För 88 år sedan när den kvinnliga rösträtten infördes, fick alla vuxna svenskar samma rösträtt – en röst var åt kvinnor såväl som män, fattiga såväl som rika och adel såväl som bönder.
Men den 7 juni i år i Europavalet kommer den gamla graderade rösträtten att göra comeback i Sverige, vilket pressen märkligt nog inte alls informerat om.
Men så är det. Annars har det ju varit massor av information om vilka bilar kandidaterna till parlamentet kör, och vilka barn de har och andra viktiga saker. Men inte ett ord om den graderade rösträtten.
För det är nämligen så att den 7 juni förfogar varje röstande svensk över tre röster. Detta kan antagligen först vara svårt att förstå, men enkel valmatematik bevisar det.
Förklaringen är att endast var tredje svensk beräknas rösta. De som då verkligen gör det och masar sig iväg till urnorna eller vad det nu är för låda som de stoppar ner sina valsedlar i, kan på så vis rösta även för de två slöfockar och ignoranter som avstår.
Och det där gäller förstås inte bara enskilda svenskar, utan även partier. De flesta som läser Flamman, skulle jag tro, brukar ge sin röst åt Vänsterpartiet. Om alla som röstade på Vänsterpartiet vid valet för tre år sedan, även röstar på dem den 7 juni i EU-valet, så får Vänsterpartiet flest svenska europarlamentariker.
Detta gäller förstås även KD och MP och alla andra partier. Men risken finns förstås att alla de som röstar på dem, läser Flamman och inser vilken chans de har just i år, och mobiliserar sina väljare. För om de lyckas med det, och vi får samma höga röstdeltagande som vid riksdagsvalen, så har snart ingen svensk mer än en enda röst. Precis som alltid, alltså, och det vore väl tråkigt? För nog ska väl en del kunna unnas att vara lite mer demokratiska än andra! Hur långt ska vi egentligen låta nivelleringen drivas i Sverige?
Med tanke på att parlamentarikerna i Europaparlamentet i praktiken har betydligt mer att säga till om än parlamentarikerna i vår svenska riksdag, så är det extra bra med tre röster. Så mycket makt får man kanske aldrig mer i livet!
Fast detta beror ju inte bara på att europarlamentarikerna har rätt stor makt. Utan också på att de svenska riksdagsledamöterna i det verkliga politiska livet har rätt liten. De har i praktiken faktiskt knappt någon makt alls, och den lilla de har använder ytterst få av dem.
En av förklaringarna till detta är att vi har så förskräckligt många riksdagsmän i Sverige. Trehundrafyrtionio på en befolkning på nio miljoner, det är knappt några andra länder som har så många. Det beror på att det är riksdagsmännen själva som bestämmer hur många de ska vara och hur mycket de ska ha betalt och vid vilken ålder de ska kunna gå i pension och hur mycket pension de ska få.
De får förstås inte lika mycket betalt som europaparlamentarikerna. Och har alltså inte på långt när samma inflytande. Och de kan, till skillnad från riksdagsledamöterna, också kritisera det system de arbetar för (EU) och flera gör det. En del vill till och med sänka lönen för EU-parlamentariker, vilket är något som en rejäl svensk riksdagsman aldrig skulle göra.
Och gillar man inte EU kan man rösta på dem. Och alltså ge dem tre röster!
