– Jag hatar den där affischen.

Kalle Söderberg, 30, pekar på en plansch med texten ”en fascist gymmade i dag – gjorde du det?”, innan han greppar den blanka metallstången ovanför huvudet och drar sig själv uppåt.

– Nazister som gymmar är inte läskiga. Det är de små killarna man ska vara rädd för, som tar med ett svärd till skolan.

Fönstret ovanför oss är täckt med ett rött tygskynke. På ena väggen hänger en fana från den kurdiska vänstermilisen YPG, på den andra en palestinsk flagga och en logga med texten Collective Effort. Just den här varianten verkar vara en pastisch på DDR:s statsvapen. Under den runda logotypen vilar två korslagda veteax.

– Det är raps, förtydligar Kalle.

Vi befinner oss på Skånes rödaste gym, i väntan på kvällens thaiboxningspass. Men ännu är det sen eftermiddag, och fortfarande ganska tomt i den stora källarlokalen intill Rosengårds mytomspunna bostadsområde Kinesiska muren.

En kille och en tjej småpratar medan de vilar ut på den röda gummimattan, medan deras tredje kamrat står vid en boxningspåse. Mjuk bossa nova som strömmar ur högtalarna och punkteras av hårda smällar som studsar mellan väggarna.

Collective Effort är långt ifrån först med att starta en idrottsförening för vänstern. Vid 1800-talets slut grundades flera sportföreningar inom den globala arbetarrörelsen. 1921 bildades organisationen Sportintern av en grupp socialistiska länder under ledning av Sovjetunionen. Tio år senare organiserade de en ”Spartakiad” i Berlin – en utmanare till Olympiska spelen, döpt efter den antika slavrebellen Spartakus.

En reproduktion av affischen, där en muskulös man stormar fram över världen och svingar ett järnklot mot ett gäng avsevärt mer korpulenta kapitalister, hänger i dag i Collective Efforts gym.

Många tycker att det är häftigt med muskler, och det är bra att visa att man inte behöver vara höger för att man tränar.

Något hundratal mil därifrån bor Fabian Grönvik, 26. Han bor i Sundsvall, pluggar på universitetet och tar 150 kilo i bänkpress. Han beskriver sig själv som en kroppsbyggare, även om han inte tävlar. Ursprungligen kommer han från Östersund.

– Många av gymmen i byarna där uppe är föreningsdrivna. Det är riktiga järngym, med den där Arnoldkänslan. Det är inte så estetiskt, en rå källare, men det är en charm i sig. Det är billigt, du kan köpa medlemskap för hela året för en tusenlapp.

Han beskriver sig själv som ”tydligt vänster” i en kapitalistisk träningsvärld där det är ”mycket fokus på att köpa grejer”, från tillbehör och kläder till olika tillskott. Och han har själv sett hur det påverkar möjligheterna att träna.

– På ett ställe där jag bodde fanns det ett kommunalt gym. Man kan ju tycka att offentliga gym är rimligt, något som vi borde ha. Men till sist fick de lägga ned det, efter att de anklagats för ojämlik konkurrens, säger han till Flamman.

– Det var det i och för sig säkert. Men jag ser inte problemet med det

Han går till gymmet sex dagar i veckan, och säger att träningen ger honom rutin och känslan av att arbeta mot ett mål.

– På gymmet jobbar man dessutom bara för sig själv, till skillnad från på ett jobb.

Han berättar att han kom in i träningen via en kompis, men fördjupade sig via Youtube.

– Men jag märker att många där är ganska höger. Vissa ger träningstips men snackar samtidigt om högerpolitik, eller drar rasistiska och sexistiska skämt. Jag försöker hålla mig till dem som inte är så tydligt höger, men det är svårt att helt välja bort dem.

– Jag kan se hur gym- och kroppsbyggarkulturen spelar på högerns planhalva. Det är mycket idéer om att jobba på sig själv, att man har bara sig själv att tacka och att de som misslyckas bara behöver rycka upp sig.

