Sura pensionärer, osäkra anställningar, PLU-koder och monotont arbete. Men det skulle kunna gå att förbättra kassörskans vardag.
Vi träffar henne varje dag. Hon, servicesektorns ansikte utåt. Denna person som i foglig förpackning tar betalt. Denna moderna Jesus, som ska göra butikens alla synder till sina egna. Kvittrandes och tindrandes. Vem gör mer fel än en kassörska? Ständigt i blåsväder. Varje pensionärs mardröm. Kuponger och rabatter och felmärkta priser. En otrevlig kassörska kan kosta en butik det viktigaste av allt, kunden. Ett stort ansvar på kassörskans förslitningsskadade axlar. Denna varelse som trots sitt låga anseende inte sällan anklagas för att vara ingenjör. Ja, vem skulle det annars vara som har konstruerat det system som justerar kupongerna?
Detaljhandeln är en kvinnodominerad bransch. Det är också en könsuppdelad bransch. Männen hittar vi på golvet, bland varorna. Kvinnorna hittar vi i kassan, bland kunderna. Heltid är regel på golvet och undantag i kassan. Ansvarsposter är regel på golvet och undantag i kassan. Vidareutbildning är regel på golvet och undantag i kassan. Behöver jag ens skriva att otrygga anställningar är vanligare i kassan än på golvet? Förtydligande, detaljhandeln är en tuff bransch för både kvinnor och män, det är en hårt konkurrensutsatt marknad. Det tycks ändå vara så att vissa poster, de attraktiva posterna, är reserverade.
Tittar vi lite närmre på organisationen, i det här fallet på tre av Stockholms största stormarknader, så tycks det finnas två arbetsplatser på en och samma. Kassan respektive golvet. Är man riktigt fräck kan man uttrycka sig som så att en del av organisationen, den attraktiva delen, exkluderar kvinnorna för att hålla konkurrensen låg om dessa poster. Så konklusionen: även om det är en tuff bransch för samtliga anställda, tycks kassörskan verkligen ha dragit en nitlott.
Frågar vi runt lite varför denna uppdelning består får vi ett antal ursäkter. Från cheferna får vi veta att det är en frivillig uppdelning, från golvet och kassan att det är en naturlig uppdelning. Den är naturlig eftersom det är tyngre på golvet, därav den manliga dominansen. Statistiskt uppstår dilemmat att kassörskorna avsevärt oftare än golvetpersonalen drabbas av förslitningsskador. Tittar vi lite närmre på de kvinnor som faktiskt arbetar på golvet så tycks de inte göra ett sämre jobb trots sin svagare kroppshydda. Frågar vi golvetpersonalen om de vill ha rotation med kassan svarar de att de inte tycker om att sitta i kassan eftersom det är tråkigt, att det knappt är ett arbete eftersom man sitter ner hela dagarna. Frågar vi kassörskorna om de vill ha rotation med golvet svarar de att killarna nog inte vill jobba i kassan, de trivs bättre på golvet där de får röra sig.
Kassörskans monotona, serviceinriktade arbete är ett icke erkänt hästjobb. De flesta av kassörerna är timjägare med ömma axlar. De har lärt sig hundratals PLU-koder utantill, kan ofta hantera Svenska spel och ATG-maskiner, de har uppsikt över två rullande band samtidigt som de scannar varor och utför kundservice. Denna varelse vi träffar varje dag men kanske aldrig riktigt uppskattar. Istället pratar vi om henne kring middagsbordet som om hon medvetet saboterar. Ofta pratar vi i mobiltelefonen samtidigt som vi betalar. Det händer att vi hör att hon säger hej utan att vi säger hej tillbaka.
Könsuppdelningen inom detaljhandeln är en komplicerad institution, svår att bryta. Det är ett problem som behöver formuleras ordentligt i den fackliga rörelsen. Det här är en fråga för Handels. Vi behöver bryta den könsuppdelning som i dagsläget obehindrat tillåts isolera kvinnor i monotona arbetsuppgifter med överhängande förslitningsskaderisk. Det är ett våld på kassörskornas kroppar att inte systematiskt erbjudas rotation. Att Arbetsmiljöverkets krav gällande kassaarbetet inte följs vet vi alla. Det är dags för facket att börja jobba. Och till dess är min uppmaning till er där ute är att ge kassörskan en respektfull blick. Denna viktiga människa i vår vardag. Önska henne en bra dag, cut her some slack.
