Kommentar 18 maj, 2023

Den svenska gängdebatten framstår enligt skribenten som absurd från Sydamerika. Foto: Thomas Wederus.

Trots gängvåldet är vår huvudstad inte i närheten av att vara farlig. Men mot skrämseln har siffrorna ingen chans.

När jag i taxin från flygplatsen José María Córdova till centrala Medellín i Colombia vid ett tillfälle tar fram min mobiltelefon för att dubbelkolla min hotellbokning ser chauffören till att snabbt stänga fönstret på passagerarsidan. Han förklarar att det händer att motorcyklister utnyttjar öppna bilfönster till att slita ifrån passagerare sina ägodelar – i synnerhet mobiltelefoner. När vi tvingas stanna till i en trafikstockning låser han reflexmässigt dörrarna, precis som flera andra taxiförare ska visa sig göra under min vistelse. Att gardera sig mot potentiella våldsbrott sitter i ryggraden.

Brottsligheten i Medellín är kännbar på riktigt. Problemet är tillräckligt utbrett för att frasen no dar papaya där, liksom i resten av Colombia, ska vara känt som ett elfte budord. Frasen betyder bokstavligen ”ge inte papaya” och bildligt ”försätt dig inte i en situation där du kan bli utnyttjad”. Åk inte i en bil med öppet fönster om du har mobilen framme. Gå inte ut på gatan med dyra klockor eller smycken. Om du behöver ta ett samtal när du är ute på stan, se till att gå undan först – överväg att rentav gå in på ett kafé om du behöver använda mobilen. Undvik de värsta områdena. Undvik att vara ute själv nattetid. Undvik dejtingappar. Undvik att ta med mer kontanter än du behöver när du går ut (somliga väljer till och med att ha en extra mobiltelefon, en billig så kallad burner, att använda ute och lämnar sin dyrare smartphone hemma eller på hotellet). Vissa restauranger och butiker burar in sina entréer och uteserveringar, andra anlitar beväpnade vakter.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Thomas Wederus
är frilansjournalist.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika/Kultur 07 juni, 2023

Flerstämmigt. Körsång för integration och som levande kulturarv. Foto: Janerik Henriksson/TT.

När skolornas underfinansiering och skolbibliotekens existens står på spel är det förstås lönlöst att dra en lans för skolkören. Trots att det är en lyckans port till språk och gemenskap.

Hugo Alfvén var en otrolig kompositör. Hans körstycken fångar med såväl mulna som glittrande klanger de få dagarna av bitterljuv svensk försommar med iskallt vatten, syréndoft, solreflexer och ett plötsligt sus när en il rusar genom björkens nyutspruckna lövverk. Att han 1941 framträdde officiellt i det naziockuperade Norge och 1937, alltså före det ökända Bollhusmötet, öppet protesterade mot att en svart jazzmusiker skulle spela på Grand Hotel, är inget man tänker på till tonerna av Uti vår hage, tonsatt för exakt hundra år sedan och som just nu hörs i blomsterprydda kyrkor och på skolgårdar. 

Sången, som enligt rykten handlar om receptet till en hemkokt abortmedicin, är ett paradstycke som ingår basrepertoaren i Sverige informellt mesta elitskola: Adolf Fredriks musikklasser, grundad det ödesdigra året 1939. Här blandas den kulturella medelklassens barn med läkarfamiljer från Bromma och enstaka vanlisar som sållats fram i de tuffa inträdesproven som utförs när barnen är tio år. Några få går vidare till en musikkarriär, medan de flesta andra tar över sina föräldrars yrken eller blir jurister. Mina judiska invandrarföräldrar kände inte till skolan, trots att jag var glad i att sjunga och hade mina lyckligaste stunder i skolkören i Brannhällskolan i Orminge. Utan sångfröken Inger och nothäftet Nu sjunger vi hade mitt liv vare sig blivit fyllt av musik eller introducerat mig intravenöst till den svenska visskatten och senare i livet, när jag som tonåring sökte till Musikgymnasiet, till det europeiska kulturarvet med Bachs Magnificat och Mozarts Requiem.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Inrikes 06 juni, 2023

Vänsterkonferens hoppas bryta den fackliga S-dominansen

Lisa Ledin (NÄTA, kvinnligt nätverk inom Byggnads), Silvana Vretoska (Kommunal), Karin Stöckel (Gruvarbetarkvinnor) i ett samtal om kvinnors organisering under ledning av Eva Nikell. Foto: Tuija Roberntz.

