Okategoriserade 19 april, 2006

Stark kritik mot sanktionerna

EU håller inne med sitt bidrag på 500 miljoner euro per år. Sverker Åström kallar det skändligt. Israel har fryst alla utbetalningar av palestiniers skattemedel på uppåt hundra miljoner dollar per månad. <br /> - Vi är i en jävligt dålig situation, säger Fuad Samandar. Det är en stor besvikelse att EU stoppar stödet till oss. Hela världen bad oss hålla val och det gjorde vi.

Palestiniernas premiärminister Ismail Haniya meddelade, när den Hamasledda regeringen samlades för första gången i början av april, att pengarna är slut.
– Vi har ärvt ett läge med inte bara en tom statskassa, utan dessutom en massa skulder.
Haniya säger att regeringen ska göra sitt yttersta för att den palestinska myndighetens 140.000 anställda ska få sin lön.
– Regeringen, och i synnerhet jag som premiärminister, kommer inte att få lön förrän de statsanställda får sitt.
Fuad Samandar arbetar för Palestinian Center for Peace and Democracy, PCPD, och bor i Bir Zeit. Han är skeptisk till Hamas.
– De var inte redo att vinna valet. De borde varit i opposition men fick mer röster än de trodde. Nu vill Hamas göra gällande att de är redo och säger att de kommer att kunna handskas med situationen, men det kommer inte bli bra.
Han berättar att situationen är relativt lugn i Bir Zeit, eftersom det är en liten stad.
– De israeliska soldaterna trakasserar inte folk lika mycket. Jo, polisen, om den har uniform. När palestinska poliser bär sin uniform kommer israeliska soldater och spöar upp dem. Så nu har de civila kläder för det mesta, eller om de har uniform så gömmer de sig när soldaterna kommer.

Hur är situationen i Palestina idag?
– Vi har en jävligt dålig situation. Vi är ockuperade och Israel behövde bara en enda ursäkt för att få en förevändning att bli mer aggressivt och det har de nu. Nu har Israel sagt att Palestina är en fiende. Det är en stor besvikelse att EU stoppar stödet till oss.

Är du överraskad?
– Ja naturligtvis! Hela världen bad oss hålla val och det gjorde vi. Det gick demokratiskt till och allt var i sin ordning. Det var det mest bevakade valet, med observatörer från hela världen. Det var ett rättvist val och Hamas vann, så vad då? Nu straffar ni oss för vårt val.
Efter Hamas valseger i januari har Kanada, USA och EU beslutat att dra tillbaka sitt finansiella stöd till den palestinska myndigheten. Inresevisum till EU för Hamasledare för samtal med EU ges inte. Kraven från EU är ett formellt och omedelbart erkännande av Israel, avstående från allt våld och tillämpning av redan ingångna avtal. Man har föreslagit att en del av stödet ska omdirigeras till FN och andra internationella hjälporganisationer. Organisationen Läkare utan gränser anser att detta är oacceptabelt. Humanitära aktörers insatser kan inte användas som en förevändning för de konsekvenser som EU och USA:s beslut har för hela befolkningen.
– Det är inte humanitära hjälporganisationers roll att sörja för att de grundläggande behoven hos civilbefolkningen i de ockuperade territorierna tillgodoses, säger Laura Brav, landansvarig för Läkare utan gränser i Jerusalem. Det ansvaret ligger enligt den fjärde Genèvekonventionen på den ockuperande makten, det vill säga staten Israel.

Risken är stor att förhållandena kommer att förvärras, menar organisationen, särskilt i Gazaremsan där nästa hälften av de 1,4 miljoner invånarna redan lever under fattigdomsgränsen. Den israeliska arméns intensiva beskjutning – mellan hundra och 300 träffar per dag sedan i fredags – orsakar allvarliga skador bland civilbefolkningen. Avstängningarna av staden Karni, genom vilken huvuddelen av varorna in till Gaza passerar, har lett till brist på vissa basvaror, meddelar Läkare utan gränser.
Läkare utan gränser befarar att levnadsförhållandena för befolkningen i Palestina kommer att förvärras ytterligare och har beslutat att se över sina insatser i området.

