– De nya hotbilderna har gjort att det går att sudda ut gränserna, mellan brottsbekämpning och krig. Terroristbegreppet har lagts som brygga.
Professor Janne Flyghed har i tjugotalet år forskat i den svenska tvångsmedelslagstiftningen sedan 1945. Förra helgen höll han ett föredrag vid Fib-juristernas seminarium om rättsstaten, i ABF-huset i Stockholm.
Efter kalla kriget försvann motsättningen mellan öst och väst, men inte hoten.
– Vår dåvarande överbefälhavare Bengt Gustafsson fick frågan om världen blivit tryggare nu, och hans svar blev närmast utskrattat då men han har ju fått rätt sedan: Nej nu är det otryggare än någonsin för nu vet vi inte varifrån hoten kommer.
Paradigmskifte
Militären har helt nya möjligheter att motivera sin existens med nya arbetsuppgifter. Polisen vill expandera sin möjligheter att verka.
– Ett krig tar slut när fienden kapitulerat, men denna brottslighet tar aldrig slut.
Asyl- och flyktingfrågor, som tidigare präglats av empati och solidaritet, ligger numera under risk- och säkerhetsbedömning. Janne Flyghed talar om ett paradigmskifte.
– Det har från 1945 och framåt varit en ständig expansion, och dessutom en normalisering av, exceptionella tvångsmedel.
Det sker en hotbildsnormalisering som innebär att extrema bilder av verkligheten trummas in.
– Där har även media en stor del. Det är ju saker som har ett högt sensationsvärde. Sedan befästs de bilderna.
Efter murens fall 1989 talades om öststatsbrottsligheten.
– Det påstods att 1,5 miljoner flyktingar och rysk maffia skulle invadera landet.
Medelnormalisering
Janne Flyghed har systematiskt gått igenom hotbildsrapporter från Rikskriminalen.
– Underlaget är erbarmligt dåligt. De flesta av de 75 direkta påståenden jag granskat, i fråga om öststatsbrottsligheten, är oprecisa och saknar källa, går inte att kontrollera.
– När polisen sedan efteråt säger ”Vi hade fel”, då har lagstiftningen redan ändrats med deras analyser som grund.
Det finns också en medelnormalisering. Det är tvångsmedel som införs mot ”det ondaste onda” och sedan inte avskaffas i lagsystemet, utan rentav införlivas. Det finns inte ett enda sådant sedan 1945 som avskaffats.
– Vår famösa terroristlagstiftning, innan den ändrades 2003, infördes under exceptionella förhållanden. Det var under villkoret att den skulle omprövas varje år och det gjorde den i början men nu är den permanentad.
Även 1952 års tvångsmedelslag, togs fram under extrema förhållanden under kalla kriget och med hotet från Sovjet. Dåvarande statsminister Tage Erlander lovade att lagen skulle avskaffas så fort normala förhållanden införts. Lagen finns ännu kvar.
Enligt Janne Flyghed har polisen gått i bräschen och infört tveksamma metoder, som därefter sanktionerats och blir reglerade i lag. Det kan låta som rena konspirationsteorin. Skulle polisen måla upp överdrivna hotbilder för att få mer resurser? Men Janne Flyghed ser mekanismerna som fullt naturliga. Han delar in aktörerna i fyra kategorier: politiker, polis, media samt kontrollindustrin. Inom dessa finns motiv av två olika typer: externa, uttalade och interna, outtalade. Politiker säger att de vill bekämpa brottsligheten. Och det vill de. Men outtalat finns även motivet att visa handlingskraft. Det gör man som politiker genom att stifta lagar.
Organisations-egoism
Polisen säger också att den vill bekämpa brottslighet, och det vill den, för det är dess uppgift. Men dessutom finns det outtalade syftet att expandera som organisation.
– Det är inget konstigt, det är vanlig organisations-egoism.
Kontrollindustrins syften är de uppenbara: att sälja utrustning. Bara i Storbritannien mellan 1996 och 2000 såldes övervakningskameror för 361 miljoner pund.
– Det handlar om gammal klassisk profitmaximering.
Medierna säger sig vilja förmedla information, vilket de gör, men dessutom finns givetvis syftet att dra upp tittarsiffror och sälja lösnummer för att tjäna pengar, precis som kontrollindustrin.
Janne Flyghed är lite förvånad över att Säkerhetstjänstkommissionen glömdes bort så snabbt. Den kom i december 2002 med en enorm rapport, 3300 sidor, där den riktade svår kritik mot de proaktiva förspaningsmetoder, som bland annat hade som syfte att samla in överskottsinformation. Flyghed framhåller att Säkerhetstjänstkommissionen naturligtvis inte fick reda på allt, och dessutom att den skriver att ingenting ”talar för att detta upphört idag”.
Opinionen viktig
– Det enda som gjorts politiskt, är att legalisera dessa hårt kritiserade metoder. Vad har hänt sedan dess?
Självklart, påpekar Flyghed, ska brottslighet bekämpas. Frågan är hur det ska göras. Han uppställer fyra kriterier i rangordning:
1) Belägga att det finns någon form av hot.
– Och det behöver inte ske på samma griniga sätt som akademiker gör, som jag. Men det ska vara på ett trovärdigt sätt.
2 Det ska handla om en omfattande skada, inte marginell.
3) Det ska vara belagt att det föreslagna motmedlet verkligen är effektivt.
Janne Flyghed retar sig på justitieminister Thomas Bodstöms sätt att exemplifiera med enskilda fall, där brott klarats upp med hjälp av de metoder han förespråkar. De säger ingenting utan ett sammanhang.
4) Är det föreslagna motmedlet en proportionerlig kränkning av den personliga integriteten?
Hit skulle man väldigt sällan komma, enligt Flyghed, eftersom de första tre kriterierna nästan aldrig uppfyllls.
Hur stor betydelse har då en grinig akademiker? Ja, forskning har mycket marginell betydelse för att påverka lagstiftningen, menar Janne Flyghed.
– Två väl genomarbetade avhandlingar kan vägas upp av två artikelserier i Expressen. Men den allmänna opinionen är otroligt viktig. Politiker tappar ju i legitimitet om de anses överreagera. Allmänheten är viktigare än akademiker.
