Inför vänsterpartiets kongress i februari 2004 står, i vanlig ordning, en mängd partier och rörelser på den internationella gästlistan.
Årets lista är längre än på länge. Bland namnen, fastställda på partistyrelsens möte i mitten av oktober, finns Iraks kommunistparti, IKP, samt den svenska representationen för KRG – självstyret i irakiska Kurdistan.
KRG är inget vänsterparti utan den regionala ”regeringen”, bestående av två partier: KDP och PUK.
KRG bildades 1991, efter Gulf-kriget, då George Bush senior utlovat stöd (vilket senare sveks) till kurderna vid ett uppror mot Saddam.
IKP har nära band till KRG; oppositionen mot Saddam Husseins diktatur verkade i hög grad i skydd av KRG och självstyret i norr.
De självstyrande områdena användes i våras som uppmarsch-område för den amerikanska norra invasionsfronten. Och de kurdiska så kallade peshmergakrigarna blev frontsoldater.
På PUK:s egen hemsida berättas exempelvis om hur peshmergas, i samarbete med USA:s 173:e armébrigad, intog Kirkuk i april. KRG ingår i USA:s styrande råd, som är sammansatt på etniska grunder.
IKP samarbetar med rådet. Partiets tidning var den första att ges ut efter Saddam Husseins fall.
Partiets analys av ockupationen är att situationen är ”komplex”. USA måste ut ur Irak, men man måste samtidigt försäkra sig om att det väpnade motståndet inte segrar.
I likhet med Bushadministrationen menar IKP nämligen att den ökande mängden attacker mot USA-mål kommer från i första hand Baath-partiet och Saddamlojalister.
Det är en bild som USA länge velat sprida.
Men den börjar spricka också på hemmaplan. I mitten av november refererade bland annat brittiska Guardian en ”lägesanalys” från CIA, som visar att ”motståndet är brett, starkt, och blir starkare”, uppger en anonym säkerhetskälla för Guardian, och fortsätter: ”Motståndet består av tusentals människor – inte bara en kärna av Baathister”.
Enligt vänsterpartiets utrikes-politiske talesman Lars Ohly är det inget märkligt med inbjudan.
– IKP var väldigt tydliga i sitt motstånd mot kriget, och de är väldigt tydliga i motståndet mot ockupationen. Det finns ingen skäl att tvivla på deras uppsåt.
Huruvida IKP:s taktik och strategi nu är rätt vill han inte tvärsäkert uttala sig om.
– Man ska vara kritisk till det, men samtidigt höra vad de själva har att säga.
Enligt Ohly består IKP av dem som tidigare bröt sig loss från samarbetet med Baathpartiet – och att de delar av IKP, som idag betonar den väpnade kampen, då ville fortsätta samarbetet trots att flera ledare hängts av diktaturen.
Vad gäller KRG betonar Ohly att det inte är partierna KDP och PUK som nu inbjudits, utan exilrepresentationen i Sverige – vilken närvarat på flera tidigare kongresser.
– Jag gör skillnad på dem vi bjuder in från utlandet och dem som vi samarbetat med i Sverige. Det vore ett oerhört svek mot kurderna att inte fortsätta samarbetet kring demokrati och självstyre i norra Irak, liksom i kampen mot Turkiets försök att lägga sig i.
Han konstaterar dock att även KRG i Sverige hade en helt annan uppfattning inför kriget.
Mer allmänt om ockupationen säger Ohly:
– Rätten till väpnat motstånd finns – men man behöver inte ge sitt stöd till det.
