De vill inte att politiken ska skärpas för att det är rätt. Istället ska Vänsterpartiet offra sig för högre syften. Vänsterpartiet ska ta ut en tydlig vänsterposition – för samhällsdebattens skull, för att inte alla ska tycka lika, för att Sverigedemokraterna inte ska profitera på en allmän konsensus, för att bredda vad man egentligen får tycka.

Det är en hel genre, de här texterna. Håkan A Bengtsson skrev en innan valet, Daniel Mathisen och Alicia Dickner skriver varsin idag som också kan räknas dit.

En del av de här analyserna är illa förklädd sosse-egoism: det är klart att man ber Vänsterpartiet flytta längre utåt kanten när de börjar knapra på s-väljare. Och det är jätteskönt för S att få känna sig som ett mittenparti – vilket kräver att det finns någonting annat långt till vänster på den politiska skalan.

Andra analyser, som dagens texter, är skrivna med en mer grundläggande sympati för Vänsterpartiet.

Men det är ändå lätt att bli trött på dem. Inte för att Vänsterpartiet ombeds göra det som det stora arbetarrörelsepartiet inte förmår – det är väl mest hedrande – utan för att det så uppenbart görs utan någon större omsorg om Vänsterpartiet. Det kostar inget att be ett parti att ”fucka ur” (Dickner) för debattens skull, men det kan bli enormt kostsamt för partiet som ska göra det. Vunnet förtroende måste vårdas ömt; det är inte som att man kan chansa på att ”fucka ur” bara för att testa. De s-märkta önskningarna om mer radikalitet hos Vänsterpartiet saknar nästan alltid en ordentlig analys av hur en sådan radikalitet skulle formuleras för att tas emot väl. Istället bara detta: kör! Skjut!

Visst, Vänsterpartiet kanske borde våga ta ut svängarna mer. Men man får ge Vänsterpartiledningen att man inte vill göra det i vilka frågor som helst, och inte utan analys och realism.