Nyheter/Utrikes 17 juni, 2022

Tiktok och taxiförare kan grusa vänsterns förhoppningar i Colombia

I det colombianska presidentvalet står en känd vänsterkandidat mot en liberal outsider. Trots att Rodolfo Hérnandez har det colombianska etablissemanget bakom sig har han utmålat sig som en missnöjeskandidat. För vänsterns Gustavo Petro blir den andra valomgången därför en utmaning.

– Vem tror du kommer vinna? frågar taxichauffören mig i Bogotá.

Det är åtta dagar kvar till den andra valomgången där colombianerna kommer att få välja mellan en välkänd vänsterkandidat och en tills nyligen okänd äldre företagare. Gustavo Petro, som var nära att vinna 2018, kandiderar för en tredje gång för vänstern. Rodolfo Hernández, en 77-årig företagare från den östra regionen Santander, var tämligen okänd för resten av landet tills i år. Att han lyckades ta sig till den andra valomgången med 28 procent av rösterna mot Petros 40 procent tog många på sängen.

– Vad tror du? svarar jag.

– Gamlingen.

Den 29 maj räknades rösterna väldigt fort i ett valsystem där räkningen fortfarande sker manuellt och som colombianerna misstror starkt. Efter bara en och en halv timme hade cirka 90 procent av landets vallokaler räknats. De första reaktionerna i vänsterns valvaka var därför misstro mot resultatet. Många undrade vem Rodolfo Hernández är. Han hade konsekvent vägrat delta i valdebatter med de andra kandidaterna.

Hernández verkar dock ha varit välkänd på två ställen: på den digitala plattformen Tiktok och bland taxi­chaufförerna. På Twitter beskriver han sig som ”Tiktok-kung”. Sista veckan före första valomgången lyfte han plötsligt i opinionsundersökningarna från 13 till 21 procent och placerade sig direkt efter den regerande ”uribistiska” extremhögerns kandidat Federico Gutierrez. Hur gick det till?

Uribismen, döpt efter presidenten Alvaró Uribe som fortfarande utövar stor makt över den colombianska extremhögern, har styrt landet sedan 2002, med en paus mellan 2010 och 2018 då den traditionella nyliberala högern tog makten med president Juan Manuel Santos, som hade varit Uribes försvarsminister 2006–2009. Den sittande regeringen under president Iván Duque har skakats av återkommande korruptionsskandaler som ligger till last för uribismen 2022. Men det som fick många colombianer att gå man ur huse och få upp röstdeltagandet till den högsta nivån på 20 år (54 procent) var regeringens hantering av ekonomin under pandemin och generalstrejken i fjol. Det dödliga polisvåldet mot demonstranter som krävde sociala reformer samtidigt som regeringen sänkte skatter för storföretag och utländska investeringar har satt sina spår och politiserat många grupper i samhället: de unga, kvinnorna, hemma­fruarna, de svarta, de arbetslösa, de fattiga (som uppgår till 40 procent enligt officiella siffror). Det är alltså politiskt svårt för uribismen att 2022 tillsätta en ny president. Samtidigt verkar det vara vänsterns tur med ett budskap om förändring.

En del analytiker menar att många colombianer röstar på Rodolfo Hernández för att de är trötta på ”politiker”. Men förutom att han är företagare har han tidigare varit borgmästare i sin hemstad Bucaramanga – han är alltså en fullblodspolitiker. Andra analytiker menar att folket har valt en kandidat som är anti-­etablissemang (Hernández) medan Petro har kommit att representera etablissemanget på grund av hans långa politiska karriär. Men Hernández fick snabbt stöd från det sittande regeringspartiet Centro Democrático, liberaler, högerdebattörer och de colombianska etablerade medierna, det vill säga från just etablissemanget.

– Min sons kompisar sade alla att de skulle rösta på Rodolfo, berättade en medelklassmamma i Bogotá för mig.

