Med all önskvärd tydlighet har vi fått upptäcka hur organismers, virus och bakteriers oändliga mångfald och förprogrammerade livskraft letar sig in i mänsklig massa, muterar och gör sig till en integrerad del av våra intravenösa biologiska system. Den här insikten borde rucka rejält på den antika synen på kroppen som något självständigt, en oberoende organism som likt en nation måste kämpa mot yttre fiender. Verkligheten har visat sig mer flytande. Begrepp som krig, försvar och immunitet, i såväl medicinska som militära sammanhang, framstår som innehållslösa och förlegade. Man ”besegrar” inte en sjukdom. Synen på kroppen som autonom och inte som flöden som regleras av sin omvärld etablerades ungefär samtidigt som idén om nationalstaten. För oss som försöker följa med framstår situationen som rätt grumlig. Putin framställer läget som ”provocerat”, sentimentala försvarsromantiker famlar efter nycklarna till vapenskåpet, medan informationskriget spelar lydigare än ett självspelande piano. Samtidigt hittar jag en siffra på 13 000 döda i konflikten i Ukraina. Vid vilket ögonblick kan Sverige sägas ha dragits in, har vi redan gjort det och kommer vi i så fall märka att dörren stängts bakom oss?
Sådana tankeexperiment aktualiseras och gestaltas i den svenska konstnärsduon Goldin+Sennebys pågående utställning i Berlin, NOME Gallery. I dagarna har konflikterna och vändningarna i deras numera världsberömda verk Evig anställning tagit fart igen. Trafikverket tycks använda sig av alla till buds stående medel för att sinka projektet och i flera artiklar framställs konstnärerna som oåtkomliga, nästan överlägset distanserade konceptkonstnärsklichéer.
I Berlin visar de en betydligt mer hudnära sida. Utställningen Insurgency of life (ungefär Livets upproriskhet), utgår från Jakob Sennebys erfarenheter av att vara sjuk i Multipel skleros, MS, en så kallad autoimmun sjukdom. Själva benämningen beskriver något som för krig mot sig självt.
På golvet vaggar några små, hjulförsedda legobyggda hållare med mobiler monterade. Från dem kommer ett svagt, pulserande motorljud som tillsammans bildar ett susande kluster, liknande cikador i natten. Med sina hjulben ser de rörliga små skulpturerna nästan levande ut. Mobiltelefonerna bär vi ständigt med oss och den metriska data som genereras gör oss till behållare av information med en prislapp. Den vet till exempel hur mycket vi rört oss under en dag, en kunskap som kan omsättas av läkemedels- eller försäkringsindustrin. Men genom att montera mobilerna på rörliga ställningar kan systemet hackas. Verket har den talande titeln Lego pedometer cheating machine. Det finns något ljust och hoppfullt i att det med lite uppfinningsrikedom och helt vanlig busighet går att hacka kontrollerande system.
Ett av de vackraste och mest gripande inslagen i utställningen är filmperformancen Star fish and citrus thorn. I en laboratorieliknande miljö framträder konstnärerna i en säregen måleriakt under det att två parallella historier flätas samman. Sittande vid ett bord tillför de substanser, kontrastvätska, på ett medicinskt papper. Vi ser också i en annan, förstorad bild vad som händer genom ett mikroskop, där vätskan bildar amorfa, akvarelliknande färgkaskader. Det måleriska, romantiskt drömska får mig nästan att glömma att det handlar om sjukdom och giftiga flöden. Den ena berättelsen, framförd av Jakob, handlar om sinnesförnimmelser av följderna av sjukdomen och medicinens biverkningar. Kroppen som inte lyder och färgupplevelser som inte stämmer. Hans beskrivningar varvas med en mer dokumentär essä om hur forskningen kring MS och liknande tillstånd tidigt anammade ett militärt språk: celler ”anfaller”, kroppen ”försvarar sig”.
En av de tidiga forskarna som lade grunden för kunskap om MS var zoologen Ilja Metjnikov, en rysk ukrainskfödd jude som flydde undan de systematiska antisemitiska attackerna efter mordet på tsar Alexander II. Sina experiment utförde han i Messina på Sicilien. Där observerade han 1882 rörliga celler i de genomskinliga sjöstjärnornas larver, som han trodde kunde ha en funktion, och för att testa idén förde han in små taggar från en citrusfrukt. Nästa morgon fann han taggarna omgivna av de rörliga cellerna. Han visste att när inflammation uppstår hos djur som har ett blodomlopp, rör sig vita blodkroppar mot bakterier som tar sig in i kroppen och bryter ned dem. Där och då, kanske påverkad av de egna erfarenheterna av att jagas ut ur en nation, införde han de juridiska immunitetsbegreppen i biologin och etablerade därmed våldets metafor för hur vi ska föreställa oss hur levande organismer samexisterar i världen.
På väggarna hänger målningar i det mindre formatet. På gulnande sidor syns vattniga, utrunna blomformationer i rött, gult och blått. Det är kontrastvätska som hällts över en upplaga av Codex Theodosianus, den romerska lagtext där den juridiska termen immunitet för första gången används.
Simon Goldin och Jakob Senneby tillhör utan tvekan de allra mest intressanta konstnärerna ur sin generation. Ur ett internationellt perspektiv ingår de i ett fält inom samtidskonsten som antar ett historiekritiskt perspektiv och som på olika sätt vill tjuvkoppla sig till vetenskap och framtidsforskning. Samtidigt som deras arbetsmetoder i väldigt hög grad liknar forskarens och projektledarens, blir resultatet påfallande ofta estetiskt tilltalande, omsorgsfullt och underfundigt utfört.
