Den 7 oktober 2006 mördades Anna Politkovskaja utanför sin bostad. Politkovskaja var då en av de få journalister i Ryssland som rapporterade om Rysslands krig i Tjetjenien. Hon var också en orädd kritiker av Vladimir Putins styre.
Hennes engagerade texter om ryska arméns krigsförbrytelser i Tjetjenien, korruptionen i det ryska samhället och Putins maktmissbruk gjorde henne till en utanför Rysslands gränser hyllad symbol för pressfriheten. Allt som präglade hennes publicistiska gärning – föraktet mot Putin och hans hantlangare, förtvivlan över den liberala oppositionens brister och hennes brinnande engagemang för det tjetjenska folket – är mycket närvarande i Rysk dagbok. Boken är en samling essäer och anteckningar från perioden december 2003 till augusti 2005.
I december 2003 krossades den liberala oppositionen i det ryska parlamentet, som hädanefter dominerades av Putinvänliga partier. Uppgiven, men ärlig, noterar Politkovskaja att det nu är kommunisterna som är ”den ryska demokratins enda riktiga hopp”.
Politkovskaja har svårt att dölja sin oförståelse för ryssarnas valbeteende. Hon har också synnerligen svårt att förstå att ingen verkar engagera sig i oligarken Michail Chodorkovskijs öde. Rysslands rikaste man och liberalernas främste sponsor dömdes 2003 till nio års fängelse för skattebrott.
Politkovskajas observationer från det politiska spelet blandas med korthuggna rapporter om nya krigsförbrytelser i Tjetjenien, där civila rutinmässigt ”försvinner”, lantbefolkningen regelbundet rånas av militären och där unga ryska värnpliktiga dör som flugor.
Politkovskajas dagbok över ”den ryska parlamentarismens död” är trots alla brister ett mycket intressant tidsdokument. Med stor kunskap visar Politkovskaja hur Putins styre stegvis stabiliserades genom en blandning av taktisk skicklighet, manipulation och cynisk maktpolitik. Som läsare har man svårt att inte dela Politkovskajas frustration över denna utveckling.
