I söndags var det 100 år sedan Oktoberrevolutionen inleddes. Det var en händelse som skrämde slag på borgerligheten och som bidrog till skapandet av välfärdsstaterna. Som en åminnelse av stormningen av Vinterpalatset punkterar Rasmus Landström fyra samtida myter om Oktoberrevolutionen.
1. Oktoberrevolutionen var onödig.
En vanlig föreställning i den liberala historieskrivningen är att det var nödvändigt att störta tsarregimen i Februarirevolutionen, men att den sociala revolution som skedde i oktober var onödig. Resonemanget har bland annat förts fram av den inflytelserike historieprofessorn Richard Pipes. Det kan förstås tyckas logiskt: hellre en demokratisk koalition mellan mensjeviker och liberaler än ett odemokratiskt bolsjevikparti. Problemet är att det bortser från två fundamentala faktum. För det första att mensjevikregeringen förespråkade deltagande i första världskriget och att det ohyggliga blodbadet antagligen hade pågått i flera år om inte bolsjevikerna gripit makten. För det andra bortser det från att Ryssland stod inför ett inbördeskrig. De vita arméerna – som bildades med stöd av de kapitalistiska länderna – intog stora delar av Sibirien och trängde in mot Petrograd under månaderna innan oktober. Kerenskys mensjevikregering stod lamslagen. Hade bolsjevikerna inte tagit makten och bildat den röda armén hade världen antagligen – med Trotskijs ord – förknippat ordet fascism med Ryssland i stället för Italien.
2. Lenin var dogmatiker, massmördare och antisemit.
Det går att säga många negativa saker om Lenin, till exempel om hans förakt för ”borgerlig demokrati”, hans kaderteori och hans brutala retorik. I dag är det få som önskar leninismen tillbaka som politiskt projekt. Men med detta sagt finns det också en desinformationsspridning om honom som är beklämmande. Att han var en dogmatiker stämmer inte; visserligen kunde Lenin uttrycka sig stolpigt och tvärsäkert i sina skrifter, men som realpolitiker var han en pragmatiker som ändrade sin politik många gånger. Efter den brutala krigskommunismen under inbördeskriget införde han Den Nya Ekonomiska Politiken (NEP) som skapade den första moderna blandekonomin. Det visar att han inte alls var någon fanatiker på ekonomins område. Den andra idén, att han var en massmördare – ”som tog livet av miljoner” (senast upprepat i en bok av Kjell-Albin Abrahamson från i år) – bygger på en föreställning om att han i förlängningen var ansvarig för Stalins utrensningar. Det är en grov förenkling som bortser från att Lenin i slutet av sitt liv var mycket kritisk till hur makten koncentrerats kring en liten partielit. Och det sista påståendet, att han var antisemit, är rent och skärt nonsens. Ordet ”pogrom” kommer från det tsaristiska Ryssland och mord på judar förekom regelbundet under tiden före revolutionen. Lenin däremot avskydde antisemitism och var skoningslös mot de röda förband som förgrep sig på judar.
3. Ryska revolutionen var förutbestämd att sluta i Stalins tvångskollektiviseringar.
Detta är den allra vanligaste myten, men också den mest absurda. Givetvis går det inte att helt frikänna Lenin från ansvar för Stalins excesser men att påstå att händelseutvecklingen var förutbestämd är just den sortens historiedeterminism som vänstern brukar anklagas för av liberaler. Här är ett exempel på hur nära det var att utvecklingen tog en annan riktning: under 20-talet präglades Sovjet av en öppen debatt om den ekonomiska politiken. En lång period såg NEP ut att bli den vinnande linjen; en politik som byggde på att tung industri och banker förstatligades medan den fria marknaden rådde inom jordbrukssektorn. NEP var med andra ord ett försiktigt försök att modernisera det efterblivna Ryssland, som påminner en hel del om den tidiga socialdemokratiska ekonomiska politiken. I dag menar de flesta historiker att om Lenin fått leva längre än till 1924, eller om högerbolsjeviken Bucharin hade fått fortsätta att utveckla NEP, så hade tvångskollektiviseringarna inte behövts. Stalins brutala modernisering av Ryssland (med massvält som följd) var ett brott med snarare än en logisk följd av den tidigare linjen.
Hungerprotester på Gustav Adolfs Torg i Stockholm, juni 1917. Foto: PrB/TT.
4. Den nordiska välfärdspolitiken var ett alternativ till deni revolutionära sovjetiska.
Det är ett ovedersägligt faktum att de europeiska välfärdsstaterna blev betydligt mer jämlika än det sovjetiska samhället. Att den nordiska blandekonomin är att föredra framför sovjetiska femårsplaner är det få som motsäger. Samtidigt bygger föreställningen på en historisk förenkling. Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm skapades de europeiska välfärdsstaterna i skräck för att det skulle bli som i Sovjet. Låt mig ta ett exempel: 1914 lades ett förslag på en inkomstskatt på 2 procent fram i franska parlamentet. Konservativa politiker slogs då med näbbar och klor för att avskriva förslaget. Sedan kom den ryska revolutionen och 1920 röstade samma politiker för ett förslag om en skatt på 60 procent. I Sverige skedde något liknande: 1918 föreslog finansminister Branting en höjning av marginalskatten från 12 till 30 procent. Förklaringen är att kapitalägare antagligen kände att en progressiv inkomstskatt var bättre än expropriering. Det vi kan lära oss av detta är att kraftfull välfärdspolitik endast är möjlig om det finns ett radikalt projekt som trycker på från vänster. Detta ger också en förklaring till att Sovjets fall på 90-talet inte bara ledde till en kris för kommunismen, utan även för socialdemokratin.
