Stellan Hamrin skriver att Vänsterpartiet behöver bli mer visionära och att ekoeko-rapporten inte räcker. Det finns säkert poänger i det.
Samtidigt är det snarare strategier än visioner vi skulle behöva göra till huvudfrågan. Det är där vi i klimat- och miljörörelsen haft våra svaga sidor: praktisk genomförbarhet, prioriteringar och brett stöd.
Arbetet i gruppen kom mycket att handla om hur omställningen ska genomföras rent praktiskt. Vi såg att vi hade gott om radikala mål, men att de konkreta förslagen var långt från att nå dem. Det är en bra bit kvar fortfarande, men det gjorde skillnad att jobba på det praktiska.
Att elektrifiera stålindustrin ser till exempel ut som en rejäl teknisk utmaning. Vi kom ut från de diskussionerna med att motvilligt stödja investeringar i koldioxidlagring, CCS, trots att det är en fulfix. Samtidigt: bättre ett förslag vi vet går att genomföra, än en vision utan svar på den frågan.
Problemet med att biomassan inte räcker är en annan fråga vi brottades med. Bilar, el, värme, industri – nästan allt är enklast att lösa med att stoppa i biomassa. Vi tog itu med uppgiften att göra skarpa, medvetna prioriteringar där, för att försöka hitta en helhet som faktiskt håller ihop.
Visioner behöver vara knutna till genomförbara vägar, och det är inte alltid enkelt. Tanken att det ”bara är den politiska viljan som saknas” stämmer inte.
Vi behöver också bli bättre på att hantera målkonflikter och prioritera. Ett exempel är de frågor där klimatpolitiken och andra miljömål drar åt olika håll.
Från ett klimatperspektiv skulle det till exempel betyda mycket att skifta en del av nötköttet till kyckling. Däremot kan det vara ett problem för till exempel de öppna landskapen eller från ett djurrättsperspektiv. Kan vi diskutera den sortens målkonflikter uttryckligt, kommer det vara enklare att hitta en klok väg framåt.
Samma sak syns i energifrågan. De som fortfarande ser stängd kärnkraft som huvudfrågan har svårt att få ihop klimatomställningen, eftersom det krävs mycket mer el för att fasa ut det fossila. Vi som drar åt det klimatradikala sneglar istället på det IPCC säger om att världen behöver sol-, vind- och kärnkraft tillsammans.
Ett problem med att tänka i visioner är att de inte synliggör strategiska prioriteringar. Vägen framåt är full av målkonflikter.
På samma sätt behöver vi strategier för var vi ska hitta politiskt stöd för de förändringar vi prioriterar.
Vi kan inte skjuta på omställningen i väntan på att en stor majoritet ska vända sina värderingar och bli nyfrälsta ekologer. Är klimatförändringarna ett världsproblem jämförbart med 1930-talets krigsupptakt, behövs samma sorts strategi: bredast möjliga samling av de som kan stå på rätt sida, i varje given fråga.
Där är till exempel diskussionerna om bensin- och köttskatt centrala. Vi i gruppen drog åt att det behövs högre skatter där, för att det är svårt att få ihop omställningen annars. Partistyrelsen resonerar snarare om att effekten av det är liten jämfört med hur mycket smalare stödet för omställningen skulle bli. Det är ett klokt argument, som vi som vill se högre klimatskatter behöver fundera på. Går det att justera förslagen, i sak och i språk, så att de kan samla fler?
Vägen behöver vara framkomlig. Det är i utvecklingen av strategier kongressen kan spela störst roll.
