Brittis Bentzler och Jonas Sjöstedt kommer båda från generationen efter 68-orna, en generation som styrde Kommunistisk ungdom på 1980-talet och nu övertagit rodret i vänsterpartiet. Jenny Lindahl Persson och John Hörnquist är tio år yngre och har sin bakgrund i det nya Ung vänster som växt fram under 1990-talet. De två medverkar i en antologi, Från förvirring till förändring – tio röster om behovet av en radikal vänster, som i dagarna ges ut på bokförlaget Nixon.
Det verkar som om det skett ett generationskifte i vänsterpartiets ledning. Hur påverkar sådant som generationstillhörighet de konflikter som uppstått?
JS: Det är riktigt, att det har varit ett generationsskifte i partiledningen, men samtidigt är riksdagsgruppen är dominerad av 68-generationen. Sett i backspegeln tycker jag att vänsterpartiet varit dåligt på att ta in den väldigt starka generation ungdomar som kommit de senaste tio åren. Det tror jag har skapat en onödig motsättning. Man lever i olika världar, där en del bara arbetar parlamentariskt och en annan nästan bara utomparlamentariskt. Man har också olika erfarenheter, av namnbytet, av 1970-tal och -80-tal. Det som en del upplever som nödvändig uppgörelse med partiets förflutna, upplever andra som något som inte berör dem, utan som någon sorts förflackning eller reträtt.
Bilden av de unga är ungefär att de inte är torra bakom öronen, att de är oresonliga och inte förstår sig på praktisk politik. Hur väl stämmer det?
JLP: Jag tror inte att det är en rättvis bild vare sig av ungdomsförbundet nu eller på min tid. Ofta har vi blivit bemötta som om vi vill förstöra. Sen är både Jonas och Brittis generation och 68-generationen präglade av starka interna motsättningar och har lagt sig till med en syn på organisationen att det alltid är skarpt läge, att interna strider måste vinnas. Det fortplantas också.
JS: Jag skulle vilja säga att vi uppnådde någonting positivt framför allt i början på Gudruns ordförandeperiod. Vi fick ett öppnare klimat och ett språkbruk som folk förstod. Det var en befrielse jämfört med gamla VPK. Sedan berodde det nog på framgång också: när krubban är full behöver inte hästarna bitas. Det som skett det senaste året är att toleransen minskar igen och börjar måla in varandra i politiska hörn.
Men vad är det ni är oense om nu?
JS: Det finns en reell oenighet i miljöpolitiken. Det finns en svaghet i Ung vänster där. Men miljön är fullständigt avgörande: det kommer att ändra vårt sätt att leva i grunden. Vi är några generationer ifrån en ekologisk kris.
JH: Jag tror att det stämmer. Men anledningen till att vi har fallit tillbaka i miljöfrågor är att det har varit ett sådant uselt årtionde. Vi är den första generation som fått det klart sämre än de tidigare. Det har gjort att det blivit svårt att driva miljöfrågor. Bensinskatten till exempel, om man först gör en uppgörelse som ger sämre fördelning blir det nästan omöjligt – även om det skulle vara nödvändigt – att säga att man skall höja bensinskatten sedan. Om välfärdslinjen får bana vägen är det mycket lättare att få stöd för en radikal miljöpolitik.
JLP: Jag blir ofta provocerad därför att i ett val av altruism eller egenintresse som drivkraft för vänstern, blir retoriken kring miljöfrågorna alltför altruistisk. ”Vi måste offra oss och skall inte konsumera så mycket. Drick inte så mycket läsk – det blir så mycket PET-flaskor.” Det blir vanliga människor med vanliga inkomster som skall offra sig och leva sämre. Det hänger ihop med en grundläggande fråga: huruvida partiet kommer ovanifrån eller underifrån till människor. Både kring miljö och socialpolitik har vi en tendens att bli en förvaltningsorganisation som är extra intresserad av att andra skall få det bättre. Det är självuppfyllande för ju mer sådan retorik vi har, desto mer attraherar vi den typen av människor.
BB: Men i vissa frågor måste man som ett parti ibland ligga någon annanstans. Arbetarklassen har inte i varje givet tillfälle rätt. När det gäller miljön måste man – om man skall använda ditt språk – då företräda arbetarklassens långsiktiga intressen. I grunden handlar det om att man måste ge människor möjligheter att själva förändra sin vardag. Vi kan aldrig göra något annat än att ge dem förutsättningar.