Stjärndiplomaten Sverker Åström, UD:s kabinettssekreterare 1972-1977, skrev i förra veckan en besk debattartikel i Svenska Dagbladet om svenska regeringens ”cyniska tystnad”. Han skrev att EU fattat det ”unika beslutet att straffa en i god demokratisk ordning tillkommen regering för förbrytelser som denna regering inte begått.” Han anklagar den svenska regeringen för att ha deltagit i det ”skändliga beslutet” utan protester.
Sverker Åström angriper bland annat kravet på Hamasregeringen att erkänna Israel, och jämför med Sverige som alltid intagit ståndpunkten att en stat aldrig kan tvingas att formellt erkänna en annan stats regering eller en annan stat. Sverker Åström påpekar att han ”personligen dussintals gånger varit med om att besluta att tills vidare inte fatta beslut om erkännande”. Han fortsätter: ”Sverige har alltid ansett att erkännande inte är någon internationellt rättslig skyldighet utan ett politiskt avgörande i det enskilda fallet. Däremot ansåg vi att kontakter med vederbörande icke erkända regeringar eller stater var fullt möjliga, ofta önskvärda. De ledde i normalfallet till en process som slutade med att vi de facto, genom till exempel handelsavtal, lämnade erkännande, så småningom följt av diplomatiska förbindelser etcetera. Nu kräver vi, med bortseende från vår tidigare principiella ståndpunkt, att den nya regeringen i Palestina omedelbart och formellt erkänner Israel, väl vetande att detta av uppenbara politiska skäl för närvarande inte är möjligt för Hamas att acceptera.”
Vikarierande utrikesminister och biståndsminister Carin Jämtin svarade Sverker Åström: ”Det pågår för närvarande en översyn av EU:s bistånd till palestinierna. Översynen utgår från Kvartettens (FN, EU, USA och Ryssland) tre krav på den palestinska regeringen: erkänna Israels rätt att existera, ta avstånd från våld och respektera ingångna avtal. Till dess översynen är klar har EU-kommissionen beslutat att tillfälligt avbryta utbetalningarna av direkt budgetstöd till den palestinska myndigheten och annat stöd till den palestinska regeringen. Vid mötet med EU:s utrikesministrar den 10 april slogs fast att EU:s stöd för att möta det palestinska folkets grundläggande behov ska fortsätta.”

Nästan alla offentliganställda palestinier jobbar nu utan lön, rapporterar Sveriges radios Ekot. Shahnaz al-Far, som jobbar med utbildningsfrågor i Ramallah, har inte fått lön på över två månader. Men hon går fortfarande till jobbet.
– Utbildning betyder så mycket för det palestinska folket, det är lika viktigt som mat och luften vi andas. Vi kan bara inte stänga våra skolor, säger Shahnaz al-Far till Ekot.
– Vi är överraskade och besvikna. Trots att européerna vet att Hamas seger är resultatet av demokratiska val gör de så här, säger hon.

Palestinska organisationer uttrycker sitt starka avståndstagande mot försök att utifrån påverka Palestinas inre angelägenheter.

Den 15 april 2006
Efter det palestinska parlamentsvalet, har många internationella organ skyndat sig att annonsera sina positioner och ställt politiska krav på den nyligen valda regeringen. Utifrån beslutet att avsluta stödet till den palestinska myndigheten, avbröt många av dessa organ sitt ekonomiska stöd till Palestina. Samtidigt vidtog den israeliska regeringen åtgärden att stoppa överföringen av skatteintäkter som den är skyldig den palestinska myndigheten.

Vi undertecknare fördömer starkt dessa godtyckliga åtgärder mot Palestinas myndighet och folk, och vill slå fast följande:

1. Det palestinska valet, som hyllats av lokala och internationella samfund som demokratiskt, rättvist och trovärdigt, var ett uttryck för det palestinska folkets vilja och demokratiska val. Valresultatet måste erkännas och respekteras av det internationella samfundet.

