Utrikes 08 januari, 2009

Tariq Ali: Vänstern måste vara hård och realistisk

Att både vänstern och högern har gett upp inför marknadskrafterna, utgör ett verkligt hot mot demokratin. Då uppstår i realiteten en enpartistat. Det menar historikern och debattören Tariq Ali.

– Låt oss vara rättframma: De gav upp. De kapitulerade för den dominerande ideologin. Nu, när systemet som de satsade och hoppades på är i kris, verkar de väldigt förlägna.

Den brittisk-pakistanske historiken, författaren och agitatorn Tariq Ali talar om de stora skaror radikala vänsterintellektuella och ledande aktivister som efter 1980-talet lämnade sina tidigare ståndpunkter.

– Du kan gå igenom princip vilken som helst europeisk regering och finna folk som var radikaler på 1960-talet. När kommunismen kollapsade bestämde de sig för att detta var slutet, på historien, på deras liv, på allt de trodde på.
– Fram till alldeles nyss höll de på att angripa till och med varje form av socialdemokratisk reformism. ”Åh, det där är gammalmodigt!” ”Ni är dinosaurietyper som tror på statligt ägande och nationaliseringar!” Och nu är det George W. Bush som håller på och nationaliserar, skrattar Tariq Ali.

Att han själv inte hör till de uppgivna är tydligt. Mannen som revolutionsåret 1968 inspirerade tusentals människor, inklusive Mick Jagger, som skrev Street Fighting Man om honom efter en antikrigsdemonstration, har fortsatt kämpa. Vi möter honom hemma, i ett grått och kyligt London, där de obligatoriska tidningslöpsedlarna om barn som råkat illa ut trängs med krisrubiker som ”Bank Home Loans Rip-Off”. I bokhyllorna trängs romaner med DVD-boxar. En av dem är den hajpade amerikanska TV-serien The Wire. ”Fantastisk” kallar Tariq Ali den. Huset i norra London, får vi för övrigt veta lite senare, användes under andra världskriget av norska motståndmän.

När Tariq Ali får frågan om hur han ser på dagens vänster tar han vant fram den breda penseln.

– På de flesta ställen i världen är vänstern extremt svag. Det är ironiskt, för den objektiva situationen är samtidigt väldigt positiv på flera sätt, en massiv kris för den kapitalistiska ekonomin; USA som visar sig oförmöget att ockupera och hålla greppet om andra länder, vilket vi har sett i Irak och Afghanistan; världsekonomins tyngdpunkt förskjuts österut.

– För vänstern hör Europa till de mest nedslående ställena. I land efter land ser vi hur kommunismens kollaps har lett till socialdemokratins kollaps. När det gäller ekonomisk politik är skillnaderna mellan mitten-vänstern och mitten-högern minimala. I Tyskland har vi visserligen ett vänsterparti som är ganska starkt och som opponerade sig mot krigen i både Irak och Afghanistan. Oskar Lafontaine (tidigare socialdemokratisk finansminister, idag en av partiledarna i Die Linke, reds. anm.) är väldigt skarp när det gäller ekonomin. Men i Frankrike är socialistpartiet på väg att kollapsa, och till vänster finns inget alternativ. I Italien har yttervänstern imploderat – begått politiskt självmord. De vänstersocialistiska partierna i Danmark och Norge har en del bra folk, men de är opportunistiska. Ibland står de inte emot sådant som man borde stå emot – till exempel krig.

Vad får det för konsekvenser för politiken mer allmänt?
– Att bägge lägren har kapitulerat för den fria marknaden, betyder att demokratin själv är under hot. För det innebär att vi de facto fått enpartistater under kapitalets diktatur.

