I helgen anordnas på ABF-huset i Stockholm en konferens om krisen för den representativa demokratin och om alternativen. Konferensen ”Deltagande demokrati” samlar, enligt förhandsmaterialet ”sociala och politiska aktörer från Argentina, Brasilien, Indien, Palestina, Mexiko och Venezuela.” Samt Sverige förstås. Hur sociala rörelser tagit saken i egna händer och byggt demokrati underifrån visas med exempel från de arbetslösa i Argentina, decentralisering i indiska Kerala, och från Mexiko, där zapatisterna (EZLN) arbetat med fem autonoma kommuner i sydöstra Mexiko.
Flamman mailintervjuade Victor Flores Olea som kommer till Stockholm. Victor Flores Olea är fil dr i statsvetenskap vid Universidad Nacional Autonoma de Mexico och tidigare ambassadör i bland annat Sovjet och Unesco. Han har skrivit ett 20-tal böcker varav flera handlar om zapatisternas demokratiarbete i ”los Caracoles” i sydöstra Mexiko.
Vad är ”los Caracoles” i Chiapas?
Det är autonoma kommuner skapade av EZLN, med en direkt demokrati som ursprungsbefolkningen etablerat i en styresform som, kan påpekas, liknar sådana deltagandeformer som har en gammal tradition hos de olika indianfolken i Mexiko, runt om i landet. Men det är i Chiapas de uppnått en formaliserad form.
Är det enbart en lokal företeelse?
Vad zapatisterna gjort i sydöstra Mexiko har otvetydigt influerat i andra delar av landet, särskilt i de indianska grupperna. Men på senare år också till andra sinsemellan olika politiska kamper, exempelvis i vissa fackföreningar som sakta men säkert kräver denna ”direkta demokrati” inom sina egna organisationer och som börjat diskutera, ännu i indirekta och svaga termer, ökat självbestämmande i inom offentliga och privata företag, som en första början mot att utöva direkt inflytande. Men, måste konstateras, detta tema är och har varit avskilt från de politiska partierna och deras program, inklusive för vänsterns organisationer.
Där är inflytandet fortfarande begränsat, men det börjar märkas att idén om deltagande demokrati som centralt politiskt mål börjat spridas. Detta idémässiga framåtskridande har skett parallellt med prestigeförlusten för den representativa demokratin, vilken mer och mer fjärmar sig från samhällets behov för att underordna sig de ekonomiska och politiska intressena hos makteliten inom och utom landet.
Indianska traditioner och indianska områden. Den etniska dimensionen verkar central?
Detta är inte, och vill inte vara, begränsat till att vara en etnisk fråga. EZLN har varit kloka nog att vända sig till det civila samhället för stöd, och EZLN:s själva existens förutsatte stöd från den icke-indianska majoritetsbefolkningen och från många NGO:s. Glöm inte att då EZLN först framträdde den 1 januari 1994, fanns det strömningar inom den mexikanska regeringen som föreslog en rent militär likvidation av EZLN. Glöm heller inte att det internationella trycket var en viktig faktor för att förhindra detta.
Det måste betonas att EZLN och Caracolernas erfarenheter inte är exklusiva för den etniska grupp som utgör deras grund. Ambitionen är tvärtom att söka förkroppsliga något universellt.
Vad kan Sverige lära av sådana demokratiförsök?
Det handlar inte om att kopiera, utan att de allmänna principerna måste förstås och anpassas till behoven i andra länder och kontinenter. Därför är mötet i Stockholm viktigt – just eftersom det ska närvara personer från olika delar av världen och med olika erfarenheter. Det handlar inte om att plagiera eller repetera vad som hänt i en annan del av världen, utan om hjälp till självhjälp och att lära av andras erfarenheter.
En av de viktigaste resultaten från mötet kan bli att de olika rörelserna för självbestämmande och deltagande demokrati ges en möjlighet att etablera permanenta relationer för fortsatt utbyte. Det vore definitivt något som borde intressera EZLN:s ledning.
Men Sverige är ett genomorganiserat land med en lång historia av enhetsstat. Det finns inga tomrum att fylla.
Också Mexikos historia präglas av mycket stark centralisering på politisk och institutionell nivå (exempelvis med den makt som ges presidenten). Men samtidigt har flera av de basala frågorna såsom undervisning, hälsofrågor och samhällelig service i hög grad organiserats decentraliserat. Här har det lokala deltagandet varit stort, vilket varit en grund att bygga vidare på.
Vad är förutsättningarna för att lyfta upp caracolernas erfarenheter på nationell nivå?
I Mexiko är ett av de största problemen just att lyckas ”nationalisera” demokratisk och progressiv politik; även om stora framsteg skett på senare tid. Det saknas politiska partier på vänsterkanten som i sina egna program och teorier erkänner vikten av deltagande demokrati. Samtidigt är affärsvärlden utbredd och stark, och stödjer det kapitalistiska systemet även i dess mest råa former. Det bör understrykas att USA är granne med Mexiko, och att landet och dess befolkning därmed är starkt påverkbart i termer av kultur, ekonomi, politik och även mentalitet.
Dagens Mexiko är tudelat. Hälften står bakom kapitalismen och dess institutioner, inklusive en forcerad nyliberalism. Den andra hälften försöker hålla idén vid liv om ett land som behåller självbestämmande och oberoende från USA. Det är en av de främsta stridslinjerna i mexikansk politik – och man kan höra högerns och affärslivets ledare på allvar föreslå att låta Mexiko ”annekteras” till USA som ett sätt att lösa våra problem.
Information om helgens konferens finns på http://www.vansterpartiet.se
