– Mona Sahlin öppnade mötet med att meddela att hon avgår. Det var inget krav från mötet, säger Mats Johansson, partistyrelseledamot (S) från Blekinge, och syftar på det krismöte som Socialdemokraterna höll strax innan Sahlin meddelade att hon inte kommer att sitta kvar som partiledare.
Innan dess hade det från olika håll riktats hård kritik mot Sahlin. När SSU gick ut och krävde att partistyrelsen skulle ställa sina platser till förfogande var Mats Johansson en av dem som stödde kravet. Han tycker fortfarande det är rimligt. Men han betonar att Sahlins beslut att avgå var hennes eget.
Enligt dem som Flamman talat med har kritiken mot Sahlin och partiledningen inte främst grundat sig i politik, utan snarare i brister i förtroende och det dåliga valresultatet. Det finns inte heller någon glasklar höger-vänsterskala att förhålla sig till.
– Jag tyckte att vi hade gjort ett så dåligt val att det vore naturligt att dra sig tillbaka och det kanske fler borde överväga, säger Raimo Pärssinen, riksdagsledamot (S) och en av dem som krävt Sahlins avgång.
Han får stöd av Kjell Hedvall, kommunalråd i Lidköping, som också krävde sin partiledares avgång efter valet. Han jämför en partiledare med en hockeycoach som kör sitt lag i botten.
– Toblerone har inte gått att tvätta bort. Jag har fått många samtal från framför allt lågavlönade och kvinnor som sagt att de inte kan glömma den historien. Har man inte förtroende så har man inte.
Stora förändringar
Ann-Marie Lindgren, från Arbetarrörelsens tankesmedja, beskriver Sahlins avgång som oundviklig med den kritik som fanns mot henne. Samtidigt tycker hon att en del av den har varit orättvis.
– Mona har fått ta lite för mycket skit för sin person. Det har varit ett närmast höklikt sätt att bevaka hur hon talar eller klär sig.
Hon säger att Mona Sahlin har fått personifiera ett missnöje som egentligen handlar om Socialdemokraterna. Vad kritiken egentligen gäller är inte alltid helt definierat.
– Många känner sig vilse och undrar var socialdemokratin egentligen står. Under valrörelsen kritiserade S borgerliga skattesänkningar samtidigt som man själv vill sänka skatterna.
Frågan är vad som behövs i partiet nu. Många efterlyser en tydligare politik.
Ann-Marie Lindgren menar att Socialdemokraterna har varit lite för sena med att svara på förändringar.
– Vi måste ta hela grunden, hur klarar vi äldreomsorgen? Hur rider vi ut den internationella lågkonjunkturen? Eller klimatomställningen? Vi måste ha bra svar på det.
Petter Larsson, politisk redaktör på Efter Arbetet, vill se en politisk omorientering där partiet börjar diskutera utgiftstak och budgetregler, som tidigare närmast varit tabu att ifrågasätta.
– I en situation där vi dels står i en ekonomisk kris och dels har en klimatomställning framför oss, kan vi inte säga att vi inte har råd för att vi ska ha ett överskott i de offentliga finanserna.
Tillbaka till kärnvärdena
Bland de partiföreträdare som krävde Sahlins avgång står inte stora politiska omvandlingar överst på agendan.
– Det har talats om att vi inte har en politik. Det är klart vi har en politik! Här krävs inga snabba ryck utan istället borde vi stiga tillbaka och se hur vi ska vara relevanta för människor, säger Raimo Pärssinen.
Kjell Hedvall vill snarare hitta tillbaka till socialdemokratins rötter. Han påpekar att valrörelsen i Lidköping, där Socialdemokraterna lyckades ovanligt bra, betonade kärnvärden som arbete, solidaritet och nej till privatiseringar. Något som gick hem även bland medelklassväljare.
– Arbetarrörelsen har gått ifrån att tidigare äga sakfrågorna till att tappa exempelvis frågan om arbete åt alla till Moderaterna.
Ingen självklar efterträdare
Det finns ingen självklar efterträdare till Mona Sahlin.
Få som Flamman har pratat med har velat spekulera kring namn utan hänvisat till valberedningens arbete och att diskussionen måste få ta tid. Att det måste vara någon som har förmåga att ena partiet är återkommande.
– Jag tror det behövs en lugn och stabil person som inger förtroende och som inte går efter några höger- och vänstertermer som beslutades för länge sedan, utan ser till hur det ser ut idag, säger Ann-Marie Lindgren.
– Jag har funderat på det och har inga självklara namn. Frågan är vilka som är realistiska att tänka sig, säger Petter Larsson.
Han påpekar att både partihögern och -vänstern är rätt små i förhållande till den breda mitten i partiet. Det har spekuleras en del kring Sven-Erik Österberg, men honom ser inte Petter Larsson som ett realistiskt alternativ.
– Han förknippas för mycket med valnederlaget. Han har redan varit framme i debatter och fått stryk av Anders Borg.
Namn som han kan tänka sig är Tomas Eneroth, Pär Nuder, eller möjligen Carin Jämtin, ”doldisar som inte nämnts”.
Ett resonemang som till viss del backas upp av Kjell Hedvall.
– De som diskuteras mest brukar det aldrig bli.