Många menar att vänsterns betoning av identitetspolitik – att fokusera mest på gruppers marginalisering, snarare än klass – alienerade arbetsklassen. Att det är fått arbetsklassen att söka sig högerut. Vad säger du om det?
– Arbetarklassens traditionella partier – i första hand socialdemokratiska partier – de övergav arbetarklassen. De blev partier uteslutande inställda på att sköta och driva kapitalismen effektivt – alltså profitmaximering. Det var det som drev arbetarna högerut. Det är detta stora, tektoniska skiftet i europeisk politik efter 1989 – alltså att själva grundplattorna rörde på sig och socialdemokratin bröt samman – som haft avgörande betydelse. Vi ska inte överdriva betydelsen av att en del grupper ute på vänsterkanten blev besatta av identitetspolitik. För vi måste erkänna att vänstern har varit väldigt svag. Det var en reträtt när man inte hade mycket annat kvar att hålla på med.

Kan det vara andra krafter som kliver fram som alternativ?
– Extremhögern har redan gjort det. Le Pen, som nu i och för sig är på nedgång. Högerpopulistiska partier i Skandinavien som gör invandrare till syndabockar. En mycket stark nyfascistisk rörelse i Österrike. Ex-fascister som har makten i Italien i allians med Berlusconi, och som angriper invandrare och driver fram pogromer. När de klassiska arbetarrörelsepartierna svikit kunde Berlusconi säga till arbetarväljarna: ”Jag kan skydda er bättre än mitten-vänstern – de är beredda att sälja ut er”. Och det var delvis sant.

Medan socialdemokrater i vissa fall har varit bättre på att föra nyliberal politik?
– De som sitter vid makten i Storbritannien, New Labour och Gordon Brown, de har varit arkitekter för det system som är i kris här. De tog det förbi Thatcher. Storbritannien var mindre reglerat än USA – Bonanza-kapitalism. City of London var USA:s Guantanamo: här kunde man experimentera med sådant som de inte kunde göra fullt ut i USA. Storbritannien borde bli uteslutet ur Europa. Låt dem gå med USA och vara en utpost där istället.

De senaste åren har Tariq Ali skrivit flera böcker om USA:s krigföring i Mellanöstern, och varit en flitigt anlitad talare i antikrigsmobiliseringar. Men när gigantiska folkmassor samlades i februari 2003 för att protestera mot Bushs angreppsplaner mot Irak, varnade han för att det behövdes ett regimskifte om protesterna skulle få verkan. Idag säger han:
– Jag tror att det är fel att kalla det som hände 2003 en rörelse. Det var en spasm. Det var en hedervärd sak att komma ut på gatorna i vrede över lögnerna. Men man kan inte kalla något som sker en dag en rörelse.

Men om det inte gick att uppbåda någon bestående fredsrörelse, har det funnits andra bestående resultat av krigföringen.
– Vad vi har sett är hur en aggressiv islamofobi har spridit sig som en farsot över västvärlden. Det drabbar folk: allt från triviala saker, som att bli föremål för ”slumpmässiga” kontroller på flygplatsen, till att människor arresteras utan rättegång, fängslas, torteras. Det som är extra upprörande är att detta händer på en kontinent som är helt besatt av Holocaust och folkmordet på judar under andra världskriget. Det blir vi påminda om non-stop. Bra, säger jag. Problemet är att man inte lär något av det. Man ser till exempel inte att språkbruket mot judarna före kriget är så gott som detsamma som mot muslimer idag – de har konstiga kläder, de har skägg, de har konstiga seder, de pratar konstiga språk – och de är terrorister. Allt detta sades om och mot judarna. Fast istället för ”terrorist” var det ”bolsjevik” för deras del. Den judisk-bolsjevikiska konspirationen var ett helt allmänt tema i västerländsk kultur – och vänstern tog strid mot den. I dag tycker jag vänstern har varit väldigt svag i att ta utmana islamofobin. Vänstern delar många av den rådande kulturens fördomar och har accepterat idén om ett ”civilisationsgap”. Det tror jag är väldigt, väldigt farligt.