2. Valet av väg för politisk förändring är en intern palestinsk fråga och alla försök att påverka processen och dess resultat är oacceptabla och förkastas bestämt av det palestinska folket och våra organisationer och institutioner.

3. Utländsk hjälp till stöd för den palestinska nationella myndigheten och dess ansträngningar att möta sociala, ekonomiska och säkerhetsmässiga åtaganden gentemot det palestinska samhället, är en del av de överenskommelser som nåtts och ska inte ses som välgörenhet. De är åtaganden som det internationella samfundet ålagt sig självt.

4. Utvecklingen mot att koppla samman ekonomiskt stöd med politiska krav och agendor faller utanför betingelserna för de internationella överenskommelserna, avtalen och kontrakten, och innebär en farlig överträdelse av internationell lag och internationell humanitär rätt. Dessutom kan den betraktas som en deklaration av bojkottskrig mot det palestinska folket, utan någon som helst rättslig grund.

5. Stoppet för utländskt stöd till den palestinska myndigheten kommer att ytterligare förvärra den redan urartade humanitära situationen i de ockuperade palestinska territorierna, orsakade av den fortsatta israeliska ockupationen.

6. Försöken från vissa internationella organ att använda palestinska icke-statliga organisationer, för att implementera politiska agendor och kringgå den palestinska myndigheten, avvisas bestämt. Vi deklarerar vår respekt för palestinsk lag, för värnandet om civila institutioners oberoende och slår fast vår lojalitet med den palestinska nationella agendan.

7. Palestinska icke-statliga organisationer betonar principen om solidaritet och samarbete med de olika statliga sektorerna inom ramarna för en hållbar, reell utveckling. Försök att uppmuntra det civila samhället att inta funktionen av regeringsmakt avvisas bestämt. I detta sammanhang uttrycker vi vår lojalitet med väl definierade roller och respekt för andra sektorers roll i tillhandahållandet av service i det palestinska samhället.

8. De palestinska oberoende organisationerna tillkännager sin lojalitet med det offentliga nationella ställningstagandet såsom det uttrycks i Kairo-deklarationen; vi försäkrar vår trohet till den palestinska befrielseorganisationen PLO som den enda legitima representanten för det palestinska folket.

9. Vi uppmanar alla delar av det palestinska styret (verkställande, lagstiftande och dömande) att arbeta gemensamt och enhälligt för att möta inskränkningarna, som samtliga ofrånkomligen kommer att leda till politisk, social och ekonomisk ödeläggelse.
Palestinska icke-statliga organisationer uppmanar alla delar av de statliga och civila samhällssektorerna att arbeta tillsammans, för att bekämpa påtvingandet av politiskt motiverade restriktioner för utländsk hjälp, vilka kommer att leda till än mer urartande på politisk, social och ekonomisk nivå.

Slutligen uppmanar vi palestinier och vänner i det internationella samfundet att fortsätta stödja den folkliga gräsrotsrörelsen för att motarbeta den israeliska separationsmuren och israeliska bosättningar (kolonier), att motarbeta den israeliska regeringens plan att påtvinga en ensidig lösning och det internationella samfundets tysta medbrottslighet som samtligt förhindrar möjligheterna att etablera en suverän palestinsk stat med Jerusalem som huvudstad.

Undertecknat:
Palestinska nätverket för icke-statliga organisationer (PNGO), Samfundet för välgörenhetsorganisationer, Nationalkommissionen för oberoende organisationer (NGO), Civil Action Forum
Översättning: Lena Malmberg

Ledare 11 november, 2025

Klimatet kan inte räddas med storytelling

Dockhuvuden ligger uppradade inför en Oxfam-protest under klimattoppmötet Cop 30 i brasilianska Belem. Från vänster: Lula da Silva (Brasilien), Mark Carney (Kanada), Cyril Ramaphosa (Sydafrika), Donald Trump (USA) och Ursula von der Leyen (EU). Foto: Eraldo Peres/AP.

Regeringens klimatarbete liknar Andrées polarexpedition: en sponsordriven kraschlandning som drivs med varmluft.

