Det kapitalistiska samhälle som vi lever i skapar enorma rikedomar och utvecklar produktionssätt i ett rasande tempo. Men rikedomarna fördelas extremt ojämlikt. Ojämlikheten bidrar till en rad samhällsproblem från ohälsa till kriminalitet och orättvisa möjligheter i livet för barn. Rikedomar för de rika i västerlandet bygger på exploatering av människor och naturresurser i syd. I kapitalismen ses naturen och naturresurser som gratis, naturen får bara ett värde som vara. Effekten blir rovdrift och exploatering. Kapitalismen kräver ständig expansion, överkonsumtion och tillväxt, en omöjlighet i en värld med begränsade resurser. Kapitalismens produktionssätt leder till främlingskap inför och bristande inflytande över det egna arbetet som vi säljer som en vara. Demokratin begränsas när den inte omfattar arbetet, där bestämmer kapitalägarna.

Den akuta klimatförändringen, den växande ojämlikheten och bristerna i demokratins räckvidd kräver ett brott med kapitalismen. Vänsterns historia har bestått av ett enträget arbete för att mota tillbaka kapitalismen och dess effekter. Vi har skapat socialistiska inslag i kapitalismen. Genom den politiska demokratin kan beslut tas som begränsar kapitalismens räckvidd. Vi har skapat sjukvård och utbildning där behoven ska styra, inte marknaden. Kooperation, allmännyttiga bostadsföretag, kommunalt och statligt ägande finns mitt i kapitalismen. Vi har miljölagar, skatter och regler om löntagarinflytande som begränsar ägandets rättigheter. Vi har bibliotek som finansieras där vi får tillgång till kunskap och kultur utan att betala.

Allt detta är exempel på socialistiska lösningar. Saker vi lever med varje dag och som vi kanske inte brukar kalla för socialistiska. De är självklara delar av vårt samhälle och visar att det inte är nödvändigt att någon avlägsen ägare tjänar pengar på oss för att samhället ska fungera och utvecklas.

En svensk socialism bör byggas på existerande socialistiska lösningar som kan utökas och ersätta kortsiktig vinstmaximering och anonyma ägare. I stället kan det gemensamma bästa, demokrati och klimatet sättas främst. Det är en bekant väg mot socialism som vi redan påbörjat, det är en fördjupning av demokratin. Den så avgörande parlamentariska demokratin blir starkare när den kan ta avgörande beslut som i dag tas av ett fåtal kapitalägare styrda av egenintresse, och ibland ren girighet. Vi får fler demokratiska verktyg för att lösa klimatkrisen och göra något åt den stora ojämlikheten i våra samhällen.

Det är det ojämlikt fördelade ägandet i kapitalismen som är grunden för ojämlik fördelning av pengar och makt. Det är det demokratiska gemensamma ägandet som är kärnan i socialismen. Men inga samhällen är absoluta i meningen att de är helt kapitalistiska eller helt socialistiska. En helt oreglerad kapitalism finns bara i drömmarna hos rosenkindade nyliberaler, och de är få. Ett sådant samhälle skulle snabbt förgöra sig självt i kriser och motsättningar. Kapitalismen kräver i själva verket stora ingrepp i form av lagar, statlig styrning och beskattning för att fungera. Men en absolut socialism där alla produktionsmedel ägs gemensamt skulle också fungera dåligt. Ett socialistiskt samhälle behöver olika ägandeformer, även privata företag. Men de för samhällsutvecklingen avgörande besluten ska tas demokratiskt. De privata företagens makt minskar ju mer som ägs gemensamt, men de minskar också genom miljökrav, allemansrätt, löntagarinflytande och skattesystem. Ägandets rättigheter är alltid begränsade. Vi lever i ett blandat samhälle och den blandningen kan förändras.

Mycket talar för att en kombination av direkt löntagarägande, olika former av kooperation, privata företag och statligt ägande är det bästa för att maximera ekonomisk utveckling, jämn fördelning, demokrati och produktivitet.

Socialismen är inte ett val mellan plan och marknad. Såväl planering som marknader måste finnas i alla utvecklade ekonomier. Kapitalismen är inte främmande för planekonomi. Man kan se globala storföretag, många med större omsättning än små stater, som öar av planekonomi som agerar på en marknad. De håller innovationer och kunskaper för sig själva för att det gynnar dem. Kapitalismen strävar alltid efter att sätta marknadens mekanismer ur spel för att maximera ägarnas vinster. Det sker genom monopol och karteller. Vid kriser står företagen i kö för att få stöd av staten.

