”Politiken måste prioriteras annorlunda” skriver Emil Berg i Flamman 7/2008 och menar att ”centrala prioriteringar” måste byggas på lokala erfarenheter. Dessutom ska vänsterpartiet ”lyssna på folk”.
En mycket sympatisk ståndpunkt, tycker jag, men det slår mig också att vilket parti som helst borde kunna jobba utifrån de förutsättningarna.

Utan att vilja vara alltför elak skulle jag helt sonika kunna påstå att det i min hemstad Landskrona finns framför allt två partier som brukar använda sig av den här ganska intetsägande retoriken: SPI – och Sverigedemokraterna. Det är nämligen ganska intetsägande att säga sig vilja lyssna på och stå ”folket” nära, vem skulle inte vilja det?
Inte nog med det, nu ska landets vänsterpartister med ett leende på läpparna knacka dörr i landets bostadskvarter. De ”aktivister” som skulle kunna knacka dörr är dock allt som oftast partiets ombudsmän och toppolitiker. Kommer det till kritan så skulle en genomsnittlig partiförening kanske mäkta med någon punktinsats i utvalda bostadskvarter där man hoppas kunna plocka väljarsympatier. Men det orkar folk knappast göra jämt – och då förlorar man hela poängen med att vilja framstå som ett parti ”nära folket”. Helt enkelt därför att det hela liknar det som alla partiet gör under valkampanjer: att invadera någon förort eller stadsdel, skaka hand med vanliga dödliga, lyssna på dem – och försvinna igen för en längre tid.
Nej, jag tror att det krävs mer för att förmå folk att rösta på vänsterpartiet. Och där har vi den nya partistrategins ömma punkt. Även om vi nu skulle kunna knacka dörr och vara trevliga hela tiden: hur ska vi ”sälja” partiet? Vilken profil har då vänsterpartiet egentligen? På vilket sätt skiljer vi oss från sossarna och alla de andra?

Jo, vänsterpartiet vill byta regering. Det vill också sossarna. Vi vill ha satsningar på vård, omsorg, skola, trygghetssystem, hyresbostäder, ungdomar, ”vanligt folk”. Det vill alla, men framför allt sossarna. När det kommer till de här frågorna är det svårt att förklara snabbt och på ett övertygande sätt varför vi skulle vara ett bra alternativ i svensk politik. Så fort vi har något att säga kommer ändå någon borgarbracka anklaga oss för att vara ”kommunister”. Så varför inte försöka bli lite mer kaxiga och våga våga vara radikal vänster för helsicke! Kommunistargumentet kommer ändå inte att dö ut, bara för att också Lars Ohly tar avstånd från revolutionens Kuba och ber om ursäkt för Sovjetunionens brott mot mänskligheten.
I det här sammanhanget kan partiets EU-motstånd bli den stora profilfrågan, framför allt nu när miljöpartiet håller på att byta sida. Min rekommendation till partistyrelsen: Prioritera EU-frågan och koppla den till en radikal systemkritik. Kaxa till er, kamrater. Hellre vill jag bli hatad av etablissemanget än att vara en i mängden…