På Socialistiskt forum i Stockholm 29/11 arrangerade Flamman debatten ”Kan vänstern och Palestinarörelsen bli vänner igen?”. Trots invändningar mot frågeställningen debatterade Somar al Naher (ETC), Fayyad Assali (Rättvisa för alla) och undertecknad. Efteråt skrev Flammans Leonidas Aretakis och Al Naher var sin ledare – som inte alls behandlade samtalet de beskriver som så viktigt, utan de som inte deltog (!) i det. Samtal är viktiga så jag upprepar kritiken som diskuterades – och hörts länge från aktivister och engagerade.
En inkonsekvent antirasism som bortser från koloniala sammanhang. Inget folkmord – eller stöd till folkmord – är möjligt utan avhumaniserande rasism mot de som mördas, eller demonisering av de som protesterar och gör motstånd. De senare har utmålats som drivna av antisemitism och extremism, inte antikolonialism/antirasism. Ledarsidorna har bara delvis invänt mot den inramningen, och ibland direkt underblåst den.
Man kan kritisera våld mot civila och motståndsrörelsers politiska program utan att reducera även folkrättsligt motstånd mot ockupation och folkmord till terrorism, men det har ledarsidorna inte gjort. De har betonat att ockupationen är grundproblemet och motsatt sig folkmordet – men vägrat försvara rätten till motstånd eller diskutera hur dess desperata former, som så ofta för antikoloniala rörelser, påverkats mer av palestiniernas extrema underläge än av ideologi, när väst ignorerat allt fredligt motstånd.
Man kan kritisera våld mot civila och motståndsrörelsers politiska program utan att reducera även folkrättsligt motstånd mot ockupation och folkmord till terrorism, men det har ledarsidorna inte gjort.
Samtidigt har olika måttstockar använts för antisemitism (den kolonialt anstrukna IHRA-definitionen) respektive rasism mot araber och muslimer, och judiska vänsterrösters och solidaritetsrörelsens kritik mot detta har ignorerats.
Den bosättarkoloniala logik som får så många israeler att stödja apartheid och folkmord har avfärdats som ”amerikanska modeord”. Och imperialistiska strukturer som förklarar västs stöd till just en bosättarkolonial form av sionism, som gynnar västs militära och geopolitiska intressen i regionen (självklara utgångspunkter för ledande forskare och USA:s nationella säkerhetsstrategier) har avfärdats som antisemitiska konspirationsteorier. Detta gör konflikten obegriplig och stärker de rasistiska förklaringar som återstår, när materiella analyser underkänts.
En inkonsekvent syn på folkrätt och rätt till motstånd. Rysslands invasion av Ukraina hanterade ledarsidorna helt annorlunda. De stödde genast sanktioner mot Ryssland och vägrade spela med i narrativ om extremism bland ukrainare. Men Israel har dödat, förtryckt och fördrivit palestinier sedan 1948, och ockuperat Västbanken och Gaza sedan 1967. Först efter en tids folkmord började ledarsidorna kräva sanktioner även för det. Och där de genast tog ställning för västs militära stöd till Ukraina, har de bejakat västs terrorstämpling av palestinska och libanesiska motståndsgrupper. Och avfärdat de som krävt att folkrättens rätt till motstånd mot ockupation ska gälla också i Mellanöstern, som terrorkramare.
Många etniska svenskar, även till vänster, är så vana vid de dubbla måttstockarna att de knappt ser dem. Men för allt fler insatta – särskilt med rötter i det globala Syd – är de oacceptabla. Under kampen mot apartheid i Sydafrika var en mer konsekvent linje svensk regeringspolitik – den borde kunna försvaras av vänstertidningar även idag.
Om Flamman och ETC slutade osynliggöra/misstänkliggöra alla som kräver det – särskilt aktiva som själva utsätts för folkmordsrasismen – skulle debatten bli mer framåtsyftande. Särskilt om redaktionerna lärde lite av dem och släppte fram dem på sina ledarsidor.
Svar direkt från Leonidas Aretakis:
John Hörnquist tycker att jag borde ha skrivit en ledare där jag ställde mig till doms över vårt panelsamtal på Socforum den 29 november. Det tycker jag själv hade varit ohövligt. Samtalet blev lyckat och välbesökt, vilket visade vikten av att bjuda in meningsmotståndare, och det räckte bra så. Men jag besvarar gärna hans argument.
Det vore väl utmärkt med ett forskningsbaserat samtal om Israels koloniala beteende mot palestinierna, och vi har publicerat flera texter på temat. Men på vissa håll har teorin blivit en illa dold ursäkt för att få säga att Israels judiska befolkning borde lämna landet – och möjligen flytta tillbaka till ”New Jersey eller Skåne”. Den sortens grumligheter har tyvärr blivit en vanlig strategi bland folk som hyser impopulära ståndpunkter, för att slippa argumentera för dem.
Jag skulle önska att den så kallade ”antiimperialistiska” vänstern var lika konsekventa som vi.
Visst har borgerliga ledarsidor varit inkonsekventa, men jag har också märkt hur sådan kritik mot ”hyckleri” har blivit en metod för att dölja sin egen oförmåga att stå upp för Ukraina. För att bryta det dödläget gäller det att vara konsekvent. Flamman har omedelbart och konsekvent tagit ställning emot både Israels och Rysslands illegala ockupationer och folkmordsambitioner, vilket mindre vänstertidningar som Proletären och Internationalen misslyckats med. Föga förvånande vill Framtidens vänster stoppa vapenstödet till Ukraina.
Jag uppskattar däremot möjligen att hänvisa till ett urval av mitt faktiska skrivande: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Jag har också skrivit ett upprop som jag samlat ihop publicister bakom, och kritiserat Israel och försvarat rörelsen i många medieframträdanden. Ett litet urval: 1, 2, 3, 4. Listan över Flammans sammanlagda rapportering skulle bli mångdubbel, så det finns inte utrymme här.
Jag skulle önska att den så kallade ”antiimperialistiska” vänstern var lika konsekventa som vi. Men med sorg har jag däremot sett hur glesa vänsterdemonstrationerna för Ukraina är, när vi varit så duktiga på att protestera mot krig, inklusive sådana Sverige höll sig utanför och kritiserade, som Irak och Vietnam. Och den enda förklaringen som håller är att man bara vill stå på motsatt sida om USA.