Redan genom att använda det ägande vi redan har kan vi skapa större inslag av socialism i vårt samhälle.

De nordiska länderna är exportinriktade, internationaliserade ekonomier och allt talar för att det förblir så. Vi är beroende av att våra produkter och företag kan konkurrera globalt. Det kommer vi att vara även i ett socialistiskt samhälle. Marknader är ofta det mest effektiva sättet att avgöra vad som produceras och konsumeras av varor och tjänster. Men finansmarknader som hotar hela samhällsekonomin genom spekulation och som framkallar enorma kriser är något helt annat.

Klimatkrisen kräver ökad planering och fler ingrepp i ekonomin för att snabbt få ned utsläppen. När man ser på bristerna i våra elnät och järnvägar är det uppenbart att vi behöver mer planering och större gemensamma investeringar. Det står inte i motsättning till att använda marknaden för att avgöra priset på mjölk eller cyklar. Marknaden är en bra tjänare, men en dålig herre.

Det gemensamma ägandet i Sverige är större än vad det först kan se ut. Förvaltare av våra egna pensionspengar tillhör börsens verkliga storägare. Men vi använder inte den makt som ägandet ger. Dessa löntagarnas egna pengar borde användas för deras eget bästa. För klimatomställning, utvecklande av ny produktion i landet, goda anställningsvillkor och långsiktiga investeringar. Så används medel i kanadensiska pensionsfonder med fackligt inflytande, där ställer man krav på de företag man investerar i.

I Sverige ägde våra pensionsfonder en del av Nordic Capital samtidigt som riskkapitalbolaget flyttade den lönsamma produktionen av den berömda halstabletten Läkerol till Slovakien. Över 100 anställda förlorade sina arbeten när fabriken i Gävle lades ned. Samma sak skedde när Findus lade ned produktion av frysta ärtor i Bjuv. I ägarstrukturen bakom moderbolaget Nomad Foods fanns svenska pensionspengar. Självklart borde löntagarnas pensionsfonder använt sitt inflytande för att utveckla, inte avveckla, deras arbetsplatser.

Det gemensamma ägandet kan och bör ökas. Kapitalismen kan och bör regleras hårdare och ägandets rättigheter begränsas genom ökat inflytande för löntagarna. Men redan genom att använda det ägande vi redan har kan vi skapa större inslag av socialism i vårt samhälle.

Det direkta löntagarägandet är underutvecklat i Sverige, men det finns. Jag har besökt framgångsrika löntagarägda företag som det stora konsult- och ingenjörsföretaget Bjerking i Stockholm eller Ljuders nickelsilverfabrik i Hovmantorp. Det är välskötta företag som ägs gemensamt av de som arbetar där. Men det gemensamma ägandet är inte gynnat trots att många skulle vilja driva eget tillsammans. Företagsformen är okänd och företagen kan därför ha problem att få lån. Vår statliga bank SBAB skulle kunna få i särskilt uppdrag att låna ut till goda investeringar i kooperativa och löntagarägda företag. Skatteregler kan ändras för att gynna gemensamt ägande.

I dag kan familjeföretag ha svårt att finna nya ägare vid generationsskiften, då kan löntagarägandet vara ett bra alternativ. Så kan produktion med lokal förankring utvecklas i stället för att köpas upp eller läggas ned.

Det gemensamma demokratiska ägandet är populärt. Utförsäljning av allmännyttiga bostäder har mött hårt motstånd från boende i Eskilstuna, Alby, Uppsala, Luleå och Umeå.

I Göteborg stoppades en utförsäljning i Lövgärdet efter en kampanj från hyresgästerna. I Ekerö kommun räddades allmännyttan i en folkomröstning. Hyresgästerna visste att en privat ägare skulle finansiera köpen genom höjda hyror. De ville ha kvar det demokratiska inflytandet som gemensamt ägda bostäder ger.

När det borgerliga styret i Helsingborg ville sälja ut det lokala energiföretaget Öresundskraft möttes de av protester. Invånarna ville ha kvar ett företag som höll ned priserna, arbetade långsiktigt och gjorde klimatinvesteringar. En folkomröstning stoppades utförsäljningen, 96 procent av Helsingborgarna röstade för fortsatt gemensamt ägande.