En kall dag i oktober 1897 befann sig äventyraren Salomon August Andrée i en tuff sits.
Luftballongen som skulle ta honom till Nordpolen hade störtat, och efter veckor av släpande på de tunga slädarna upptäckte sällskapet att isflaket de vandrat över hade drivit åt motsatt håll. De hade alltså rört sig bakåt.

När de till sist slog läger på den vindpiskade Vitön var krafterna slut. Andrée antecknade sina sista rader i dagboken, och när hans två följeslagare dog återstod bara ett tunt sidentält och ett gevär att skjuta isbjörn med – med det fyra månader långa vintermörkret på väg in.

Men mörkast av allt i SVT-dokumentären Döden på Vitön är att platsen de offrade livet för att dokumentera knappt finns kvar. Glaciären Anna, som de döpte efter hans medresenärs käresta, har smält.

Men jag tvivlar på att den typen av konstruktiva samtal förs i Timbros slutna forum.

Nu sitter världsledare på klimattoppmötet Cop 30 i Belém, vid Amazonflodens utlopp i Atlanten, och pratar om hur utvecklingen ska vändas. Målet är att få FN:s medlemsländer att skärpa till sig så att 1,5-gradersmålet kan hållas, samt att hjälpa utvecklingsländer med resurser för att minska utsläppen.

Men medan de återigen diskuterar ”ambitionsnivåer” och ”implementeringsramar” fortsätter världen att driva bakåt, precis som Andrées isflak. I januari bekräftade Meteorologiska världsorganisationen att 2024 var det varmaste året sedan man började mäta, och värmen försvagar i sin tur både världshavens och markens förmåga att kapsla in koldioxid.

Samtidigt sveper en annan farsot över världen: en klimatförnekande konservativ höger, som tagit makten i allt fler länder. Deras politik har effekter: bara mellan 2020 och 2022 fördubblades de direkta subventionerna till fossila bränslen i världen, till att motsvara 7 procent av världens BNP.

Högern verkar likgiltig inför att klimatkrisen även ökar de globala flyktingströmmarna. Det är visserligen svårt att beräkna exakt, men enligt en rapport från FN:s flyktingorgan UNHCR tvingas 22 miljoner människor per år från sina hem på grund av väderrelaterade katastrofer. Så även den som vill ”bevara Sverige svenskt” har starka skäl att engagera sig i klimatarbetet.

Inget av detta bekommer dock Sveriges statsminister Ulf Kristersson. Enligt ett minigräv av bloggen Ledarsidorna, med den passande rubriken ”Torsk på Tallinn” befann han sig nämligen på en Timbrokonferens i Estland i stället. Temat var ”två dagar om Europa och friheten”, och på plats fanns även biståndsminister Benjamin Dousa och tidigare statsministern Carl Bildt.

Konferensen arrangerades av pr-byrån Bellbirds vd Anders Kempe, som också grundat byrån JKL och varit vd för Kreab. Han har också kopplingar till de havererade klimatprojekten Stegra och Northvolt, och är enligt Affärsvärlden personlig vän med både statsministern och den ifrågasatta finansmannen Harald Mix.

Läs mer

Tillsammans har de bidragit till att pr-ifiera omställningen i Sverige. I stället för att bygga fram en svensk industrikapacitet hoppas man på entreprenörsandan hos amerikanska Musk-lärlingar som Peter Carlsson och Paolo Cerruti, som båda lämnade Tesla för att grunda Northvolt, med kinesiska maskiner och arbetskraft till hjälp.

Samtidigt har de senaste årens Cop-konferenser, som ägt rum i de auktoritära oljeländerna Azerbajdzjan och Förenade Arabemiraterna, varit minst lika korrupta. Kanske är det därför mer givande att träffa ledarfigurer för den gröna industrin, för att se vad som kan göras bättre. Men jag betvivlar att den sortens konstruktiva samtal förs i Timbros slutna forum.

För när det gäller klimatfrågan har både politiker och företag turats om att krascha, precis som Andrées ballong Örnen. Och som dessutom har samma drivmedel: varmluft.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 november, 2025

Den bortglömda professorn som löste klimatfrågan

Snart 80-årige professorn emeritus Staffan Laestadius ser ljust på framtiden. Foto: Johan Nilsson/TT.