För Fabian har det snarare gjort honom mer motiverad att träna och bli biffig.

– Om det är en identitetsmarkör mot högern att vara stor och krallig så kan man ta tillbaka det och vara en alternativ förebild för yngre. Många tycker att det är häftigt med muskler, och det är bra att visa att man inte behöver vara höger för att man tränar.

På senare år är det främst konservativa män som dominerat diskussionen om träning. Från den absurda, nynazistiska kroppsbyggarprofilen The Golden One och Andrew Tate – youtubare och hallick – till moderaternas Hanif Bali är det högersnubbar som spänner sina muskler i flödena framför oss.

Morgan Finnsiö (bilden), utredare på Expo, spårar högerns besatthet av träning tillbaka till alternativhögerns framväxt på 2010-talet. Han beskriver hur även svensk borgerlighet runt 2016 började imitera delar av ytterkantens estetik – vid ungefär samma tidpunkt som Hanif Bali och Svenska Dagbladets dåvarande ledarskribent Ivar Arpi började posta gymbilder på X. Men även i extremhögern är gymkulturen ett relativt nytt inslag.

– I början av 2010-talet var extremhögerns estetik mer hipster. Man skulle se urban ut, nästan vänstermedelklass. Men hajpen kring hipsterfascismen dog ut efter Charlottesville och ersattes av ett fokus på ultramaskulinitet, där träning ingick , säger Morgan Finnsiö.

Där smälte rörelsen ihop med den så kallade ”manosfären”, med figurer som Andrew Tate.

– Han är ett exempel på hur influerarkultur ofta kommer in på konspirationstankar. Han pratade ganska tidigt om ”The Matrix”, som hjärntvättar och håller tillbaka folk, och står för en idé om att vara en vinnare, en stark alfahanne, snarare än något direkt politiskt och rasideologiskt. Men extremhögern har av olika skäl omfamnat det budskapet, även om de kanske inte alltid gillar Tate personligen.

Varför fokuserar de just på träning?

– De försöker fånga upp något i samtiden som många unga killar är väldigt intresserade av. Utan att vi riktigt vet varför verkar många i dag vara neurotiska kring sin manliga identitet och sitt förhållande till kvinnor.

– Men vi har också ett läge där psykisk ohälsa ökar, världen krisar, det är ekonomiskt jobbigt, och vi har dessutom en ökning av diagnosticeringar av NPF. Och vi har unga män som av alla möjliga skäl känner sig desorienterade, och upplever sig ha tappat kontrollen över tillvaron. Träning blir ett positivt inslag då. Det gör en stor skillnad för hur man mår.

När konstnären Maja Fredin, 33, började träna så var det som ett konstprojekt.

– Jag ställde mig kritisk mot hela wellness- och träningsindustrin, som jag ser som en produkt av nedmonteringen av välfärden. Utan skyddsnätet uppstår en individualism där man måste ta hand om sig själv. Det är mycket skuld om man inte tar hand om sig själv.

– Men jag tycker också det är vanligt som konstnär att man ställer sig utanför det man kritiserar, i stället för att försöka förstå det. Jag ville förstå tjusningen i det och gick in för det väldigt mycket, säger hon till Flamman.

Med tiden insåg hon att hon faktiskt gillade att gå till gymmet. I dag tränar hon 5–6 dagar i veckan.

– Jag tycker om att ta i, att det går att se och räkna på resultaten. Det finns något med att bygga kroppen på ett sätt, man sliter sönder sig själv och bygger upp sig själv. Jag blir nyfiken på framtiden på ett sätt som jag inte varit innan. Hur kommer jag att se ut om en månad om jag fortsätter?

– Jag trodde inte att det skulle bli så viktigt för mig som det är nu. Det har blivit en rutin för mig att äta mina matlådor och gå till gymmet de speciella tiderna. Jag brukade älska att gå ut och festa, men har ingen lust att ens ta en öl på lördagskvällen. Det fuckar min målbild att ta 135 kilo i marklyft.