Hennes son är 20 år och går på ett privat universitet. Hans kompisar kom att bekanta sig med Rodolfo via Tiktok, en mobilapp för att lägga upp och titta på korta videor. Strategin verkar ha gått hem bland unga väljare i urbana medelklassmiljöer. Hernández kommunikationsteam leds av Angel Becassino, en argentinare som var Petros kampanjstrateg 2018. Kommunikationsstrategin går ut på att nå unga personer via Tiktok, presentera kandidaten som anti-etablissemang men samtidigt upprepa Uribes mantra om att alla måste jobba mer, helst 10 timmar per dag, och att undvika debatter med Petro som är välkänd för sina välargumenterade svar. Becassino har sagt till tidningen El País att Petros problem är ”att han lider av ovanan av att visa upp sin intellektuella talang” vilket leder till en mycket komplicerad diskurs.

Som författaren Carolina Sanín uttrycker det i en artikel verkar Hernández verkar vilja ha en antiintellektuell debatt, medan Petro har ”respekterat colombianernas intelligens”.

Dagen efter den första valomgången berättar en annan taxichaufför i Bogotá att Rodolfo Hernandez har närmat sig taxibranschen och fått med sig den på sin kampanj.

– Och när du har taxichaufförerna har du även deras familjer, och de driver kampanj på jobbet, du vet.

Varför tror du att Hernandez kommer vinna? frågar jag söndagens chaufför.

– Därför att Petros kampanj är smutsig, det har aldrig gått bra för vänstern på kontinenten.

På gatan syns unga Petro-väljare som ser detta som ett ödesval: det gäller att övertyga folk. Ett sätt är att bjuda de veliga på en kaffe: ”Velig? Kom så pratar vi om landet, jag bjuder på en kaffe”.

Inrikes/Nyheter 02 februari, 2026

Topp på SD-nära tankesmedja nämns i Epsteindokumenten

Asle Toje är en del av tankesmedjan Oikos förtroenderåd. Foto: Heiko Junge/NTB/TT.

I ett mejl från 2018 uppmanas Jeffrey Epstein att arrangera möte mellan Steve Bannon, Fremskrittspartiets ledare och Asle Toje – medlem i såväl norska Nobelkommittén som SD-nära tankesmedjan Oikos. Toje själv menar att han aldrig haft någon kontakt med miljardären.

Norrmannen Asle Toje, som sitter i förtroenderådet för den SD-kopplade tankesmedjan Oikos, omnämns flera gånger i de dokument som i fredags offentliggjordes från utredningen mot den amerikanska sexbrottslingen och miljardären Jeffrey Epstein.

Toje är en framstående konservativ profil i Norge, och är även medlem i den norska Nobelkommittén.

I en konversation med Epstein hösten 2018 ber diplomaten Terje Rød-Larsen om hjälp att sätta upp ett möte mellan den högerextrema ideologen Steve Bannon, Fremskrittspartiets nuvarande ledare Sylvi Listhaug och Asle Toje. Han skickar också Tojes telefonnummer till Epstein.

Det här är ett mejl från en kille som jag aldrig har träffat eller kommunicerat med.

Därefter vidarebefordrar Epstein numret till Steve Bannon, och skriver att ”Nobelkillen vill sätta upp ett möte med dig och partiledaren”, vilket troligen åsyftar Sylvi Listhaug. Epstein skriver också att ”Donalds huvud skulle explodera om han visste att du var polare med snubben som på måndag kommer avgöra Nobels fredspris”. 

I mejlet hävdar Epstein också att han sagt till Donald Trump – som vid tillfället var president – att han borde tilldelas Nobels fredspris ”nästa år”. Trump påstod själv året därpå att han och Epstein inte haft någon kontakt sedan mitten på 2000-talet.

En vecka senare skickar Epstein en fråga till Steve Bannon om han har någon kontakt med ”Nobelprisnorsken”. Bannon svarar att de mejlar varandra fem gånger om dagen, något Epstein rapporterar tillbaka till Rød-Larsen. 

