Jag har besökt både landsbygden och den enorma huvudstaden Dhaka. Landet är ett av världens fattigaste länder och har cirka 145 miljoner invånare, på en yta som är en tredjedel av Sveriges.
Bangladesh styrs för närvarande av en slags interrimsregering under undantagstillstånd. Denna regering försöker att genomföra en genomgripande upprensning i den utbredda korruptionen och kriminaliteten. Höga politiker har fängslats för korruptionsbrott. ACC (Antikurruptionskommissionen) åtalar kända politiker för illegala rikedomar.
En speciell styrka, RAB (Rapid Action Batallion), jagar kriminella och misstänkta så kallade terrorister.
De jagar och griper även politiska anhängare och aktivister på lokal nivå.
För den vanliga enkla människan har det dagliga livet blivit bättre ur vissa synvinklar. Verklig demokrati råder dock inte och nuvarande regering har planerat för val till parlamentet i december.
USA och EU trycker på om allmänna val. Många i Bangladesh fruktar nu att samma smutsiga maktkamp mellan de båda största partierna BNP och Awami League kommer att återuppstå i ny skepnad.
USA är för närvarande mycket intresserat av Bangladesh, som en vänligt sinnad och ”ofarlig” nation. Man har planer på att placera trupper på cirka 10.000 soldater där vid ett eventuellt tillbakadragande från Irak. USA har redan undersökt detaljerad terränginformation.
Klasskillnaderna verkar ha ökat stort, många fler har blivit rika. Samtidigt lever cirka 25 miljoner människor i landet i kronisk fattigdom. Ökningen av priset på livsmedel och energi kommer att driva ännu fler in i kronisk fattigdom. Magra tunna kvinnor och män som sliter brutalt med sina kroppar i hårda arbeten dag ut och dag in med otillräcklig vila och föda. Rättvis fördelning och trygghetssystem är något som totalt saknas. Skillnaderna i boendet är också enorma, från lyxbostäder med air-condition i Dhaka till slumområden med enkla hyddor med plastskynken utan elektricitet på landsbygden.
Kvinnorna är hårt drabbade och med dem även barnen. Många unga kvinnor har fått arbete i de stora klädfabrikerna. Det är visserligen en väg ut ur hemmets fångenskap, men en hård väg. Många tvingas genomgå livsfarliga aborter, många föder barn som de egentligen inte orkar med.
Ett oöverskådligt hot är klimatförändringen och miljökrisen. Lerbankarna intill de stora floderna eroderar och faller ner i stora sjok och människor förlorar sina hem och sin mark. En del har blivit hemlösa upp till fem gånger. Många lider också fortfarande efter cyklonen Sidrs framfart förra året. En tredjedel av landet kan hamna under vatten, när havsytan höjer sig. Den stora skulden till detta bär vi i västvärlden genom vårt sätt att leva.
Bristen på el är mycket stor. Varje dag blir det strömavbrott flera gånger. Värst är det på kvällen med alla sysslor som ska utföras i mörkret. Landet har energibrist och konsumtionen har ökat på senare år eftersom fler har blivit rikare – en ekvation som inte går ihop.
De synbilder som etsat sig fast som outplånliga minnesbilder från detta och tidigare besök i Bangladesh är: Det vackra gröna landskapet med risodlingar, fält, palmer och människor överallt. Barnen som leker och simmar i dammarna. Kvinnorna som sliter i hettan med att hacka tegelsten i småbitar. Männen, magra som skelett, med svetten rinnande som trampar rickshaw i den hårda fullpackade Dhakatrafiken. De lemlästade gamlingarna som ledda av småpojkar tigger. Blickarna hos alla dem som inget har och bara strävar på i en stor tröttsam evighet. Hur ska deras liv förändras? Vem ska kämpa för dem, för själva orkar de inte göra det.
