Nyinflyttad i London stod jag en dag vid hylla O i bokhandeln på Gower street och hade framför mig merparten av Amos Oz författarskap. Det var som att träffa en gammal vän. Oz – fram till sin död Israels mest erkända författare – är en av dem jag ständigt återvänder till. Dels tilltalas jag av melankolin hos de ofta sökande, förvirrade huvudpersonerna, dels är han en mästare på att skildra barnets perspektiv, även under dramatiska historiska skeenden. Jag lämnade bokhandeln med kortromanen Panter i källaren från 1995.

Läsaren får följa Proffy, en tolvårig pojke i Jerusalem under året som leder fram till Israels grundande. Kampen för ett eget land letar sig in i Proffys och hans vänners lekar, något som kompliceras av att Proffy samtidigt blir vän med en brittisk soldat som vill bättra på sin rostiga hebreiska. I slutet av boken blir leken allvar, när FN meddelar sin delningsplan för Palestina och drömmen om en judisk stat plötsligt tycks inom räckhåll.

Den natten kommer Proffys pappa, en sträng och distanserad figur, in i pojkens sovrum. Med tårar i ögonen berättar han om den antisemitiska förnedring han och hans familj utsattes för i Polen under hans barndom – något som Proffy aldrig kommer behöva uppleva, nu när det finns en egen judisk stat. Det är, låter Oz läsaren förstå, det lyckligaste ögonblicket i pappans liv.

Scenen är typisk för den israeliska berättelsen om Israels uppkomst. Den långa historien av antisemitiska förföljelser i Europa, draget till sin absoluta spets under Förintelsen, utgör själva motivet för Israels nödvändighet. 1948, året då Israel utropades och besegrade grannländernas arméer, är på så vis en dubbel seger – segern både i att staten etablerades, och att den kunde försvara sig själv.

Det som däremot ofta saknas i israeliska beskrivningar av 1948 är palestinierna, varav många fördrevs i vad som kommit att kallas Nakba, katastrofen. I Panter i källaren beskrivs kriget 1948 kort, men inte den etniska rensning som samtidigt skedde.

Om de mörkaste sidorna av de här åren kan man i stället läsa i den palestinska författaren Adania Shiblis En oansenlig detalj. Baserat på ett verkligt fall skildrar romanens första del hur israeliska soldater, under arbetet med att ta kontroll över Negevöknen, mördar en grupp palestinier, kidnappar en överlevande kvinna som de förnedrar och våldtar innan de mördar även henne. Bokens titel anspelar på den ytterst sekundära roll en sådan händelse tilldelats i den israeliska historieberättelsen.

Shiblis roman visar på de brutala konsekvenserna av att etablera den dröm som Proffys pappa är så lycklig över och blir en stark kontrast till Panter i källaren.

Spår av denna brutalitet återfinns dock på ett annat ställe i Oz författarskap. I En verklig vila (1982), som utspelar sig på en kibbutz i norra Israel åren strax före sexdagarskriget, åker huvudpersonen Jonatan ut med några vänner till ruinerna av en palestinsk (i boken kallad ”arabisk”) by. De äter picknick i utkanten av ruinstaden, och en av vännerna går på jakt efter kvarglömda föremål.

Episoden blixtbelyser fördrivningen som föregick Israels tillblivelse, men påminner också om försöken att skyla över denna historia. Kibbutzen planerar nämligen att anlägga en damm för att dölja ruinstaden. Ändå görs här, som litteraturvetaren Joe Cleary påpekar i boken Literature, partition and the nation-state, en ideologisk poäng genom att ruinstaden kontrasteras mot en av ungdomarnas minnen av Förintelsen, något som tjänar till att ursäkta fördrivningen som en akt av självbevarelsedrift.

Om Israel en dag på allvar ska göra upp med sin historia – och samtid – måste nog en sådan glömska först konfronteras på allvar.