Nationalekonomen Staffan Laestadius tröttnade på att ingen tog hans klimatplaner på allvar, så i sin nya bok iscensätter han i stället framtiden som hade kunnat bli av. Rasmus Landström imponeras av den tidigare vänsteraktivistens framåtanda.

Få känner till att mellan 2013 och 2021 gav en pensionerad professor i industriell ekonomi ut en sensationell trilogi klimatböcker. Dessa publicerades av små förlag och recenserades knappt, kanske för att de hade torra titlar som Klimatet och välfärden, Klimatet och omställningen och En strimma hopp. Författaren Staffan Laestadius, en gammal vänsteraktivist, insisterade på att omställningen är ett ingenjörs- mer än ett teknikproblem. Det vill säga att det handlade om att implementera tekniken som redan fanns snarare än att uppfinna ny.

Låter det tråkigt? Inte för en sekund. För det Laestadius gjorde var något närmast vidunderligt: likt en kommissarie Clouseau kom han sent till brottsplatsen, ifrågasatte några detaljer – och vips var klimatomställningen löst. Till exempel: medan alla andra talade om grön tillväxt eller nedväxt visade Laestadius att den strukturomvandlingspolitik som präglade svenskt 60-tal kunde tjäna som föredöme för en socialt hållbar omställning. Snarare än att växa eller krympa ekonomin, menade Laestadius, borde vi fokusera på hur staten kan styra arbetskraften från bruna till gröna industrier. Genast kändes diskussionen om tillväxtens vara eller icke-vara överflödig. Laestadius var dessutom lika bekväm med beräkningar på järnvägsinvesteringar som i den marxistiska filosofen Ernst Blochs tankar – likt en utopisk ingenjör. På det stora hela var Laestadius böcker en gåva till det svenska folket: en närmast perfekt manual för en svensk omställning – präglad av stundens allvar och radikal hoppfullhet.
Synd bara att ingen politiker lyssnade på Laestadius.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 november, 2025

Lea Ypi: ”Nationalstaten håller vänstern gisslan”

Lea Ypi är professor I politisk teori vid London School of Economics, men har också en bakgrund inom filosofin. Foto: Ada Berg Arbro & Vera von Otter.

I Lea Ypis litteratur får Albaniens turbulenta 1900-talshistoria liv. Genom livsödena framträder ett budskap: vänstern har allt att vinna på att återfinna sina transnationella rötter.

–Varifrån kommer din familj?

Det är moderatorn och kulturjournalisten Rebecca Haimis inledande fråga till den albanska filosofen och författaren Lea Ypi på Kulturhuset i Stockholm. Ett dämpat fnitter sprider sig i rummet. Haimi, och alla som känner till Ypis bakgrund, vet att det som framstår som en enkel fråga i själva verket är mycket komplicerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 07 november, 2025

Hur jag slutade ängslas och började älska Halloween

Lyssna inte på hatarna, SVT, serien var kul ju. Foto: SVT.

I år firade jag för första gången Halloween ordentligt.

Vi skar en pumpa till en kattlykta under ledning av min pyssliga nioåriga dotter, som även gick på Halloween-kalas, medan min femåriga son var för rädd för att busa i kvarteret. I fjol spökade han i glansrosa prinsessklänning och skrämde absolut ingen.

Över sådana här helger ser man svenska progressiva klaga på högtiden. ”Hur kan man föredra detta kommersiella, amerikanska skit när vi har en så fin högtid som Alla helgon?” Jag vet, för jag har själv sagt det tusen gånger. Men jag har ändrat mig, och barnboksdebatten har fått mig att förstå varför.

Den började när Victor Malm avfärdade genren som en ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter utan utsikter på den internationella konstmarknaden”. Som exempel tog han Sara Lundbergs böcker, som han menar är vackra för vuxna men tråkiga för barn. Han fick mothugg av Jonas Thente och Rasmus Landström, som båda tyckte att det krävdes större kompetens än att vara småbarnsförälder för att kritisera barnlitteratur.