Idag är väl en vanlig anklagelse snarare att man inte tillräcklig tar upp problem förknippade med islam?
– Det finns gott om muslimer eller folk med muslimsk bakgrund som tar upp ohyggligheter och brott begångna innanför den islamiska världen. Många av oss gör det hela tiden. Men de som lyfts fram inom den västerländska kulturen, det är folk som kritiserar för att behaga Västvärlden.
– Se på Ayaan Hirsi Ali. Hon har gjort karriär på att förkasta islam, på basis av att hon gått igenom en könsstympning. Nu har könsstympning ingenting med islam att göra. Det är en förislamisk tradition, en fruktansvärd sedvänja i vissa delar av Afrika, praktiserad av kristna, muslimer och andra. Men det är detta med islam som hon har slagit mynt av.

Det finns motsvarigheter till Ayaan Hirsi Ali i snart sagt varje europeiskt land. Vad beror det på?
– Varför skulle det inte finnas folk med muslimsk bakgrund som är opportunister i likhet med många andra i samma samhälle? Jag moraliserar inte över att de gör sina försök och tjänar pengar på det. Det jag däremot avskyr, är när de här människorna sätts upp på piedestal. Det är motbjudande.

– Det har till och med varit några idioter till franska intellektuella som jämfört Hirsi Ali med Voltaire! Det man måste fråga sig är vad det är för tider vi lever i, när man inte bedömer folk som henne efter det de skriver – smörja av den värsta sorten – utan på grund av den roll de spelar i den västerländska kulturen, i ett läge då det finns en efterfrågan på muslimer som behagar. Det finns kvinnor i Iran, Pakistan, till och med Saudiarabien, som utmanar det som görs mot dem. De nämns aldrig, för de arbetar inte enligt den logiken.

Vi blir avbrutna av ett telefonsamtal. Någon vill boka in ytterligare ett arrangemang, troligen en radiointervju. ”Nej, det funkar inte imorgon, då har jag två intervjuer. Men senare idag kan ni komma och plocka upp mig hemma”, säger Ali med sin vänliga och intensiva stämma. Den är liksom präglad av att ha varit i övertygandebranschen i några decennier. Han lutar sig tillbaka igen till en halvliggande ställning, med ena benet upp på det låga, tunga träbordet.
– I Iran undertrycktes vänstern av shahen med USA:s stöd. I arabvärlden förintades den sekulära nationalismen av väst, med Israels hjälp. I världens största muslimska land Indonesien fanns också världens största kommunistparti – det blev utplånat 1965, nästan en miljon kommunister dödades. Det är ett vakuum som islamister fyllt. Och USA har en egen roll i det. Men det är ju inget de vill kännas vid, så det blir prat om att allt möjligt har ”rötter” i islam.

På väggen bakom oss hänger en stor målning med Lenin försjunken i arbete, bekymrad men engagerad. Jag frågar Tariq Ali om han är pessimistisk.
– Nu, på grund av krisen är det många som läser, tänker, vill veta. Marx är på bestsellerlistorna i vissa länder. På så sätt är jag inte pessimistisk. Världen ropar efter omdaning. Frågan blir vem som ska omdana den.

I en stor essä om 1968 berättar Tariq Ali om tiden på tidningen Black Dwarf, då en man i overall kom förbi varannan vecka ett tag och gav dem pengar. Det visade sig vara en småhandlare, som motiverade sitt stöd så här: ”Capitalism is so non-groovy, man”. Det svänger kanske inte lika mycket om vänstern idag. Vad kan man göra?
– Jag menar att detta är en tid då vänstern måste vara väldigt sansad, hård och realistisk. I Latinamerika har de gjort framsteg på det sättet. Det finns massa problem där, men flera regeringar har gjort saker för och med de fattiga. Och man har satt upp en gemensam front mot den stora grannen i norr. Revolutionen i Nepal, som gjorde slut på monarkin, var en väldigt glädjande händelse – och kraftigt underrapporterad i Väst. Maoisterna har omvandlat sig till demokrater och gör det rätta, kräver social förändring och säger att de bara tänker vara med i regeringen på de villkoren. Problemet med europeisk vänster är att många inte förhållit sig till det stora nederlaget på 1980-talet och till socialdemokratins sammanbrott, utan bara kör på som om inget förändrats.

