Olyckskorparna, eller kanske snarare de med överdriven tro på kraften i de antiamerikanska känslornas seger över de stora (amerikanska) filmbolagens feta bankkonton och vilja och makt att marknadsföra sina filmer, trodde att amerikanerna skulle ställa sig kallsinniga till årets Cannesfetival. Men så blev det inte.
Clint Eastwood dök upp för att tävla med sin nya thriller Mystic River, och Carrie Anne Moss, Keanu Reeves och Laurence Fishburne mötte pressen för att göra reklam för den nya Matrix-filmen– Reloaded. Allt verkar ha varit ungefär som vanligt, med det lilla undantaget att man anammade den gamla John Cleese-devisen ”Don’t mention the war!”.
Filmfestivalen i Cannes startade 1946 och fick status som ”statligt godkänd” från de franska kultur- och utrikesministerierna 1972. I dag är den är med andra ord ett viktigt instrument i den franska kulturpolitiken, som kanske mer än i något annat land är intimt sammankopplad med den franska politiken över huvud taget. I förspelet till Irak-invasionen visade sig Frankrike ovilliga att gå USA:s väg, och fick betala i form av politisk och ekonomisk utfrysning bland mer USA-vänliga västländer. Nu ska de skadade relationerna läkas, har både Washington och Paris bestämt.
Därför kunde, enligt illvilliga rykten, inte Lars von Triers mycket USA-kritiska film Dogville belönas med Cannesfestivalens högsta pris Guldpalmen, trots att den tippats som ohotad vinnare av de flesta filmjournalister. Enligt samma illvilliga rykte hotade många amerikanska bolag att utebli från festivalen med sina filmer nästa år om von Triers film belönades. Själv sa von Trier om sin film att: ”Jag skulle vilja se en Befria Amerika-kampanj nu när vi har sett en Befria-Irak dito…Kanske får jag mina uppslag från ljugande journalister, men det här är den bild jag får från min position, så take it or leave it.” Dogville hamnade helt utanför prispallen vid årets Cannesfestival.
Istället vann amerikanske Gus Van Sant juryns första pris med sin Elephant! En film som enligt DN:s Helena Lindblad ”för debatten om den amerikanska vapenkulturens konsekvenser vidare till ett annat, mer poetiskt och meditativt plan.” Detta i jämförelse med Michael Moores Bowling for Columbine som inte fick något högre pris vid förra årets festival (men faktiskt en Oscar i år). Att reta och häckla makten lagom mycket är troligen det bästa receptet om man vill vinna stora priser i Cannes.