Och nog borde expertisen ta större plats i debatter, inte minst i vårt populistiska tidevarv. Men i så fall genom att bidra med kunskap, inte tillrättavisningar. I det här fallet framstår den uppfostrande tonen snarare som ett rop på hjälp från en bransch i kris.

Se bara på gnället mot nya SVT-serien Så byggdes Sverige, där Petra Mede, Gert Wingårdh och Mark Isitt viner runt i en tidsmaskin för att berätta om Sveriges arkitekturhistoria.

”Löjeväckande larv när Petra Mede tar publiken för idioter”, skriver DN:s tv-kritiker Johan Croneman. ”Detta är så gränslöst förnedrande. För alla inblandade. För alla som tar del av det. För vår tid. För eftervärlden. För arkitekturen”, skriver arkitekten Pär Eliaeson, redaktör på arkitekturtidskriften Kritik, från tidningens Facebooksida klockan 00:27.

Men behövs det verkligen en fyrtioandra K-special där arkitekturhistoriker går runt bland avskalade pilastrar i Skogskyrkogården? Tro mig, jag har sett alla fyrtioett, men nog finns även plats för något busigare.

Jag inser att det som stör mig med debatten är den tillknäppta strängheten som inte bara är ett kärnvärde i de August-tillvända barnböckerna själva, och i de arga svaren – utan i hela den svenska kulturborgerligheten. Och när jag väl tänkt på det ser jag den överallt.

Se på SVT-serien Svenska designklassiker. Visst älskar jag mycket av det: Bruno Mathssons svävande liggfåtöljer, och hemma har jag faktiskt en Alvar Aalto-stol som jag räddade från återvinningsrummet. Men jag förstår också 80-talets skrikiga motreaktion, hur mycket den än ger mig ögonskabb. Intervjun med Fiona Fitzpatrick och Tommie X, som driver den obstinata designloppisen Magasin de Gauche i Stockholm, är förlösande. Inte minst att de använder ”fult” som beröm med tanke på allt det fina i Sverige är så tråkigt.

Jag känner exakt samma sak när jag sätter mig i en bildad människas lantställe, och vardagsrummet är fullt av karga repfåtöljer i ljust trä – som ger mig träsmak snabbare än en Ingmar Bergman-film. Jag älskar hur folkhemmet lät snygg design ta plats i alla offentliga lokaler, men det finns samtidigt något kargt med den.

De barnböcker jag främst förknippar med den svenska medelklassens olidliga stramhet är systrarna Adbåges böcker, som alla har gråbruna omslag och handlar om gråbruna saker som att en gråbrun tall förstör livet för en gråbrun familj (Furan). Det är som att läsa havregröt utan sylt.

Samtidigt som jag skulle försvara denna karga kulturkanon med vapen i hand, känner jag mig också omåttligt sugen på att hoppa in i Mark Isitts och Gert Wingårdhs baksäte. Att ägna mig åt lite löjeväckande larv också. Måste allt vara så jävla allvarligt?

Så förlåt Gert för att jag i Dagens Nyheter avfärdade din tillbyggnad på Tingshuset i Örnsköldsvik som en ”ögonplåga” och jättelik ”barnbyrå med alla lådor utdragna”. Som om det vore något fel. Jag var där nyligen, och det är en av stadens tjusigaste byggnader.

Så ja, jag kommer fortsätta tända ljus på Skogskyrkogården och minnas mina släktingar som en värdig svensk. Men nu kommer jag också att fira Halloween, så att högtiden även görs begriplig för barn. Och vem vet, kanske är det inte de som behöver lära sig att göra ännu en sak på ett vuxet sätt, i det här fallet att minnas de döda. Det kanske är vi som måste bli bättre på att närma oss världen med barnets nyfikenhet.

Även du, Johan Croneman.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

Kärnkraft eller demokrati – du väljer

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) talar på Nordic-Baltic Nuclear Investment Summit på Grand hotel, en internationell konferens som regeringen bjudit in till om ny kärnkraft, den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Nu kommer jag skriva något som intuitivt känns märkligt. Men läs noga och försök ta in det: Tidö-gänget håller just nu på att pausa delar av vår demokrati – för att kunna infria löftet om ny kärnkraft.