I mars planerar Tariq Ali att komma till Oslo för en uppläsning tillsammans med den norske författaren Thorvald Steen, av ett teaterstycke om den kurdisk-arabiske 1100-talshärskaren Saladin som styrde över ett mångreligiöst Jerusalem. Men planerna på att skriva librettot till en opera om Ayatollah Khomeini har fått skrinläggas, berättar han.

– Folk trodde att det skulle leda till fatwas och blod, så det blev inget. Och jag hade helst velat samarbeta med en iransk kompositör, vilket visade sig bli för svårt
.
Kanske den kan sättas upp i Iran så småningom?
– Ja, det hade varit det bästa. Att åka till Iran och göra det där, om tio år, om jag lever då, skrattar han.

Till sist kan jag inte låta bli att fråga honom om Rolling Stones. Vad tycker han om sina still-going-strong-kollegor i dag, 40 år efter Street fighting man? Svaret är karaktäristiskt för en aktivistisk historiker som ständigt är på väg:
– De var väldigt bra på 1960-talet, men nu är det bara retro-grejer.

Inrikes/Nyheter 06 december, 2025

Antifascister samlas i Salem: ”Folk delar ens frustration”

Foto: Liz Fällman/Flamman.

15 år efter att Salemmarschen lades ned samlas nazister återigen i Rönninge söder om Stockholm. Även antifascistiska krafter har mobiliserat – och stadens företagare bjuder in till julmarknad. Flamman ger sig ut bland honungsförsäljare och svarta blocket-aktivister för att höra folks tankar om dagen.

Det är ovanligt mycket människor på årets julmarknad, konstaterar floristen Carina Kandell, 56. Hon driver en liten blomsterbutik i Rönninge centrum, och har varit drivande i att arrangera den årliga julmarknaden.

Från början uppstod marknaden som en markering mot de årliga nazistdemonstrationerna i Salem under 2000-talet – som nu återupptagits på initiativ av Nordiska motståndsrörelsen och Aktivklubb Sverige.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 06 december, 2025

Ideologin är fackens svagaste länk

När IF Metall lade varsel om strejk mot Tesla hade förbundet inte strejkat på 15 år. Foto: Johan Nilsson/TT.

Den svenska modellen riskerar att vittra sönder om tillräckligt många börjar tvivla på den. Ella Petrini har läst ”Frontalkrock”.

Ett strejkvapen som inte används rostar och för att lyckas krävs ett väloljat konfliktmaskineri. Svenska fackförbund med strejkar ovanligt lite, både internationellt och historiskt. Därmed har själva strejkerfarenheten också blivit mer sällsynt, och något de flesta av oss bara kommer nära genom skildringar i filmer och historieböcker.

När IF Metall lade varsel om stridsåtgärder mot Tesla, hade förbundet inte strejkat på 15 år. Motparten var notoriskt antifacklig och ledd av världens rikaste man, Elon Musk. Som en av de strejkande, Olof Sjöström, säger till Dagens Arbete: ”I början handlade det om att vi ville ha kollektivavtal på Tesla, nu handlar det om mycket mer än så. Det handlar om hela svenska modellen.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 06 december, 2025

En grön Marx tittar fram

Genom att lusläsa Marx vill Kohei Saito hitta en socialism för ”klimatproletärer”. Foto: Frank Rumpenhorst/AP.

I försöken att frammana en ekologisk marxism liknar Kohei Saito en filosofisk Hercule Poirot. Men det japanska stjärnskottet fastnar i teoriernas värld – och lär knappast väcka några slumrande massor. Åtminstone inte den här gången.

