– Det har varit djävligt jobbigt sedan jag utförsäkrades. Jag har bara gått och väntat och väntat och väntat. Jag har haft sju samtal under de här sju månaderna på arbetsförmedlingen. De talar om att jag ska jobba, inte något om att hjälpa till eller lyssna på ens situation.
Det var i höstas som Flamman träffade Marina Oskarsson på en manifestation mot utförsäkringarna. Hon hade i elva år kämpat mot sin fibromyalgi, som bara hade blivit värre med åren. Vid flera tillfällen hade hon genomgått grundliga undersökningar av sin arbetsförmåga. Vid den sista hade ett helt team av specialister kommit fram till att hon inte hade någon arbetsförmåga kvar.
Marina hade med mycket sorg till slut accepterat att hon inte kunde arbeta, varje försök hade slutat i en katastrof. Trots att hon var trött och sliten kom hon till Stockholm för att protestera. Då sa hon:
– Jag är så chockad av allt det som pågår, det plågar mig att jag och mina medmänniskor måste gå igenom detta! Jag vaknar och hoppas att jag bara har drömt!
Hon hade ingen tilltro till den rehabiliteringskedja som regeringen talade så vackert om.
– Det som kommer i januari är ett försök att dölja, att påstå att det finns en rehabiliteringskedja. Det är så cyniskt, de bryr sig inte om folk, nu handlar det bara om att få ut folk på det de kallar jobblinjen
Bor hos barnen
Nu har Marina själv fått erfara in på bara kroppen vad denna politik inneburit. Hon väntar nu på ännu en utredning som kan berätta om hon är arbetsförmögen, men inget händer och hon går på socialhjälp. När hon blev utförsäkrad förstod hon att hon inte kunde behålla sin lägenhet, hon flyttade tillbaka till sin hemby. De senaste månaderna har hon varit hemlös, har tvingats att bo hos sina barn, men det har inte varit lätt.
– Jag får inte vanlig socialnorm för jag är inte sjuk och inte arbetsför. Vi ingår inte i systemet, finns inte med i lagar och paragrafer. Antingen är man arbetssökande, eller sjuk och arbetsför. Men vi som är helt utkastade vi hör ingenstans.
Socialtjänsten har därför bara erbjudit henne en etta, men hon vill inte kasta alla sina möbler. Kanske kan hon ändå framöver få en lite större lägenhet, då vill hon inte stå där tomhänt.
Bära eller brista
Marina var en stark kvinna trots sjukdomen, nu hörs det på hennes röst att hon gått igenom en mycket hård tid. Igår fick hon besked att hon kanske på egen hand skulle kunna komma över en tvåa, trots att hon inte har råd. Det får bära eller brista, hon klarar inte av osäkerheten längre.
– Allt bara rasade, tårarna bara sprutade, det kändes i hela kroppen, det var som om de kört över mig, jag kände alla spänningarna jag levt med.
Nu ser hon fram mot valet, det är ingen tvekan om hur hon kommer att rösta.
– Det är viktigt för min del att rösta, för jag ser ett kallt Sverige byggas, där man skiter i folk, bara man får mer i plånboken. Jag vill se ett samhälle som ser till att så många som möjligt får en chans i livet. Så mitt val är enkelt, rödgrönt!