”Är du galen, så långt har de väl ändå inte gått?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

”Situationen för barn med fler än två föräldrar måste förbättras”

Lovise Brade är ny ordförande för RFSL. Foto: Pressbild.

Lovise Brade är ny ordförande i RFSL. Flamman ställde tre frågor om hbtq-politik inför valåret 2026.

Sverige har i dag den mest konservativa regeringen på decennier. Hur påverkar det livet för landets hbtq-personer?

– Den restriktiva asyl- och migrationspolitiken och nedskärningarna i biståndet är förödande för många. Det ekonomiska läget blir extra tufft för särskilt utsatta grupper och samarbetet med SD oroar oss mycket. Samtidigt har vi lyckats driva igenom en ny könstillhörighetslag under denna mandatperiod. Inför valet vill RFSL se en politik som stärker hbtqi-personers rättigheter och inte gör oss till slagträn i debatten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Nazister återuppväcker Salemmarschen

En person håller upp en lapp med namnet på en person som mördats av nazister, under en tyst manifestation mot Salemmarschen 2010. Foto: Fredrik Persson / Scanpix.

För första gången sedan 2010 vill nynazister marschera genom Salem. Bakom inbjudan står nazistiska Nordfront. Pia Ortiz-Venegas, som var drivande i motdemonstrationerna för tjugo år sedan, överväger nu att åka tillbaka.

Den 6 december planeras en demonstration i Salem kommun utanför Stockholm. Under parollen ”Vi glömmer inte, vi förlåter inte” bjuds deltagarna in för att hedra vad man beskriver som ”svenskar som fallit offer för mångkulturen”.

Salemmarschen arrangerades årligen mellan 2000 och 2010, för att minnas den mördade skinnskallen Daniel Wretström. Bland de grupper som deltog fanns bland annat Nationaldemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen och Info 14. Som mest samlade marschen runt 2 000-3 000 personer, men deltagarantalet sjönk under 00-talet innan marschen slutligen lades ned.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Fatemeh Khavari om återvandring: ”Absurt”

Fatemeh Khavari kom till Sverige som 15-åring och blev ansiktet utåt för organisationen Ung i Sverige, som samlade nyanlända flyktingungdomar. Foto: Tim Aro / TT.

Regeringens pilotprojekt för återvandring till Afghanistan ska nå papperslösa via ”betrodda mellanhänder” i föreningslivet. Men för författaren och människorättsaktivisten Fatemeh Khavari, som själv kom till Sverige som tonåring, väcker upplägget vrede. ”De har rotat sig här. Det är inte information de saknar, det är trygghet”, säger hon till Flamman.

När regeringen i september lanserade sitt pilotprojekt för att få 200 afghanska flyktingar i Sverige att återvända till sitt hemland, var civilsamhället en central del av planen.

I projektplanen, som Flamman tagit del av, framgår att stiftelsen Seefar Foundation ska ta ”diskret kontakt med betrodda mellanhänder” – föreningar, nätverk och personer med koppling till den afghanska diasporan – för att nå dem som annars undviker myndighetskontakter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 06 november, 2025

De demonstrerar mot grymheterna i Sudan: ”Folkmord”

Foto: Hussein Malla/AP / Privat.

På lördag arrangeras en demonstration i Stockholm mot krigsbrotten i Sudan. Flamman talade med en av initiativtagarna.

Adam Buchara är till vardags elektroingenjör, men är även ordförande för Darfur Association in Sweden – samt en av initiativtagarna till en demonstration i Stockholm för att uppmärksamma den senaste veckans massaker på civila i staden Al-Fashir i Darfur, Sudan.

