I fall det enda som överlever för framtidens historiker att studera från valnatten 2018 blir scenerna från Vänsterpartiets valvaka, kommer de förledas att tro att vänstern vann en jordskredsseger. Precis så jublande som scenerna från Debaser var, lika fel skulle dock den slutsatsen vara. För Vänsterpartiet bör betrakta valutgången som ett misslyckande.
Visserligen ökar V preliminärt med cirka 2,2 procent och får mer än 150 000 fler röster än 2014. Och det är väl gott så. Men samtidigt tappar hela det röd-grön-rosa-blocket cirka 411 000 röster. V tar bara lite mer än en tredjedel av dessa, och ökar till och med mindre än vad det i princip utplånade FI förlorar.
Att V i ett läge där man borde ha ett naturligt inflöde från tre håll – socialdemokrater missnöjda med partiets högergirar, FI-anhängare rädda att slänga bort sin röst och miljöpartiväljare som tappat förhoppningen om partiet efter fyra svajiga år i regeringsställning – ändå inte kommer ens i närheten av 10 procent måste stämma till allvarlig eftertanke.
Från ett utifrånperspektiv har samtidigt valkampanjen varit bra. Den var den kanske bästa och definitivt den tydligaste av riksdagspartiernas kampanjer. Och Jonas Sjöstedt har varit effektiv såväl i tv som i det personliga mötet med väljarna livs levande och på sociala medier. Så där finns inte den lätta förklaringen till sakernas tillstånd.
Det är svårt att undvika slutsatsen att V har en för smal bas
Kanske finns delar av svaret nedbrutet i siffrorna från Valmyndigheten. För var är V påtagligt starka? Visserligen finns det vissa traditionellt starka fästen ute i landet, till exempel övre Norrland och Dalarna, men i övrigt är det mest storstäderna som är V-territorium. På mindre orter, på landsbygden och i många klassiska arbetarfästen är det påtagligt tunt. Ta Uppsala län som exempel – där är det Uppsala som håller uppe resultatet, medan det är sämre i resten av länet. Det blir ännu tydligare om man sedan bryter ned siffrorna i Uppsala kommun – ju fler studenter och högutbildade i ett valdistrikt (utom i de hårt segregerade villaområdena) desto fler röstar V och färre SD, och vice versa.
Det är svårt att undvika slutsatsen att V har en för smal bas. Dels kan man inte ta större andelar på vänsterkanten än man logiskt sett borde. Dels har man heller inte förmågan att föra väljarkåren vänsterut, eftersom majoriteten som röstar borgerligt (inklusive SD) ökar 2018.
Så frågan är vad som bör göras? Vill partiet vara ett avantgarde utan inflytande kan man vara nöjd. I annat fall måste man nog börja lägga grunden för kommande års val redan nu, för att inte permanenta ett konservativt brunblått styre för överkomlig framtid.
Vad kan då göras? Kanske kan man börja med tre snabba reflektioner som sprungit ur valdagens kranka blekhet.
För det första, bygg rörelse i hela landet för att få med breda väljargrupper på en inkluderande vänsterpolitik. I detta är samarbete med fackföreningarna förmodligen centralt. För det andra, vårda relationen med socialdemokratin. Så länge inte Socialdemokraterna gör en Pasok och imploderar fullständigt (i vilket fall måste vara berett att axla manteln) så måste nog väljarna övertalas att vandra vänsterut med S och V som går i takt. Samt för det tredje, om man förlorar nationellt använd då i stället makten i regioner, landsting och kommuner som ett skyltfönster och en experimentverkstad för att i vardagen visa medborgarna de konkreta fördelarna med vänsterpolitik. Allt enligt parollen: får du inte den makt du vill ha, får du använda den makt du fått.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.