”Bra”, svarar den norska diplomaten, och får ett tack från Epstein.

Asle Toje säger till norska Filter Nyheter att han inte känner till meddelandena och inte har haft någon kontakt med Epstein.

– Absolut inte. Jag har aldrig träffat eller kommunicerat med honom. Det här är Terje Rød Larsens sak, inte min, säger han, och fortsätter:

– Det här är ett mejl från en kille som jag aldrig har träffat eller kommunicerat med, om ett möte som jag aldrig har tagit initiativ till och som aldrig ägde rum, säger han.

Steve Bannon är tidigare tv-producent, och var rådgivare åt Donald Trump under hans första mandatperiod. Efter att ha hamnat i onåd hos presidenten försökte han starta ett europeiskt nätverk av högerextrema partier, under namnet ”The Movement”. 

I de nyligen uppdagade konversationerna med Jeffrey Epstein diskuterar han och Bannon flera europeiska politiker, bland annat Slovakiens vänsterkonservativa premiärminister Robert Fico. I samband med det svenska riksdagsvalet 2018 skriver Epstein i deras gemensamma chatt att framgångarna för Sverigedemokraterna är ”kul”. Bannon svarar att partiet skulle behöva nå 20 procent för psykologisk påverkan.

Asle Toje säger att han bara träffat Bannon vid ett tillfälle, då i samband med ett FN-evenemang.

Läs mer

Oikos grundades 2019 av Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson, och har profilerat sig som Sveriges enda uttalat konservativa tankesmedja. Under det senaste året har tankesmedjan börjat samarbeta mer allmänborgerliga Timbro, och tillsammans tog man fram den uppmärksammade förslagslistan Tidö 2.0.

För två år sedan avslöjade Flamman att Malcom Kyeyune, dåvarande medlem i Oikos förtroenderåd, spridit grovt antisemitiskt material via sitt konto på X. Vid det tillfället menade Oikos att Kyeyune lämnat förtroenderådet redan två år tidigare, och skyllde på en ouppdaterad hemsida.

Flamman söker Oikos och Asle Toje.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 01 februari, 2026

Epsteins medhjälpare skriven hos Mexikos ambassadör

Foto: USA:s justitiedepartement / Wikipedia Commons.

70-åringen gav Jeffrey Epstein tillgång till mängder av unga kvinnor – och tjänade stora pengar. Sedan fyra år tillbaka står han skriven som boende på den mexikanska ambassadörens residens i Djursholm.

I går var Flamman först med att rapportera om Epsteins långvariga svenska medhjälpare – en man i 70-årsåldern som står skriven på en exklusiv fastighet i Djursholm. 

Nu kan Flamman avslöja att fastigheten ägs av den mexikanska ambassaden i Sverige. Villa Iltakallio, som den anrika byggnaden kallas, är residens för landets ambassadör Alejandro Alday González med familj. Bland husets tidigare invånare märks den nationalromantiska poeten Verner von Heidenstam.

Enligt folkbokföringen ska även Epsteins medhjälpare ha flyttat dit för fyra år sedan, och har sedan dess stått skriven på adressen som en av fyra boende.

I ett inlägg på Linkedin under söndagskvällen skriver ambassaden att den inte har någon koppling till mannen, samt att ambassadören och hans familj ”inte under någon tidpunkt haft kännedom om individen i fråga”. De skriver också att en man med samma namn tidigare varit anställd som kock på residenset, men att anställningen avslutades i november 2022.

Den 70-åriga mannen förekommer tusentals gånger i de handlingar som i fredags offentliggjordes av det amerikanska justitiedepartementet. I en handling som tycks komma från en polisutredning nämns svensken som ”påstådd rekryterare”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 01 februari, 2026

Petter Hellström: Drevet mot Zita är antisemitismens spegelbild

Biografen Zita har av en rad borgerliga debattörer anklagats för antisemitism efter att ha kallat sig en ”apartheidfri zon”. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Anklagelserna mot biografen Zita visar att många högerdebattörer inte kan skilja på judar och staten Israel. Resultatet är en förvirrad debatt som i praktiken förstärker antisemitismen.

