I dagarna har EU:s arbetslivsinstitut i Dublin, Eurofond, lagt fram en rapport om hur individer upplever sina jobb och hur arbetet påverkar liv och hälsa.
I studien finner man att Sverige är det land där arbetstempot är allra högst. Enligt Eurofond anser 85 procent av de tillfrågade svenskarna att de arbetar i ett väldigt högt arbetstempo. Genomsnittet i EU ligger på 60 procent. Svenska arbetstagare anser också att tiden för att nå målen är snålt tilltagen.
I stort är arbetstagarna i de andra nordiska länderna mer nöjda med sina arbetsförhållanden än svenskarna.
Det finns flera orsaker till att svenskar har det stressigast av alla inom EU på sina arbeten (även Eftaländerna Norge och Schweiz samt kandidatländerna Kroatien och Turkiet ingår).

SIF:s arbetsmiljöhandläggare Börje Sjöholm säger till SIF-tidningen att det höga arbetstempot bland annat beror på att arbetslivet i Sverige tidigt datoriserades och att många sekreterare och assistenter då försvann.
Enligt Sjöholm resulterar de platta organisationerna och få chefer i ett ökat tryck på de anställda.
Att dåliga arbetsförhållanden påverkar hälsan på ett negativt sätt behöver vi kanske inte en vetenskaplig undersökning för att förstå. Men kanske behöver vi de större sammanhangen och vad som orsak och vad verkan.

För byggnadsarbetare ökade ackordlönen mer än tidlönen under förra året och andelen ackordarbete ökar.
Amerikanska arbetsmarknadsdepartementet lade fram en undersökning i dagarna som visar att svenskar gör mest för lönen – att Sverige under det senaste decenniet haft en av de högsta produktivitetshöjningarna i världen. Timlönerna däremot ökade med 2,3 procent i Sverige under 2005. En notering som placerar Sverige på undre halvan jämfört med andra EU-länder.
De måttliga lönehöjningarna tillsammans med den exceptionellt goda produktivitetsutvecklingen har gjort att arbetskraftskostnaden för varje enhet som produceras i Sverige har fallit jämfört med andra länder inom EU. Svenska arbetare är billiga.
Detta samtidigt som regeringsmedlemmar har fört fram påståenden om sjukskrivningsfusk. Man har diskuterat ämnet ingående och beslut tas dagligen, bland annat på försäkringskassan, utifrån påståenden om svenskarnas sjukfusk.
Vem bär ansvar för detta? I vilkas intresse ligger det att påståenden om sjukskrivningsfusk florerar? Vem tjänar på att politiska beslut fattas med sådana påståenden som grund? Det är frågor som vi bör ställa oss. Men innan vi gör det bör vi gå till botten med fusket.
Två myndigheter har undersökt verkligheten bakom sjukskrivningarna: Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, och Statistiska centralbyrån, SCB.
SBU har granskat all svensk och internationell forskning på sjukskrivningar 2002-2005 och gjort den hittills enda vetenskapliga utvärderingen på området. De har sökt efter belägg för ändrade attityder till sjukskrivning – till exempel att man skulle acceptera mer fusk än tidigare. Men de fann inga sådana belägg.

Det finns inte en enda studie av förändringar i individers attityder till sjukskrivning, inte heller någon studie av förändringar i attityd bland läkare.
SCB har i sin tur presenterat en rapport som jämför 1990-talets sjuktal med 2000-talets. Man har samlat in register över hela Sveriges befolkning och tittat på hur många som varit sjukskrivna årsvis.
SCB:s studie visar att det är ungefär lika många sjukskrivna 2001 som 1994.
Den visar dock att sjukskrivningarna blivit längre. Enligt SBU:s utredare Anders Nordlund finns det mycket lite forskning på långtidssjukskrivningar. Det som finns är bland annat statistik över diagnoser.
Först kommer problem med rygg, nacke, ben och armar. Därefter kommer de psykiatriska diagnoserna – de har ökat i hela västvärlden.
SBU:s rapport visar att ökade krav och minskat inflytande på arbetsplatsen ökar stressen och därmed förlänger sjukskrivningarna. Den visar också att den största ökningen av antalet långtidssjukskrivna finns i de sektorer som utsatts för stora nedskärningar – den offentliga sektorn och livsmedelsindustrin.
SBU:s studie visar tydligt att det är bland företag där man höjt lönsamheten genom att ha mindre personal i förhållande till produktionsvolymen som långtidssjukskrivningarna ökat mest.
Det krävs med andra ord att företagen gör riskanalyser innan de skär ner och omorganiserar. För att detta skall ske har vi, inom ramen för den svenska modellen, Arbetsmiljöverket och arbetsmiljöansvariga på arbetsplatser.
Men senaste nytt när det gäller Arbetsmiljöverket är att anslaget till verket skall minska med en tredjedel av verkets budget, och att 225 tjänster skall bort.

Det leder ofrånkomligen till färre arbetsmiljöinspektioner, färre krav på arbetsgivarna och sämre arbetsmiljön.
Vem är det som fuskar, och varför? I vilkas intresse sprids påståenden om sjukskrivningsfusk?