Många tyckare och “proffs” frågar sig varför det inte går bättre för Vänsterpartiet? Jonas Wikström tycker att man lika gärna kan fråga sig varför det inte går sämre.
Vänsterpartiet är partiet som alla tycker att det borde gå bättre för. Problemet formuleras ofta som i veckans Fokus: ”Klyftorna i Sverige är större än på flera decennier. Men Jonas Sjöstedt lyckas inte locka nya väljare.”
Störst förväntningar av alla har vänsterpartisterna själva. Det ligger i partikulturen att aldrig vara glad (jag skrev om det i samband med förra kongressen). Det som är lite speciellt med just Vänsterpartiet är att även utomstående bedömare – journalister, ledarskribenter, analytiker – gör samma analys, att manegen är krattad för Vänsterpartiet. Det har de sagt ganska länge nu. “Varför går det inte bättre för V?”
Men varför är just det den rätta frågan att ställa? I rättvisans namn skulle man ju också kunna fråga “Varför går det inte sämre för V?” Eller “Varför går det så mycket bättre för V nu än på 70- och 80-talen?”
Det finns onekligen en hel del som talar för att det skulle kunna gå sämre för Vänsterpartiet. Det blåser vad SOM-institutet kallar en ”kraftig högervind sedan valet 2014”. Många anser att utvecklingen går åt fel håll och förtroendet för den regering som Vänsterpartiet valt att samarbeta med är rekordlågt. Den politiska debatten domineras av frågor som är långt ifrån partiets hemmaplan. Och nej, klyftor i sig bäddar aldrig automatiskt för vänstern, tvärtom – när vi blir rädda och otrygga sluter vi oss, tänker mer på oss själva.
Att i det klimatet samla 7,2 procent av väljarna i Ekot/Novus poll of polls – och 8,2 procent i den Sifo-undersökning som kom i förrgår – är inte dåligt. Inte alls. Tendensen är entydigt positiv.
Så varför går det inte sämre för Vänsterpartiet? Gissning: partiet håller ihop, man har en populär partiledare och dessutom fler profiler än på länge i kretsen kring Sjöstedt, det blir oftare rätt än fel när man säger och gör saker, man lyckas hålla fokus. Det räcker just nu för att vara bättre än flera andra partier.
Självklart kan man fortfarande ägna sig åt att fundera på vad som skiljer det här partiet från ett 15-procentigt Vänsterparti. Kanske är det detta Göran Greider menar när han skriver ”Varför växer inte Vänsterpartiet”, eftersom det i rent saklig mening inte är korrekt. Det är också en viktig debatt. Liksom det är ett bekymmer att partiet har så ruskigt svårt att attrahera socialdemokratiska väljare – väljartillskotten kommer nästan uteslutande från MP och Fi.
Men låt partiet ha den diskussionen med ett leende på läpparna. Det är de värda.