Fördrivningen av palestinier 1948, och även till viss del ockupationen sedan 1967, förblir på så vis sekundära delar i den israeliska berättelsen om statens uppkomst, ett tragiskt, spöklikt faktum som landet tvingas leva med, men en uppoffring som var nödvändig för det högre målet. På senare år har skildringar av ett israeliskt ”dåligt samvete” inom film och tv – actionserien Fauda är ett exempel – kritiserats med begreppet ”skjuta och gråta”. Dessa skildringar kritiserar inte Israels våld som sådant, utan använder det som medel för att visa på de israeliska figurernas moral – de kanske begår övergrepp, men de mår åtminstone dåligt över det efteråt.

Medan det israeliska nationella narrativet som Oz romaner spelar in i är relativt enhetligt i sin berättelse om Israels tillkomst, lider den palestinska litteraturen av en större splittring. Lutad mot en essä av Edward Said argumenterar Joe Cleary för att palestinierna må förenas av katastrofen 1948, men att den utspridning av diasporan som följde försvårade en tydlig litterär och politisk, motberättelse.

Splittringen beskrivs väl i Isabella Hammads roman Vålnaden in. Här möts tre grupper av palestinier när huvudpersonen Sonia, som liksom Hammad är brittisk palestinier, reser till sin syster Haneen, som accepterat ett israeliskt medborgarskap och bor i Haifa. Sonia dras sedan in i ett försök att sätta upp Hamlet med hjälp av skådespelare från den ockuperade Västbanken. Romanen visar på detta splittrade tillstånd – medan palestinier med israeliskt medborgarskap åtnjuter fler privilegier än de på Västbanken, tvingas de samtidigt att leva med den märkliga känslan av att vara främlingar i ett land de ser som sitt eget. Sonia, med sitt värdefulla brittiska pass, känner sig mest främmande av dem alla.

Hammads bok påminner om Shiblis i att det är en utpräglat palestinsk berättelse, där de judiska israelerna huvudsakligen skildras som kolonisatörer eller förtryckare – alltid en främling. Det är en skildring som nog sticker i många västerländska ögon, där förståelsen för Israels uppkomst ligger betydligt närmre den som Proffys pappa har än hur många palestinier skulle beskriva skeendet. Så blev också Shiblis bok anklagad i tysk press för att vara antisemitisk.

När dessa böcker placeras bredvid Amos Oz författarskap är det slående vad som är närvarande och vad som utesluts. I Hammads och Shiblis romaner är Israel och fördrivningen 1948 ett faktum som karaktärerna ständigt måste förhålla sig till – medan palestinier i Oz böcker är något sekundärt, ett spöke från förr som inte behöver adresseras. Det är en selektiv glömska som är symptomatisk också för det israeliska nationsbygget och ”säkerhetspolitiken”. Om Israel en dag på allvar ska göra upp med sin historia – och samtid – måste nog en sådan glömska först konfronteras på allvar.

Mot slutet av The gender of sound, en essä som första gången publicerades i en samling 1992 och som tidigare i år kom i en tunn, snygg nyutgåva av Silver press, håller Anne Carson ett tal till naivitetens lov. Eller, så här: hon förutspår att hon kommer att få kritik för sitt spretiga sätt att besvara den fråga som essän uppehåller sig vid: ”Hur påverkar våra föreställningar om kön hur vi uppfattar ljud?”

Carson är professorn i klassiska språk som blivit berömd för sitt säregna, poetiska sätt att förhålla sig till antikens källor. I The gender of sound vänder hon sig också dit. Aristoteles föreslog att kvinnors ljusa röster är ett bevis på deras inneboende ondska, eftersom modiga varelser – som lejon, eller tjurar – gör djupa, mörka läten. Ju tyngre testiklar, fortsätter han, desto djupare röst; de fungerar som ett slags lod för stämbanden. I litteraturen är kvinnors ljud okontrollerade och kaotiska: högljudda skrik, vilda skratt, ylanden, gäll klagosång, utrop av smärta eller njutning. De är verbalt inkontinenta, fjolliga, skvallriga. Ofta påtalas likheten mellan kvinnans mun och kvinnans kön, vars läppar bör hållas slutna. I Odyssén ber Telemachos vid ett tillfälle sin mamma Penelope att hålla käften. Under hellenismen hände det att röstövningar ordinerades för att bota fysiska och psykiska besvär hos män, medan en kvinna som använde sin röst för mycket ansågs kunna drabbas av menstruationsrubbningar.