Ett citat av en ung Marx i Den tyska ideologin har alltid gäckat mig. Där skriver han att i framtidens kommunistiska samhälle kommer individen att ”jaga på morgonen, fiska vid lunch, sköta boskap på eftermiddagen och kritisera på kvällen”, utan att någonsin bli yrkena fiskare, jägare eller kritiker. Citatet har avfärdats som ett pastoralt tic från en romantisk epok, men själv har jag sett något annat. En utopiskt drömmande Marx som kanske inte såg så negativt på de förhistoriska samhällena som vi har lärt oss.

En som verkar hålla med mig är den japanska filosofen Kohei Saito. I sin Marx i antropocen (Nirstedt, 2025), visar han att Marx faktiskt omvärderade de förhistoriska samhällena på äldre dagar. På 1870-talet skedde ett skifte i hans tänkande; intresset för dialektisk filosofi minskade och ett intensivt studium av naturvetenskap tog vid. Fram träder en annan Marx, menar Saito, en ekologiskt medveten person i modern bemärkelse. Saito kallar honom rentav för ”nedväxtkommunist”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 december, 2025

Tidigare vänsterpartister lanserar parti – siktar på lokalval

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade Vänsterpartiet i augusti, strax efter att uteslutningsärenden inletts mot dem. Foto: Oscar Olsson/TT.

De tidigare vänsterpartisterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas lämnade partiet efter att uteslutningsärenden inletts. Nu startar de ett eget parti, under namnet Framtidens Vänster. Men de kommer inte ställa upp i riksdagsvalet, meddelar talespersonerna.

– I dag tar vi ett steg som vi lovat att vi ska ta, säger Daniel Riazat vid en presskonferens under fredagen. 

Nu bildar han och Lorena Delgado Varas, båda riksdagsledamöter och tidigare vänsterpartister, ett nytt parti. Det meddelar de under fredagseftermiddagen från en presskonferens i riksdagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 december, 2025

Det är dags att lyssna på Putin

Problemet med ”Putin-förståare” är att de inte alls verkar förstå Putin, menar debattören. Foto: Alexander Nemenov/Pool Photo/AP/TT.

Ola Tunander skriver att det inte är något fel att ”förstå” Putin. Ändå utelämnar han Putins egna ord om varför han startat kriget: för att utplåna Ukraina som självständig nation. Det är inte svårt att gissa varför.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När man läser Ola Tunanders bok Hybris: Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten (Karneval förlag) är det från början uppenbart att detta är en partsinlaga – till försvar av den ryska invasionen och mot dem som solidariserar sig med Ukrainas försvarskamp.

I inledningens första stycke skriver han: ”Vad som förr var en självklarhet för varje forskare – och för all del varje underrättelsetjänst var att förstå hur motparten, ’den andra’ eller fienden, tänker. Men i dag beskrivs den som försöker göra det som en ’Putinversteher’ – en tysk benämning för någon som ’förstår Putin’. ”

I själva verket är det största problemet med Tunanders bok att han vägrar att lyssna till och förstå Putin.

När Putin förklarar krigets orsaker har han vid upprepade tillfällen framfört att Ukraina aldrig har varit ett riktigt land. Att det inte finns något ukrainskt språk eller någon ukrainsk kultur. Att ukrainarna i själva verket är ”lillryssar” – visserligen inte lika bra som vanliga ryssar, men inte heller något eget folk. Ryssland har en tusenårig historisk rätt till det ukrainska området. Ukrainarna har lurats av västmakterna till att tro något annat.

I själva verket är det största problemet med Tunanders bok att han vägrar att lyssna till och förstå Putin.

Detta beskriver Putin i sin essä från juli 2021, ”Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare” – en central skrift för att förbereda den ryska opinionen för invasionen åtta månader senare.

När den amerikanska högerjournalisten Tucker Carlson fick en exklusiv tv-intervju med Putin i februari 2024 så ägnade presidenten större delen av tiden till att förklara varför Ukraina aldrig varit någon riktig nation, och varför Ryssland därför har en historisk rätt till det ukrainska territoriet.