Att vara kvinna i den mansdominerade kroppsbyggarvärlden har inte varit friktionsfritt. Hon beskriver hur hon fått kommentarer från såväl nära vänner som familjemedlemmar, som oroat sig över hennes växande armar.

– Mitt mål är att bli så stor som möjligt, inte att bli mer attraktiv. När jag började bli ådrig och få stora biceps så frågade många vad min pojkvän skulle tycka om min kropp. Det hamnade väldigt mycket i fokus.

– Det finns ett värde som kvinna i att sluta se sig som det späda och svaga objekt man förväntas vara. Jag har hållit på med kampsport och kan försvara mig, men det här är något annat. Att estetiskt se stor ut och att veta att man kanske är starkast i rummet.

Hon beskriver sig själv som vänster, men samtidigt som en individualist.

– Jag är rädd att göra andra besvikna på min prestation och vill känna full kontroll över mig själv och se mina egna resultat. Men det är något jag slits med, jag tycker inte om det.

– Det är därför jag har blivit konstnär också.

Sociologen Roland Paulsen växte upp på en bondgård utanför Malung och har gymmat sedan han var 13.

– Pappa hade en bänkpress som stod i pannrummet.

I dag försöker han träna varje dag, men säger att det ”oftast bara blir sex dagar i veckan”.

– För mig ramar det in arbetsdagen, särskilt när jag jobbar ensam. De faktiska hälsofördelarna avtar dock snabbt. Där skulle det egentligen räcka med två korta helkroppspass i veckan.

Tidigare har uthållighetsträning associerats med medelklassen, medan styrketräning varit arbetarklassens domän. Roland Paulsen säger att träningen i dag blivit både mer klassöverskridande och mer ojämlik.

– Det är delvis en klassmarkör. Kontorsarbetare har i dag generellt bättre hälsa än kroppsarbetare, bland annat eftersom de har tid till återhämtning. Att förvänta sig att en person som arbetat fysiskt hela dagen ska gå till gymmet är orealistiskt.

– De stora teknikbolagens ledare har till exempel alla en fitnessframtoning. Det finns ett muskelideal som i dag blivit både klass- och könsöverskridande.

I boken Tänk om från 2020 skriver han om hur människor, i takt med att det materiella välståndet växt, blivit allt mer oroliga. Jag berättar att flera av de jag pratat med har beskrivit träningen som en möjlighet att ha kontroll över vardagen.

Revolutionen kanske inte sker på gymmet, men det är en härlig paus från allt som suger.

– När allt i livet står och skakar så blir den egna kroppen den sista gränsen att försvara. Om jag har kontroll över min kropp så kan man tänka att jag har lite kontroll i livet. Men det är också ideologi.

Riskerar inte det att leda till en illusion om trygghet?

– Jo, men att må dåligt är sällan produktivt heller. Men så länge som samhället stympar och begränsar livet så spelar det inte jättestor roll vad det gör som individ. För en individ är det möjligen att föredra att vara i form än att inte vara det, men politiskt gör det varken till eller från. Jag skulle tro att få revolutionärer genom historien haft tid för att gymma.

Även om han tillbringar mycket tid på gymmet är han kritisk mot hur träning organiseras i kapitalismen. Han beskriver hur de genomsyras av såväl ”arbetsideologi” som femininitets- och maskulinitetsideal, och speglar samhället snarare än att erbjuda ett avbrott från det.

– Gymmen är i sig ett uttryck för vårt produktionssätt. Det efterliknar taylorismen: man bryter ned rörelser i mekaniska och onaturliga moment. Det är en extrem effektivisering av kroppen som är gjord för att passa i ett fullspäckat arbetsschema.

Han beskriver det som ”en stympad form av rörelse som speglar vårt stympade liv i kapitalismen”.

