Stefan Sjölander och Mikael Nyberg förmår inte hantera den multipolära värld som vi har trätt in i. I stället för testuggande antiimperialism från 70-talet behöver vänstern lära sig se skillnad på demokrati och auktoritarianism.
USA och Nato är inte samma sak. Detta faktum omkullkastar halva resonemanget i Mikael Nybergs artikel ”Gå inte med i det globala gängkriget” i Aftonbladet den 26 mars. Resten faller på Nybergs kålsuparteori att konflikterna mellan stormakterna USA och Ryssland är ett ”gängkrig”.
Nyberg beskriver USA:s missbedömda och illa skötta interventioner i Afghanistan, Libyen och Irak som illasinnade angrepp på suveräna stater. Även Kosovo 1999 räknas som ett sådant fall.
Kosovoexemplet är särskilt avslöjande för logiken i Nybergs resonemang. I Kosovo förhindrades ett folkmord. Men i Nybergs värld spelar detta ingen roll. För honom är alla amerikanska militära aktioner per definition imperialistiska och därför brott mot folkrätten.
Det var förvisso ett stort misstag av USA att intervenera i Afghanistan för att besegra Al-Qaida och döda Usama Bin Ladin. En frusen konflikt förvandlades till öppet krig med förfärliga konsekvenser. Interventionen i Irak var inte mindre ödesdiger, men hade åtminstone det goda med sig att tyrannen Saddam Hussein störtades.
För att styrka tesen om USA som det stora hotet mot frihet och fred i världen refererar Nyberg till 20 år gamla uttalanden av Richard Haass och George Bush. Han tycks inte ha noterat att USA försvagats under de senaste 10 till 15 åren och att misslyckandena i Afghanistan och Irak fått politiken att svänga mot isolationism och protektionism.
I Stefan Sjölanders svar till mig i Flamman nr. 13/2022 upprepas de gängse anti-amerikanska argumenten om Ukrainakriget: att ”västs” roll i sammanhanget inte beaktas av liberala debattörer, att USA är en värre imperialiststat än Ryssland, och så vidare.
I det nya världspolitiska läget efter den 24 februari 2022 har förvirring uppstått hos en vänster som vant sig vid en enkel anti-amerikansk världsbild. I en multipolär och allt mer auktoritär värld måste man kunna analysera och se flera olika fiender.
Men för Nyberg och Sjölander finns det egentligen bara en fiende. Den ryska imperialismen framstår i jämförelse med den Stora Satan – USA – som ursäktlig. Hur tokigt detta är framgår redan av dispositionen av artiklarna.
Efter att ha beklagat Rysslands angreppskrig ägnas resten av utrymmet åt att ifrågasätta ”västsidans” motiv (som enligt testuggande marxister alltid och överallt är profithunger och strävan efter världsherravälde), skälla på USA och fördöma Nato.
Sjölander vill rentav lägga skulden för oligarkernas framfart i 90-talets Ryssland på ”väst”. Att Putin var rejält insyltad i stölderna av tillgångar och företag är däremot väl belagt, bland annat i Catherine Beltons Putins krets.
Att korrekt utpeka Ryssland som ensamt ansvarigt för kriget är, enligt Sjölander, endimensionellt. Men Nato är inte ett hot mot Ukrainas folk, som tvärtom bönar och ber om utökat militärt stöd från det förkättrade ”väst”.
Vänstern sammanblandar ständigt Nato – med 30 medlemsländer, däribland Sveriges grannländer Danmark och Norge – med USA. Även nyanserade vänsterdebattörer som Jonas Sjöstedt och Göran Greider tar till knepet att vifta med USA:s syndaregister då försvarsfrågan och alliansfriheten lyfts högt på den politiska dagordningen.
Det geo- och säkerhetspolitiska skifte som ägde rum när Ryssland anföll Ukraina måste hanteras av en hel värld, inte minst av vänstern. Klyschor från 60- och 70-talets antiimperialistiska solidaritetsrörelse leder i det sammanhanget ofrånkomligen till felaktiga slutsatser.