Putin sammanfattade senast sin ståndpunkt inför tv-kamerorna vid ett ekonomiskt forum i Sankt Petersburg den 20 juni 2025: ”Jag har sagt det tidigare, ryssar och ukrainare är ett folk. I den meningen är hela Ukraina vårt. Det finns en gammal regel som säger att varhelst en rysk soldat sätter sin fot, så är det vårt.”

Detta budskap har hela tiden trummats ut av Putins språkrör i rysk tv. Framför allt i början av kriget hävdades det gång på gång att Ukraina inte fanns, och om det ändå skulle finnas så skulle det snart vara försvunnet. Med tiden verkar just dessa tongångar ha dämpats något. Det är svårt att hävda att det ukrainska folket inte existerar när de i snart fyra år bjudit tappert motstånd mot den ryska militärmakten och när de undan för undan slår ut den ryska oljeförsörjningen och därmed den ryska ekonomin.

Varför undviker Tunander helt att nämna dessa öppna förklaringar som Putin själv givit? Tunander skriver: ”Många har menat att Ryssland invaderade Ukraina 2022 för att erövra landet i syfte att återupprätta Sovjetunionen eller det ryska imperiet, men det Ryssland strävade efter var ett neutralt Ukraina, för att i sin närhet förhindra utplacering av västliga vapensystem.”

Putin har i och för sig angett olika skäl till invasionen, inför olika åhörarskaror i och utanför landet, men den som verkligen lyssnat borde inte tveka om det grundläggande motivet. Så vem är det som inte vill förstå Putin?

Läs mer

Om Tunanders påstående skulle stämma så har Ryssland redan förlorat kriget. Den ryska politiken har varit helt kontraproduktiv. Det är Rysslands krigföring som drivit in Ukraina i Natos famn. Innan annekteringen av Krim var stödet för Nato-medlemskap omkring 20 procent inom den ukrainska befolkningen. I dag är det över 80 procent. Före den ryska fullskaliga invasionen var flera av de tyngsta medlemmarna i Nato mot ukrainskt medlemskap, bland annat på grund av Natos princip att inte bevilja en stat inträde så länge den befinner sig i en gränskonflikt – vilket varit fallet sedan 2014 när Ryssland annekterade Krim och inledde sin lågintensiva krigföring i Donbass.

Men i dag finns det gott om västliga vapensystem i Ukraina, just på grund av det ryska försöket att erövra Ukraina. Och om det alltså skulle stämma att Rysslands motiv var att ”i sin närhet förhindra utplacering av västliga vapensystem”, så kan vi konstatera att Ryssland har förlorat dubbelt. Finland är i dag fullvärdig medlem i Nato, och har en 1 340 kilometer lång gräns mot Ryssland. Om Nato önskar placera ut vapensystem som ska sätta press på Ryssland, då står Finland till deras förfogande.

Och vi behöver inte tveka om att den dag som Ryssland bestämmer sig för att sätta stopp för detta hot från Finland, då kommer Tunander och hans meningsfränder att ha full förståelse för varje militär åtgärd som Ryssland vidtar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 december, 2025

Alice Aveshagen: Med Birkinväskan på klubben är jag rebell

Skribenten med sin kappsäck full av äventyr. Foto: Privat.

Alice Aveshagen ser en nymoralism som förvandlar drömmar om lek till döda investeringsobjekt. Det som en gång var symbolen för frihet har blivit en behållare för moral.

Är din pojkvän pinsam? Glöm det! Nu är det din Birkinväska – om du får för dig att släpa med den på middag.

Tiktokvideor där kvinnor visar upp sina 35-centimeters Hermèsväskor på restauranger har bemötts med en flod av moralisk indignation. ”Inte Birkin på Nobu” (en sanslöst dyr restaurangkedja), ”Smaklöst.” En annan tillrättavisar: ”Det skriker nyrikt.” ”Läs av rummet.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 december, 2025

Kritik mot TT:s upphovsrättsväktare: ”Vem får betala?”