Jag brukade tänka att de ständiga anklagelserna om antisemitism var ett uttryck för försåtlig retorik. Ett sätt att misstänkliggöra Israelkritik genom att klistra på den starkast möjliga etiketten. Men jag börjar tro att många debattörer på högerkanten faktiskt inte förstår skillnaden mellan judar och staten Israel. Att de på allvar tror att de bekämpar antisemitism, även när effekten blir den motsatta.

Senast var det personalen på Stockholmsbiografen Zita som anklagades för att ha infört en ”judefri zon”, efter att de hade hörsammat den palestinska BDS-rörelsens uppmaning att välja bort varor och tjänster som bidrar till israeliska folkrättsbrott. Biografen hann knappt utropa sin ”apartheidfria zon” innan hotbilden blev så allvarlig att de backade ur.

För tydlighetens skull bör det kanske sägas att Zita såklart inte införde en ”judefri zon”. Biografen visar ofta filmer av judiska filmskapare, och inte sällan med en uttalat judisk tematik. När de anslöt sig till BDS-rörelsens initiativ gjorde de också tydligt att de inte tänkte sluta visa israeliska filmer. Det var med andra ord oklart om biografens ställningstagande skulle ha några konsekvenser utöver att rensa kylarna från Coca-Cola.

Anklagelserna var inte desto mindre grova – och förvirrande.

Medan moderaternas oppositionsborgarråd Christofer Fjellner talade om ”antisemitisk propaganda”, menade hans kollega Dennis Wedin att Zita bedrev en ”exkluderande absurd aktivistpolitik” som bidrag till ”en farlig utveckling” under en tid ”när antisemitismen växer”. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl gick längre och hävdade att biografens ställningstagande mot apartheid i Israel ”rent konkret” innebar apartheid mot svenska judar, eftersom kampanjen begränsade judars möjligheter att ”röra sig var de ville i samhället”.

Före detta komikern Aron Flam skulle som vanligt vara värst och tapetserade fasaden med hakkors och nazistiska slagord i frakturstil.

Gemensamt för debattörerna som stod bakom drevet var påståendet att Zitas ställningstagande stängde ute judar. Många slängde sig också med tyska fraser för att inskärpa den poängen. Lifvendahl menade att Zita hade blivit en ”Judenfrei” zon, medan Flam använde ordet ”Judenrein”. Budskapet var tydligt: att ta ställning mot israeliska övergrepp är att diskriminera mot judar.

Därmed har man också anslutit sig till antisemitismens idévärld. För om det är antisemitiskt att inte köpa israeliska produkter och tjänster i protest mot den israeliska statens övergrepp, förutsätter man att alla judar bär kollektivt ansvar för den israeliska statens handlingar. Om judar inte kan vistas i en ”apartheidfri zon” bara för att de är judar, reduceras de i praktiken till representanter för den israeliska staten. 

Att hålla en hel folkgrupp ansvarig för vad en stat gör är rasistiskt. Det är rasistiskt att hålla alla judar kollektivt ansvariga för ”den judiska staten” Israels övergrepp. På samma sätt som det är rasistiskt att hålla alla muslimer ansvariga för ”den islamiska republiken” Irans övergrepp.

Att ändå göra det kräver ett konspiratoriskt tänkande. Antingen måste man tro att världens alla judar eller muslimer ingår i en hemlig konspiration. Eller så måste man tro att all kritik som framförs mot de fanatiska makthavarna i Jerusalem och Teheran egentligen handlar om något annat.

Det finns bevisligen fall där kritik av Israel går över i antisemitism. Precis som det finns fall där kritik av jihadister och mullor är riktad mot muslimer i allmänhet.

