högern menar nu att vi därmed vet att dådet inte var ideologiskt motiverat – vilket är något helt annat.
Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen.
Vad anonyma troll ropar om i Hanif Balis kommentarsfält på X kan man alltid ignorera. Direkt oansvarigt blir det dock när statsåklagare Elisabeth Anderson och kriminologiprofessor Susanne Strand tvärsäkert avfärdar ”rykten om främlingsfientliga motiv” (Nerikes Allehanda, 13/6). När en vit man skjuter människor med utländsk bakgrund på en invandrardominerad skola, så får det en skrämseleffekt, oavsett om han hade ett sådant motiv eller inte.
Vad avslöjar de med sin iver att städa bort ideologin?
I borgerlighetens fall en obekväm insikt. Man styr med ett nazistgrundat parti, som i förra valet hade 214 kandidater med kopplingar till högerextremism. Sverigedemokraternas ständiga hets mot muslimer kan mycket väl sporra våldsamma individer, som vill ge sina dåd politisk laddning.
Med tanke på hur många massmördare som finns i rasistiska nätmiljöer är det förstås besvärande att man inom Tidöavtalets ramar har kommit överens om att aldrig kritisera Sverigedemokraternas rasism.
Dessa miljöer stärks nämligen om politiker uttrycker sig allt råare om svenska medborgare. För som CVE skriver i sin årsbok: ”När gränsen för vad som är normalt att uttrycka flyttas fram kan det leda till att våldsbejakande extremister anser sig ha stöd, inte bara för sin uppfattning utan även för att begå brott.”
Och oavsett hur varje enskild skjutare motiverar sig, så är det tydligt att den högerextrema miljön ofta finns med i den större bilden. Det märks tydligt i våldsamma nätrörelser som 764 och No Lives Matter, som ständigt beskrivs som ”nihilistiska” trots att de – som Mathias Wåg har visat i Flamman (nr 42/2024) – har kopplingar till både satanism och nazism.
Det här må vara ensamma killar som fallit illa, och det behövs en rad insatser inom psykisk ohälsa och arbetslöshet, samt kanske även striktare vapenlagar och ett samtal om hur vi bryter ensamheten i sociala medier.
Men vi får inte glömma den ideologiska komponenten. Och den behöver inte vara så direkt som att man ”tror” på det. Det är snarare ett återkommande element i en bredare nätmiljö av kvinnohat, nihilism, rasism och martyrfantasier. Från sådana digitala miljöer kommer många av de gärningspersoner som ligger bakom en stor mängd våldsdåd på svenska skolor det senaste årtiondet – i Trollhättan 2015, Eslöv 2021 och Kristianstad 2022.
Möjligen finns en rädsla för att hjälpa mördarna genom att skriva in dem i denna mörka kanon, och på så sätt även uppmärksamma deras dåd mer. Men nihilistiska massmord kommer alltid att väcka uppmärksamhet. Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen – och de politiker som pekar ut delar av befolkningen som främlingar och förrädare, vars liv är mindre värda.
Därifrån är det inte långt till tanken att om vi bara blir av med de här människorna, så mår vi bättre sedan.