Pressfotograf i arbete inför Nobelfesten. Sedan 2018 anlitar Tidningarnas Telegrambyrå firman Copyright agent. Foto: Anders Wiklund/TT, Christine Olsson/TT (montage).

Danska Copyright Agent ser till att TT Nyhetsbyrån får betalt för sina bilder när de kopieras gratis på nätet, med automatiska fakturor som retat gallfeber på många. Är upphovsrättsfirman fotografernas främsta försvarare – eller fattiga föreningars fiende?

För över ett år sedan skrev företrädare för granskningsföreningen Gigwatch en debattartikel om gigekonomin i Svenska Dagbladet. Artikeln illustrerades av tidningen med ett foto från nyhetsbyrån TT av ett Uber Eats-bud på moped. 

Föreningen lade sedan upp en skärmdump av artikeln på ”sin domän”, närmare bestämt sitt Instagram-konto – ett beslut som nu kan komma att kosta dem över 3 000 kronor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Reportage 04 december, 2025

Amanda Lind: ”Ingen ska känna att Miljöpartiet ser ned på dig”

Amanda Lind rättar sig när hon råkar definiera partiet som en del av ”vänstern”. Foto: Lisa Mattisson.

Vik hädan, puritaner. Inför valet vill Miljöpartiet hellre prata om rättvisa än livsstilsval. Flamman kollar hockey, pratar tro och äter hamburgare med Amanda Lind.

På O’Learys, den enorma sportbaren vid Globen, flimrar och blinkar skärmar ikapp med julbelysningen. Grupper av män i rutiga skjortor spanar mot tv-apparaterna med skummiga halvlitersglas framför sig.

I en del av lokalen dit ljuset inte når får jag syn på den karakteristiska silhuetten, Amanda Linds. Vi ska kolla matchen med hennes hemmalag Luleå, äta och prata. Amanda, Miljöpartiets språkrör sedan 2024 och kulturminister i Magdalena Anderssons regering 2019–2021, vinkar åt mig.

Strax därpå anländer fotografen, och språkröret börjar rafsa fram något ur sin väska. En halsduk i svart och guldgarn med lagets emblem. Gubbarna runt bordet ler mot Amanda när hon poserar med sin Luleåhalsduk. Snart drar matchen i gång.

Jag försöker att föreställa mig Amanda Lind i hockeyskydd och frågar om hon spelar själv.

– Nej, men jag var en del av hockeykulturen. Mina bästa vänners pappa skötte klockan i ishallen.

Där satt tjejerna ofta och tittade, och senare blev det ståläktaren. När de var 16 tog Luleå sitt första SM-guld. När hon pratar om sin hembygd blir norrländskan bredare.

– Det var stort för staden. Och jag var ju där! Luleå är mitt lag. Nu ligg’ vi som tia i tabellen av fjorton lag, det är ju inte så bra.

Motstånd. En ensam Luletröja bland Leksandsfansen. Foto: Lisa Mattisson.

Luleå, staden med både arktiskt klimat, högskola och kulturliv men med bara drygt 80 000 invånare lade grunden för en särskild sammanhållning, minns Amanda Lind. Numera bor hon med sin familj i Härnösand, där hon också klev in i politiken på heltid.

– Det finns en norrländsk anda. Den är karg och liksom ”här reder vi oss själva. Ingen kommer att hjälpa oss ändå, så det är lika bra”. Lite så.


Amanda Lind säger att hon läser både Flamman och ETC. Men hon har också noterat att högersajterna tar allt mer plats. Och vänstern har inte varit så bra på att stötta varandra, tycker hon. Eller kanske har vi varit för hövliga i debatten, funderar hon.