Motståndet mot privata vinstintressen i välfärden är mycket kraftigt. En stor majoritet ser skola, vård och äldreomsorg som rättigheter som ska fördelas efter behov, inte som investeringar för privata vinstjägare. Även borgerliga väljare vänder sig mot kapitalismens logik och marknadstänkande som drivkraft när våra barn ska utbildas eller våra äldsta få omsorg. På marknaden är vi inte jämlika, där bestämmer den med störst köpkraft, det passar särskilt illa när vi blir sjuka eller ska föda barn. Föräldrar vill kunna prata med politiskt ansvariga om problem i skolan, inte med ett anonymt riskkapitalbolag med säte i ett fjärran skatteparadis. De vill inte mötas av en skola som går i konkurs när ägarna inte är nöjda med avkastningen på insatt kapital.

Socialism är varken nytt eller främmande. Det är något som vi har skapat och fortsätter skapa genom gemensamt politiskt arbete för att öka demokratin och lösa samhällsproblem. Historiskt delades den socialistiska rörelsen på 1900-talet i en reformistisk och revolutionär tradition, mellan socialdemokrater och kommunister. Socialdemokraterna ville införa socialism via reformer, kommunisterna förespråkade revolution. Denna uppdelning är inte längre relevant. Socialdemokratiska partier har förlorat sina socialistiska mål och lägger inte längre fram förslag som rubbar kapitalägarnas makt.

Rollen som socialistiska reformister har tagits över av de vänstersocialistiska partierna. I dag är det partier som Vänsterpartiet som driver förslagen som gör vårt samhälle mer socialistiskt, oavsett om det handlar om att ta bort privata vinster i välfärden, göra stora offentliga klimatinvesteringar, omfördela rikedomar eller reglera finanssektorn.

Här är 12 förslag som kan genomföras de närmaste tio åren, och som skulle innebära tydliga steg mot ett socialistiskt samhälle:

1. Gynna nytt gemensamt ägande som kooperativ och löntagarstyrda företag genom skatteförmåner, tillgång till krediter och förenklingar vid arvsskiften.

2. Ta bort möjligheten för aktiebolag och vinstuttag i utbildning, vård och äldreomsorg.

3. Demokratisera redan gemensamt ägda företag genom ökat löntagarinflytande, intraprenader och självförvaltning. Återta upphandlad offentlig verksamhet i egen regi.

4. Använda inflytandet som våra pensionsmedel ger för att påverka företagen så att de gör långsiktiga investeringar, bidrar till klimatomställningen och behandlar löntagarna väl.

5. Fasa ut användandet av fossila bränslen, gynna gemensamt ägande av förnybar energi.

6. Bygg ut kollektivtrafik och järnväg. Inför avgiftsfri kollektivtrafik. Förbjud användandet av privatjet. Öka fastighetsskatten ju fler och större bostäder man har.

7. Öka den demokratiska kontrollen av våra naturresurser. Låt vindkraft, vattenkraft och gruvnäring bidra ekonomiskt till de lokalsamhällen där de verkar.

8. Begränsa och beskatta finansiell spekulation. Gynna kooperativa och lokalt förankrade banker som Länsförsäkringar och lokala sparbanker. Använd statliga SBAB för att pressa bankernas utlåningsräntor och vinster.

9. Korta arbetstiden till 35 timmars arbetsvecka. Prioritera underbetalda kvinnodominerade yrken i omställningen.

10. Ge statligt stöd för byggande av klimatsmarta billiga hyresrätter. En politik som minskar bostadsbristen och därmed hushållens skuldsättning.

11. Öka jämlikheten genom en aktiv fördelningspolitik och ett bättre pensionssystem. Det kommer också att öka jämlikheten mellan könen. Inför en maximiinkomst via progressiv beskattning.

12. Öka löntagarnas inflytande i företagen, stärk arbetsrätten och minska möjligheten till tillfälliga anställningar.

Allt detta, och mycket mer, kan vi göra på tio år. Samtidigt har vi tagit några rejäla kliv på vägen mot demokratisk socialism.

Texten bygger delvis på Jonas Sjöstedts förord till Pelle Dragsteds bok Nordisk Socialism.