Men att reflexmässigt tolka varje ställningstagande som uttryck för dold rasism leder in i ett konspiratoriskt universum, där alla motbevis tas som tecken på att man är något på spåren. För den som befinner sig i det universumet kan det faktum att Zita i förra veckan visade Lanzmanns dokumentär ”Shoah” tas som intäkt för att de döljer något.

De konspiratoriska anklagelserna är inte ett försvar mot antisemitismen. De är antisemitismens spegelbild.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 januari, 2026

Okänd svensk skickade kvinnor till Epstein

Bilder: Amerikanska justitiedepartementet.

Under 2010-talet hade Jeffrey Epstein tät kontakt med en svensk man, som mottog hundratusentals kronor för att förse miljardären med unga kvinnor. Flamman följer spåren – från Le Pen och Fidel Castro till exklusiva Djursholm.

I över tio år hade Jeffrey Epstein kontakt med en svensk man, som försåg honom med unga kvinnor. Flamman har tagit del av hundratals meddelanden mellan de två männen, från de nya dokument om pedofilmiljardären som släpptes under fredagen.

Merparten av konversationerna handlar om unga kvinnor, som den svenske mannen skickar bilder på till Epstein. När han gillar dem ser den svenska mannen till att ett möte blir av. Därefter skickar Epstein pengar till mannen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Generationsskifte för antifa

Skuldra mot skuldra. Men nya strategier behövs i en ny tid. Foto: Vorlage.

Antifascisterna har växt upp och skaffat jobb och barn. Nu kommer den första stora dokumentären om rörelsen. Det är en nostalgitripp – men den unga generationen behöver hitta sin egen väg, skriver Mathias Wåg.

Hösten 2024 fyllde fem antifascister 50 år och bjöd in till fest i Berlin-stadsdelen Kreuzberg. Det kändes som en klassåterträff. En gång i tiden var de alla aktiva i Antifascistsche Aktion Berlin (AAB), innan gruppen 2003 splittrades i olika falanger. Som vänstergrupper gör. De brukade ha de största demonstrationsblocken, de snyggaste affischerna och bästa festerna. De ägde gatorna och gjorde antifaloggan trendig. De brukade vara våra ledstjärnor.

Nu stod vi där i Festsaal Kreuzberg, en samling välklädda föräldrar i somriga festklänningar och färgglada skjortor som dolde tatueringarna, med fast anställning och vilda ungar. Ingen yttre betraktare skulle kunna gissa att här firade politiska aktivister. Vi pratade inte ens politik med varandra. Tyvärr.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Stora liv blir en söndagsutflykt

Ingrid Elam har tidigare skrivit romanens historia. Nu är det dags för biografins. Foto: Veronika Ljung-Nielsen/DN/TT.

Rasmus Landström följer Ingrid Elam på en bildningsresa från egyptiska gravar till Taylor Swift. Boken gör anspråk på att vara en pionjärinsats, men tappar bort ett helt millennium.

Ingrid Elam har i sina två senaste böcker utvecklat en ljuvlig stil. I både Jag. En fiktion och Romanens segertåg använder hon hela världslitteraturen som arbetsfält. En ganska konventionell utvecklingshistoria berättas, men Elam har en sällsam förmåga att guida läsaren genom oländiga romaner och peka ut sevärdheterna. Ofta på några korta, gnistrande rader. I sin nya bok Läsa liv (Natur & kultur, 2026) använder hon samma teknik på biografigenren, eller ”levnadsteckningen” som den kallades fram till 1800-talet. Om romanens utveckling finns det hundratals verk bara på svenska men om biografins utveckling kommer jag inte på ett enda. En pionjärinsats med andra ord, men också ett vansinnigt projekt: år 2009 gavs 13 795 biografier ut – bara i USA.

