Maryse Condé från den karibiska ön Guadeloupe, som för övrigt tillhörde Sverige 1813-14, nämns ofta i Nobelprissammanhang. År 2007 kom Färden genom mangroven, ett litet mästerverk om rädsla, främlingsfientlighet och förtryck i ett samhälle genomsyrat av ett kolonialt arv.
Förra året gav Leopard förlag ut Segu, som kom första gången ut på svenska redan 1989, utan att göra mycket väsen av sig. Det är en välkommen återutgivning. Segu är en mäktig familjekrönika, som utspelar sig i bambarariket Segu i Västafrika mellan åren 1797 och 1861.
Det börjar med att Seguriket står på toppen av sin makt, det finns en mäktig armé, och det råder välstånd som i stor utsträckning bygger på erövringar och slavhandel. Vi får följa en familjs öden under tre generationer. Nya vindar blåser i de västafrikanska länderna. Med arabiska och europeiska köpmän kommer det nya varor, men också nya vanor och värderingar. Afrikansk kultur och historia förringas och förnekas – något som är i allra högsta grad aktuellt än idag! Familjer splittras, nedärvda värderingar föraktas, gamla lojaliteter bryts upp.
Condé är i lika stor utsträckning kritisk mot den kristna missionens dubbelmoral, som mot islams övermod och fanatism. Och det går inte att ta fel på att det till syvende och sist handlar om makt och rikedom.
Det mest slående i denna afrikanska verklighet är den ständiga närvarande rasismen, varken kristendomen eller islam är fria från den, trots sin universella förkunnelse.
Författaren har en fantastisk kunskap om afrikanska riter och traditioner. Hon lyckas återuppliva en svunnen värld i all dess komplexitet. Det är en krönika över passion, hat, hämnd och svek. Genom tid och rum kommer vi människor nära som inte är så olika oss trots allt.
Det är naturligtvis framför allt en återupprättelse av det svarta Afrikas identitet, och följaktligen av alla de som fördes därifrån som slavar till Syd- och Nordamerika och Europa. Och det är ingen liten bedrift.