Så kom då det årliga antifackliga utspelet från Liberalernas Jan Björklund. Denna gång vill han återigen begränsa strejkrätten. I Göteborgs-Posten (21/2) där han presenterade förslaget passade han på att ge sitt oförblommerade stöd till arbetsgivarsidan i den pågående konflikten i Göteborgs Hamn. Han skriver: ”Utan Göteborgs hamn stannar Sverige och den svenska industrin”. Det har han faktiskt rätt i. I hamnarbetarnas fall så gör deras arbete, som de säljer till APM Terminals, att Sveriges exportindustri går runt. Det är sitt arbete som personalen har att sätta emot vid konflikter som den i Göteborgs hamn. APM Terminals följer inte ingångna avtal och gällande lagar på svensk arbetsmarknad, Hamnarbetarförbundet använder därför strejkrätten för att få arbetsgivaren att ens komma till förhandlingsbordet igen. I morgon torsdag fattar medlemmarna beslut om den fortsatta strategin.

Styrkeförhållandena mellan de som äger företagen och de som arbetar i dem är mer ojämna än någonsin, så varför vill Björklund sparka lite mer på den som redan ligger ner? Trots att strejkvapnet är ett av de mest effektiva verktyg arbetarna har för att sätta kraft bakom sina krav, så har det under de senaste femton åren varit lika många strejker som det stundtals var under ett och samma år på 70- och 80-talet.

Det tyder, om något, på att organiseringsgraden är på tok för låg bland Sverige fackförbund och att kapitalets makt har ökat på bekostnad av löntagarnas, för det saknas knappas strider att ta på den svenska arbetsmarknaden. Varför ser det ut såhär?

Under Alliansens regeringsperiod försämrades villkoren och förutsättningarna för fackligt anslutna kraftigt, arbetsmarknaden har under de senaste 15 åren fragmenteras och försämras på grund av att lagstiftarna inte täpper till de hål som finns och facken har helt enkelt tagit allt för många av sina medlemmar för givet.

I Sverige har vi en jämförelsevis stark fackföreningsrörelse, som har förhållandevis stort inflytande, men inte tillräckligt. För om man ska vinna förtroendet hos den unga generation som nu, trots allt, får lågbetalda och långt ifrån heltidsjobb, så måste man också visa på styrkan i kollektivet, i varje strid och på varje arbetsplats.

Så LO, TCO och till och med SACO borde ta Jan Björklunds stridslur på allvar och återigen börja bygga förtroende för fackets kollektiva styrka. För utan det tappar många tron på att organisering överhuvudtaget lönar sig, vilket blir den ultimata vinsten för arbetsgivare och politiker som Björklund.