Det börjar bra. Elam berättar om de äldsta biografierna, de 4500 år gamla nekrologerna på egyptiska gravar. För att därefter ta ett skutt över årtusendena och ringa in den moderna biografins födelse i slutet av 1700-talet. Det som händer då – med Voltaires porträtt av Karl XII – är att en ny riktning för levnadsteckningen pekas ut. Biografiskrivande handlar inte längre om att fånga en stor mans handlingar i uppbyggligt syfte, utan om att porträttera en unik personlighet. Under 1800-talet genomgår biografin samma utveckling som romanen: individen ställs i centrum, originalitet premieras och syftet är inte längre att erbjuda exempel – utan att underhålla. Som läsare känner jag mig upplyft av denna jämförelse med skönlitteraturen. Det är lite som att gå genom en porträttkorridor med biografiförfattare på ena väggen, skönlitterära författare på andra väggen. Man har alltid intressanta ansikten i ryggen när man stannar och tittar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 30 januari, 2026

Varför är unga män så höger? 

Unga män tävlar i släddragning. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Har du också sett den hjärtskärande SVT-dokumentären Starkast vinner?

Den sändes i höstas men jag såg den först nu. Där berättar unga män om de sjuka skönhetsideal i sociala medier som driver tonårskillar in i ätstörningar. Det börjar ofta oskyldigt: att väga maten och räkna kalorier för att bli lika ”deffad” som influerarna. Och slutar som skelettsmala kroppar i rullstol som kan dö om de reser sig upp.

En scen biter särskilt hårt. En pappa berättar hur sonen bröt med honom för att han börjat övervaka sonens ätande. Inte minst gör det ont eftersom manlig manlig sårbarhet så sällan får ta plats på skärmen. Flera medverkande säger samma sak: unga män som visar sig svaga riskerar att bli ännu mer utsatta, och därför vågar de inte ens prata om problemet. Och när ingen talar, finns inte heller någon att spegla sig i.

Nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut.

Unga män verkar vilsna just nu. Kan det ha något att göra med den högersväng bland unga som Dagens Nyheter rapporterade om i onsdags? Jag har sett invändningarna om att unga kvinnor är vänster, eller att trenden överdrivs. Men nog är det ett problem för vänstern att 57 procent röstade på Tidöpartierna i Stockholms skolval 2022, samt att en majoritet unga män för första gången (förutom 2018) sedan mätningarna började på 80-talet ser sig som höger.

Ointresset för att förstå unga män är inte bara illavarslande, utan bidrar säkert också till att förklara utvecklingen.

Så vad kan ligga bakom?

En pusselbit finns i Flammans artikel om det svenska datorspelsbolaget Paradox, vars intrikata korsfararspel har blivit symboliskt viktiga för USA:s unga extremhöger. I en krönika spinner Ludvig Köhler vidare och konstaterar att datorspel i dag har blivit den samlingspunkt för unga som musiken var när han gick i skolan. Men eftersom vi journalister som skriver om ämnet är fast i vår uppväxts tankar om musiken som viktigare kulturbärare än datorspel har vi missat den värld som unga män växer upp i.

Att skylla på datorspel är billigt. Men nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut. Som jag skrev i en artikel i Dagens Nyheter om gym som inspirerats av danskulturen:

Läs mer

”Enligt Som-institutets rapport Svenska ungdomar 1986–2024 har deltagandet i föreningsliv halverats, i allt från idrott och friluftsliv (61 till 33 procent), kultur (18 till 8) och fackföreningar (51 till 19). Medan individuella hobbyer som aktiesparande och gymmande blir allt mer populärt.”

En annan möjlig förklaring är att de växt upp i en mer osäker framtid sedan finanskrisen, och märker att kvinnor verkar bättre rustade för denna nya värld – både med sina relationella färdigheter och högre betyg. Kanske lockas man därför också av reaktionära revanschbudskap som miljardärer som Donald Trump och Elon Musk trummar in. Som dokumentären formulerar det: starkast vinner.

