Jag älskar min lilla bruna 1970-talsbil. Den saknar radio, är högljudd och saknar allt som förknippas med ordet komfort. Bilen är otillförlitlig, krånglig och till råga på allt ful. Egentligen knäppt att ha den kvar.
Men hos mig väcker den en känsla av öm kärlek om jag så bara tittar på den.
Ett sådant skrälle till bil brukar inte betecknas som kultbil. Kultbilar är krom- och plåtmonster från USA, snabba sportbilar, kanske riktigt gamla bilar. De byggs inte i Eindhoven och ser ut som en förvuxen Trabant.
Men min Volvo 66 är icke desto mindre en av de 50 bilar som figurerar i Håkan Matssons bok Kultbilar. Matsson har samlat historier kring bilar som hör till världens vackraste, bästa, mest innovativa eller originella. Men det finns också berättelser om bilar som är rätt och slätt usla eller bara bisarra. Här finns också anekdoter kring mer eller mindre tokiga biltillverkardrömmar, berättelsen om den brittiska bilindustrin nedgång och slutliga fall, mer eller mindre lyckade satsningar på nya bilmodeller.
Somliga bilar finns med i urvalet därför att de spelade en roll inom vissa tv-serier eller filmer. Hit hör till exempel Toyota 2000 GT, ett av de första exemplen på medveten produktplacering i en James Bond-film. Vissa kultbilar som är med har alltid varit motorentusiasternas våta dröm, så som Bugatti T57 eller Ferrari 250 GTO. Andra bilar i samlingen är däremot snarast antihjältar, som Studebaker Avanti, en av de uslaste bilar som någonsin massproducerats. Eller så är de bara kuriösa, som den norska glasfiberbilen Troll som skulle befästa Norges ställning som bilindustrination på 1950-talet.
Allt detta mycket vackert illustrerat, ofta med glamorösa bilder ur gamla reklambroschyrer. Kultbilar är oförutsägbar, spännande. Vare sig urvalet av bilar, eller innehållet i de enskilda essäerna, följer en enkel mall. Här blandas det absurda med det vardagliga, det respektlösa med det lekfulla. En underhållande och vacker bok, som jag bara kan rekommendera varmt.