– När Timbro och Oikos lanserade sitt Tidö 2.0 slog det mig hur dålig den progressiva rödgröna sidan är på att lägga fram de stora visionerna och stå för dem.

Maten kommer in. En vanlig hamburgare till mig, oumph-quesadillas till Amanda.

Alla vet hur illa det är: 2025 ser ut att bli ett av de tre varmaste åren sedan mätningarna började, regeringen har rekordsabbat sin egen redan oambitiösa miljöpolitik och det just avslutade Copmötet liknade mest en tävling i ghostning.

Hur är det möjligt att ni inte når mer än knappt sju procent i den senaste opinionsmätningen, trots larmen?

– Vi får ofta kritik för att vara orealistiska. Då har det hänt att vi backar, förklarar hon.

Det finns en norrländsk anda. Den är karg och liksom ’här reder vi oss själva. Ingen kommer att hjälpa oss ändå, så det är lika bra’.

– Det tycker jag att vi ska sluta med. Ta arbetstidsförkortningen, som vi varit på jättelänge. Nu har både fackföreningarna och socialdemokratin börjat lyfta det.

Så er valrörelse kommer att handla om arbetstidsförkortning?

– Ja, och rättvisefrågor. Vi måste våga prata om visioner och inte bara det som är realiserbart nästa mandatperiod. Vårt största fokus kommer att ligga på miljö- och klimatområdet.

Enligt Novus i november kommer klimatet först på sjunde plats efter klassiska klassfrågor som sjukvård och skola, följt av invandring och lag och ordning. Nu har de pratat om jordens kollapspunkter i decennier. Strategin har inte vunnit några jordskredssegrar.

Hur kan partiet bli bättre på att engagera vanliga väljare?

– Vi måste bli bättre i vänstern på att vara konkreta i vad vi vill.

Stämning. Jul- och hockeyatmosfär som bakgrund till politiksnack. Foto: Lisa Mattisson.

Hoppla. Där kom det igen. Miljöpartiet räknar sig till den rödgröna sidan, även om koalitioner med borgerliga partier också har förekommit, som 2018–2022 i Stockholm, då Daniel Helldén, numera Amandas parhäst, hoppade över skaklarna.

Hon rättar sig snabbt.

– Jag ska inte säga vänster, det är fel. Inom den progressiva rödgröna sidan.

Luleå gör mål. Vi verkar vara de enda som reagerar. Vi är således omgivna av Leksandfans.


Under senhösten skedde något som få förutsåg. Kommunalrådet Roland Boman i Jokkmokk meddelade att han tackade nej till informationsinsatser kring återvandringsbidraget, och fick ett pärlband av framför allt kommuner i norr att haka på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 03 december, 2025

Lyra Eriksson Lindbäck: Jockiboi och traumakulturens uppgång och fall

Den nya SVT-dokumentären ”Hatet” ifrågasätter delar av influeraren Joakim Lundells uppväxtskildring. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Jag tänker ofta: Vad är det som gör en människa till en bra person?” Så börjar Joakim Lundells bästsäljande självbiografi Monster från 2017.

Under de senaste decennierna har svaret varit tydligt: trauma. Berätta om ett barndomstrauma, och du framstår genast som god. Oantastlig, rentav. Traumahistorier har blivit vad alla velat höra. Lundell, från början känd som den stökiga, supiga, sexistiska influeraren Jockiboi, lyckades omvandla sitt varumärke till barnförebild genom att träda fram med den hemska berättelsen om sin uppväxt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 03 december, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Vår tids fula gubbar är gängkriminella

Det är för billigt att locka in unga i kriminalitet, skriver Magnus Bjerg Sturm. Foto: Pontus Lundahl/TT.

I min barndom ryktades det om en man i en vit skåpbil, en vanlig svensk vandringssägen. Han lockade barn med godis och utsatte dem för fruktansvärda saker, sades det. I dag är han verklig – och kör en Audi.

Och barnen han plockar upp försvinner inte. De dyker upp i förundersökningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)