Ett första steg måste dock vara att prata med dem, som man gör i dokumentären, snarare än att ge upp om dem. Det finns alltid skäl till att människor hamnar där de gör.

Varför tror du att unga män är så höger?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Eurovisionbojkott populärt bland unga

Palestinakommittén demonstrerar utanför norska public service-bolaget NRK för att landet ska bojkotta Eurovision i november 2025. Foto: Javad Parsa/NTB.

En svensk bojkott av Eurovision har ett starkt stöd, visar en ny undersökning från Sentio. ”När Eurovision används som propagandaplattform måste vi sätta ned foten”, säger Christian Tengblad från Skiftet.

En majoritet av unga mellan 18 och 24 år vill att Sverige bojkottar Eurovision i Wien, i protest mot Israels deltagande. Det visar en ny mätning som opinionsinstitutet Sentio tagit fram på uppdrag av kampanjorganisationen Skiftet.

1 000 personer har fått svara på följande påstående: ”Sverige bör inte delta i Eurovision 2026 när Israel får vara med.” Undersökningen är snarlikt utformad en norsk undersökning som Sentio gjorde på beställning från Fagforbundet, en del av norska LO. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Hind Rajabs öde borde inte ha gjorts till thriller

Amer Hlehel, Clara Khoury, Motaz Malhees spelar hjälparbetarna på larmcentralen i Ramallah. Foto: Juan Sarmiento G/Folkets bio.

När Hollywoodstjärnor investerar i en film av världens nu mest laddade ämne är insatsen skyhög. Men ambitionen att både vara en nagelbitare och politiskt sprängstoff blir förvirrande, men värst av allt – etiskt tveksamt, tycker Flammans filmrecensent Rasmus Holm.

”Det var inte jag som skrev thrillern, det var krigets realiteter”, sade den tunisiska regissören Kaouther Ben Hania om sin film Hind Rajab – rösten från Gaza i en intervju i brittiska Screen International. Filmen handlar om den sexåriga palestinska flickan Hind Rajab, som i januari 2024 sköts till döds av israeliska styrkor då hon och hennes familj försökte fly med bil ut ur Gaza. Att göra film av händelsen känns angeläget i en tid fylld av vittnesmål från krigsbrotten i Gaza. Så tycks också filmens producenter ha resonerat, bland dem kändisar som Brad Pitt, Rooney Mara och Michael Moore som velat synas med sina namn. 

Ändå ställer jag mig frågande till det Ben Hania säger. Till skillnad från henne tror jag inte att ett pågående krig bäst låter sig gestaltas i en thriller. Än mer skeptisk blir jag när jag ser trailern, en kavalkad av klipp på ledsna ansikten ackompanjerade av sentimental pianomusik. Risken finns att Hind Rajabs öde reduceras till en effektsökande rysare som premierar affekt före reflektion. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 30 januari, 2026

Aktivisterna som beväpnar Ukrainafronten

På Fria Ukrainas plats kan Gunnar Hökmark och gamla trotskister skaka hand –  åtminstone tills det blir fred. Foto: Liz Fällman.

I källargångar under Kupjansk förs ett utnötningskrig mot ryska drönare och artilleri. I Stockholm förs en annan strid: om vänsterns rätt – och skyldighet – att stödja ett land som slåss för sitt självbestämmande, även med vapen.

44-åriga Vadim Sova skriver till Flamman på Whatsapp, översatt av Google. Han skickar bilder på beväpnade män i trånga, dunkla krypin, dit små strålar dagsljus tränger genom kamouflagenäten.

”Vi bor i källare och andra rum under mark, när vi inte sitter på eldgivningspass. Jag är i stan hela tiden, att förflytta sig är bara möjligt i dåligt väder. Ryska drönare finns överallt i skyn. Artilleri och målsökande bomber skadar konstant våra kanonpositioner, broarna över floden, och själva staden.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)