Jag vet inte vilka knappar Mark Zuckerberg har råkat pilla på, men för en tid sedan förändrades mitt Facebook-flöde. Stegvis gled jag ur filterbubblan. Först fylldes flödet av AI-genererade jordbrukarfamiljer som ödmjukt visade upp sin skördar, med små hemman omgivna av orörd natur och frid.
Men det tog inte många dagar innan denna harmlösa Tolkien-konservatism gled över i en blandning av reaktionär katolicism, antivaxx, hyllningar till den vita rasen, hat mot feminism och mer eller mindre underhållande konspirationsteorier.
Det finns en enighet om att världen blir allt mer polariserad, och det är sant när det gäller politiska lösningar. Men inte när det kommer till problemen.
Det förvånade mig att flera inlägg i tokhögerflödet vittnar om den kusliga bristen på bin och andra pollinatörer denna vår. Oron är verklig, många i kommentarsfältet skickar alarmerande vittnesmål från sina egna fruktträd. Orsaken, tycks flertalet vara eniga om, är ”chemtrails” – påstådd giftig flygbesprutning från ansiktslösa makteliter i syfte att kontrollera befolkningen.
Ett annat spår är kärnfamiljen. På en AI-bild i Studio Ghibli-stil i mättat eftermiddagsljus plockar en leende gravid mamma ut ett bröd ur ugnen, en pappa läser högt för välkammade barn, och en katt slumrar i fåtöljen. Budskapet: ”De lurade oss att byta ut allt detta mot högre BNP.”
Bilden har hundratals kommentarer, varav de flesta vibrerar av raseri över att feminismen har förstört allt. Några menar att det är en medveten plan från eliten att slå sönder kärnfamiljen och utrota den vita rasen. Steget mellan nybakat bröd och svingande basebollträn är förvånansvärt kort.
Ibland saknar jag min gamla filterbubbla, men mestadels har skiftet till denna spegelvärld varit lärorikt. För med tiden har jag upptäckt att problemen de formulerar påtagligt ofta stämmer överens med mina. Pollinatörernas försvinnande är precis så oroande som chemtrailgänget skriver. Att tillväxt inte bör vara alltings mått är sant, och att alla skulle må bättre av att jobba mindre och ha mer tid att baka bröd med ungarna håller väl varenda rödgrön väljare med om. Tokhögerflödet innehåller vanföreställningar, men till stora delar är det en rimlig förfäran över världens tillstånd.
Det finns en enighet om att världen blir allt mer polariserad, och det är sant när det gäller politiska lösningar. Men inte när det kommer till problemen. Klimatkris, livsmedelspriser och ojämlikhet har lämnat diagrammens värld och trängt in i människors verklighet. Bristen på bin och på snö, sjunkande reallöner och ökande svårigheter att försörja sin familj är några av effekterna.
Visserligen har kulturkrigets klibbiga hinna stått i vägen för gemensamma svar, men nu liknar det allt mer en stupfull trubadur som spelar Toto-covers halvt i sömnen. I längden kommer det att bli det uppenbart att abortförbud inte leder till reallöneökningar och mer tid med ungarna, men att facklig kamp faktiskt gör det. Även om regeringen tappert krigar in i det sista, bryter verkligheten ohjälpligt igenom och skapar allt fler glipor av gemensam förståelse.