Rykten går att blodigheterna, med tusentals mördade, lemlästade och våldtagna, är synliga från rymden. Enligt forskare som uttalat sig i The Telegraph kan hastigheten i mördandet endast jämföras med folkmordet i Rwanda 1994, då runt en halv miljon människor dödades under drygt tre månader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 november, 2025

Uruguay sade nej till att straffa barn – nu måste Sverige göra detsamma

Sis-hemmet i Tysslinge, som är till för pojkar med med psykosocial problematik och kriminell bakgrund, har fått ett nytt skalskydd. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Jag var med i den unga sociala rörelse i Uruguay som 2014 satte stopp för att sänka straffåldern till 16. När den svenska regeringen överväger att sätta 13-åringar i fängelse behövs samma motkraft: organisering som tar människors oro över kriminalitet på allvar.

Klockan var runt 20.30, och jag befann mig i kampanjens högkvarter för Nej till sänkningen av straffåldern, i en liten hörnlokal i centrala Montevideo. Tystnadsplikten hade hävts och vi stod tätt samlade framför en tv medan de första prognoserna rullade in: vi hade förlorat. Min frisyr, prydd med en kolibri fastbunden i håret (kampanjens logga) var vid det laget i oordning, och jag började gråta okontrollerat.

En timme senare stod vi framför pressbordet, höll varandras händer och försökte hålla tillbaka lyckan inför kamerorna, medan representanterna sade:

”Tydligen är vi apatiska, opolitiska, ointresserade av allt utom nuet. Och ändå var det till största delen vi unga som lyckades resa upp denna fana från marken och kämpa tills den blev en gemensam sak för oss alla.”

Det hade varit nära, men Nej till sänkningen av straffmyndighetsåldern hade segrat. Gatan förvandlades till ett dansgolv som varade långt in på natten.

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga.

Det är inte min avsikt att jämföra det uruguayanska och det svenska rättssystemet. Men som dotter till en uruguayansk politisk flykting i Sverige växte jag upp med Sverige som föredöme gällande mänskliga rättigheter. Det är med chock jag ser hur kriminalvården håller på att utforma fängelser till 13-åringar på uppdrag av regeringen. För i Uruguay sade vi redan för mer än tio år sedan nej till att sänka straffmyndighetsåldern, och sedan dess har frågan aldrig åter lagts på bordet.

Det var år 2012 när kommissionen Para vivir en paz (”För att leva i fred”) samlade in 350 000 underskrifter för att sänka straffmyndighetsåldern för grova brott i Uruguay, från 18 till 16 år. Folkomröstningen planerades till 2014, samtidigt som de nationella valen. För de politiska analytikerna var slaget redan förlorat, undersökningarna visade att 65 procent tänkte rösta ja.

I ett politiskt klimat där kriminaliteten dominerade samtalen framstod förslaget som ett konkret svar på samhällets problem. När vi började delta i paneldebatter och knacka dörr fick vi ofta höra samma fråga:

”Och om en minderårig skulle döda en familjemedlem till dig då?”

När opinionen inte svängde efter nästan två års kampanjande blev det tydligt att det inte räckte att bygga en bred koalition av organisationer, även den andra sidan behövde övertygas. Kvällarna i kulturhuset Casa Bertolt Brecht var långa och konfliktfyllda. För att förändra opinionen behövde vi lämna vår komfortzon, tala om otryggheten och kriminaliteten som verkliga problem och söka verkliga lösningar.

En verktygslåda skapades för att möta argumenten från oppositionen. Tre huvudargument utvecklades och testades genom fokusgruppsstudier.

I dessa studier upptäcktes det att personer som till en början stödde förslaget ändrade uppfattning när de konfronterades med argumenten baserade på fakta och som samtidigt direkt adresserade problemet med kriminalitet.

Läs mer

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga. Det är ett sätt att rikta blicken bort från klassklyftor, segregation och ett samhälle som svikit. I stället för att acceptera högerns berättelse om den apatiska och kriminella ungdomen visade kampanjen något annat: en generation som organiserade sig, krävde sin plats och vägrade låta sig demoniseras. När unga själva tog ordet blev det tydligt att problemet aldrig handlat om dem, utan om ett samhälle som hellre fängslar barn än tar ansvar för framtiden.

Även i Sverige måste de förenklade lösningarna bemötas med kunskap och deltagande. Alternativet är en generation som växer upp i mörker.

Diskutera på forumet (0 svar)