”Bygg facket starkt” är temat för Vänsterpartiets fackliga rikskonferens, som ägde rum den 2–4 juni på ABF-huset i Stockholm. Bland utmaningarna märks organiserandet av unga och kvinnor, samt ett kvardröjande socialdemokratiskt grepp om förbunden.

På träpanelen är röda banderoller upptejpade. ”Sportvänstern” står det på en, ”Arbetare förena er” på en annan. Ett sorlande gäng fackligt aktiva vänsterpartister rör sig långsamt in i Sandlersalen på ABF-huset. Vi ska lyssna på ett panelsamtal om kvinnors organisering.

I panelen som leds av Eva Nikell sitter Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor, Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket Näta inom Byggnads och Silvana Vretoska från Kommunal. Samtalet rör sig mellan allt från sexuella trakasserier, policyer som förblir pappersprodukter, och ”gravidfrågan” som Karin Stöckel uttrycker det.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Inrikes 05 juni, 2023

“Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).
Rörelsen 02 juni, 2023

Arabvärldens intellektuella lämnar syrierna i sticket

Den syriska presidenten Bashir al-Assad hälsas med värme till Arabförbundets toppmöte. Foto: Syriska myndigheterna/AP.

Med bedrövelse läser jag att den syriske presidenten och Baathpartisten Bashar al-Assad närvarar under Arabförbundets toppmöte den 19 maj, för första gången sedan en mångårig uteslutning. Syrien har i dagarna blivit fullvärdig medlem i Arabförbundet efter uteslutningen 2011, då al-Assad med brutalitet slog ned det syriska folkets fredliga uppror. Sedan dess har tusentals syrier fängslats och utsatts för tortyr, hundratusentals har dödats och cirka åtta miljoner är på flykt.

Redan 2017 hade FN:s särskilda kommission som granskar det syriska inbördeskriget tillräckligt med bevis för att kunna åtala presidenten för krigsbrott. Inget hände.

I dag ser vi hur krigsförbrytaren får återta sin plats på den regionala scenen.

Har han blivit rumsren, eller kan det vara så att toppmötets värdland Saudiarabien vill distansera honom från Putins grepp? En kan spekulera, särskilt med anledning av den ukrainske presidenten Zelenskyjs oväntade närvaro vid toppmötet i Jidda.

Gulfstaternas regimer med Saudiarabien i spetsen, eller övriga arabiska regimer för den delen, har jag inga förväntningar på. Däremot skäms jag å irakiernas vägnar. Förblindade av sekterismen har de glömt att de delade samma öde som det syriska folket när Baathpartiet styrde Irak. Att bli av med Saddam Hussein fick ett högt pris. USA:s olagliga invasion av Irak 2003 har kostat många irakier livet, det talas om en miljon. Ändå hölls demokratiska val och de tidigare förtryckta shiamuslimerna som utgör mer än 60 procent av befolkningen fick makten. I dag styr de med stöd av Iran.

Under Saddam Husseins tid öppnade syrierna sina hjärtan och välkomnade oss exilirakier. Syrierna, det generösa folket som även tagit emot palestinier, libaneser och tillbaka i tiden även varit det främsta exillandet för greker som flydde undan de turkiska förföljelserna. Miljoner irakier levde eller passerade genom Syrien på flykt från krig och diktatur. Var är irakiernas solidaritet med det syriska folket i dag?

Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma.

Den irakiska regimen är öppen med sitt stöd till al-Assad. En anledning är deras rädsla för att Syriens sunnitiska majoritet ska få samma inflytande i Syrien som de själva har fått i Irak.

De undviker att prata om sunniterna överlag. I stället framhåller de farhågan för ett maktövertagande av sunnitiska extremistgrupper. Samma argument verkar Iraks intellektuella använda och bortser från det syriska folkets rätt till grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till fria val där folket självt får styra över utfallet.

Krigsförbrytaren al-Assad har även besökts och hyllats av arabiska intellektuella från hela regionen, inklusive ordförandena för författarförbunden i Tunisien (Alaa Abdel Hadi), Palestina (Murad al-Sudani), Tunisien (Adel Khedr) och Jordanien (Akram Al-Zoubi), samt den irakiska författaren Najeh al-Mamour.

De är väl medvetna om regimens fruktansvärda övergrepp på det syriska folket. Irakiska intellektuella som öppet har tagit ställning mot al-Assad är väldigt få, och i ett politiskt oroligt Irak verkar den irakiska regimen och de religiösa shiitiska miliserna vara ense om ett totalt stöd för al-Assad. Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma: Vi har övergett det syriska folket och lämnat det i klorna på en grym tyrann.

Som svenskirakier skäms jag.

Kholod Saghir
Skribent med rötter i Irak