– I ett socialistiskt samhälle tror jag inte att gym skulle existera. Men det går att tänka sig att mer njutbara former av träning skulle kunna ta mer plats. Träningen som en utopisk sfär, där man får glömma det instrumentella och bara ägna sig åt något för dess egen skull, som bland klättrare och surfare i dag. Men den typen av träning kräver tid och frihet.

Runt halv sju börjar salen på Collective Effort fyllas på, och snart har ett tjugotal personer samlats på mattan under lysrören. Åldrarna är mellan 20 och 50, och de flesta är killar.

Efter en uppvärmning drar jag på mig ett par obligatoriska benskydd och handskar som får mig att se ut som en seriefigur. Sedan hamnar jag mittemot Matilda Renkvist Quisbert, 37.

Jag ställer mig med vänster ben framåt, för att få maximal sträcklängd på högerarmen. Hon håller upp handskarna framför ansiktet. Jag slår rakt emot hennes ansikte, och med en dov puff parerar hon slaget. Jag får hålla mig i tungan för att inte säga ”förlåt” efter varje slag.

Sedan är det min tur att ta emot slag. Jag håller upp handskarna framför ansiktet, och reflexen att rygga tillbaka försvinner snabbt. Vi övar sparkar och slag.

Utöver att sparkas och boxas är Matilda ordförande i föreningen.

– Men det är för att jag är bra på administration, inte på att slåss, säger hon.

Vi slår oss ned på en bänk i korridoren utanför träningssalen.

– 2017 var vi ett gäng från förbundet Allt åt alla som drog runt och letade efter källare på Norra Grängesbergsgatan. Vi slog oss ihop med ett gäng från Lund som redan tränade under namnet Collective effort, så vi har vuxit fram ur olika delar av vänstern, berättar hon.

– Vi snackade mycket då om att bygga mer långsiktiga och konkreta saker. Arbetet under flyktingkrisen var nära inpå, och vi hade även börjat erbjuda läxhjälp. Varför inte jobba in även rekreation i det? Eftersom många höll på med kampsport sedan innan så blev det naturligt.

Föreningen är uttalat socialistisk. Hur påverkar det er verksamhet?

– Vi har pratat mycket om vad som faktiskt utmärker oss, förutom att vi har Palestinaflaggor på väggarna. Vi vill bygga en kultur som är tillåtande, solidarisk och kamratlig. Framför allt i kampsport kan det vara stora skillnader i kulturen mellan olika gym. Vi ser också gärna att lokalen nyttjas för olika politiska ändamål.

– Vi har också en solidaritetsfond som vi delar ut till två gånger om året. Solidariska byggare, ett palestinskt fotbollslag som skulle åka till Gothia Cup och kurdiska Röda stjärnan är några av dem som tagit emot pengar. Man får nominera det som man tycker är bra.

I en kort paus får jag tillfälle att prata med Tony, 30. Han berättar att han inte tränade innan han kom hit. I dag går han på thaiboxning en gång i veckan, på nybörjarnivå.

– Jag gillar gemenskapen. Folk är snälla mot varandra.

Strax därefter ser jag honom öva hoppsparkar mot sin sparringpartner Notto.

Maja Fredin berättar att även hon börjat träna på ett annat gym – en atletklubb, med tydlig vänsterprofil.

– Där håller man på med tyngdlyftning och styrkelyftning, som har en historia i arbetarkulturen, och rynkar på näsan åt kroppsbyggande.

Hon beskriver träningen som en paus från en kaotisk omvärld.

– Det har blivit som en meditation. Jag kan hugga av mitt huvud en stund, och får bara vara kött. Revolutionen kanske inte sker på gymmet, men det är en härlig paus från allt som suger.

Röda fanor. Människor samlade i gemensam protest, i festliga men stiliserade grundfärger. Och ett ballt typsnitt, som hämtat från en svunnen era av utsvängda jeans och fräsiga muskelbilar.

Den ena affischen berättar om Kommunistiska partiets demonstration under parollen Röd front. Den andra om den efterfest på Slaktkyrkan i Stockholm som anordnas samma kväll av Socialdemokraterna i Stockholm.