Det verkar som om ni har olika attityd till Vägval vänster också. Jonas Sjöstedt, du har ju skrivit att partiledningen måste räcka ut en hand till VVV. Vad betyder det konkret?
JS: En klok majoritet ser värdet av en minoritet och söker en dialog med den. Kongressbeslut gäller, men man kan alltid inta olika attityd efter ett beslut, att involvera och erkänna att människor har någonting att tillföra. Annars blir det en utstötningsprocess. Jag är också kritisk mot Vägvalvänster: det är fel att bilda en medlemskapsförening. Jag tycker en sådan som Johan Lönnroth har fel i mycket, men det är en viktig person att ha med i en diskussion. Partiet har ett ansvar för en sådan dialog.
John Hörnquist, du har skrivit ett kapitel om Vägval vänster i boken Från förvirring till förändring. Där beskrivs föreningen inte speciellt smickrande som ”elitens uppror mot gräsrötterna”. Men vad tycker du partiet skall göra konkret? Vill du att de skall uteslutas eller stötas bort?
JH: Många av dem som är med i Vägval vänster är bra människor. Men hos ledningen finns en skriande brist på respekt för vanliga medlemmar och deras rätt att fatta beslut. Den dåliga stämningen kommer ju från början av att ledande medlemmar har struntat i kongressbeslut. Och om man har velat diskutera grundläggande makt- och ägandefrågor så har man antingen ignorerats eller så blev man, trots att man var femton år när muren föll, utmålad som Sovjetkommunist. Om man vill komma tillrätta med det måste man avveckla fraktionsverksamheten och diskutera inom partiet. Så länge man gör det har jag inga problem att diskutera med någon i Vägval vänster.
JLP: Uppenbarligen finns det folk i Vägval vänster som vill skada partiet, jag tycker inte det är rätt väg att utesluta i alla fall. Men däremot tycker jag att det definitivt inte skall vara OK att vara medlem i vänsterpartiet och inte vara lojal med partiet. Jag tycker man kan kräva att man inte snackar skit om partiet, inte använder medieplattformar för sina privata politiska linjer, att man är lojal i första hand med partiet och i andra hand med sitt ”gäng” i partiet. Det är ingen bra stil att försöka rensa listor från sina ”fiender”. Jag tror att det finns orsaker till det som hände på kongressen. En är utvecklingen i Skånedistriktet, där det har varit så oerhört tunga motsättningar att det inte finns någon försoning eller, så att säga, kärlek kvar.
JS: Jag är inte rädd för att folk har olika åsikter. Man kan till och med skriva på DN Debatt. Och trots att jag är kritisk mot Vägval vänster tycker jag en sak är bra och det är de tycker olika och visar det också utåt.
JLP: Jag uttryckte mig stelbent. Problemet är bara att i medierna, till skillnad från på kongresserna, att den som är minst lojal mot partiet får mest uppmärksamhet, och har mest att vinna, för att man då kan föra den med alla till buds stående medel. Det gäller att ställa höga kvar om det skall fungera.
JS: Visst. Jag tror att jag har blivit intervjuad 20 gånger och men inte citerad, för jag har inte haft lust att skrika så högt.
Men om man skall vara lite elak, har inte rollerna bara bytts om? Förut var det snarast din sida, Jenny Lindahl som var oppositionell, och då kunde också du uttala dig skarpt mot partiledningen?
JLP: Det tycker jag inte. Jag har tusentals gånger försvarat Gudrun Schyman. Jag tror inte heller bara att det är för att folk tycker olika, som den här konflikten formats. Även Vägval vänster är på ett sätt uttryck för brist på politisk inriktning överhuvudtaget i vänsterpartiet. Det finns ingen gemensam identitet och då är det klart att man vill ha en sån, oavsett vad man tycker. Jag tror att ingen är nöjd med hur partiet ser ut idag. Vi har antingen sålt ut eller tappat bort våra frågor. Sex-timmarsdagen är inte längre vår fråga. Det finns ingen styrka i det politiska projektet längre, som det fanns under den här lyckliga perioden i mitten av 1990-talet. Det finns en massa politiska projekt som vi skulle kunna vara överens om men som bara försvunnit.
BB: Jag håller med Jenny. Man plottrade bort politiken. Man hittade inga huvudfrågor under en lång tid.
Vad är det då som krävs för att vänsterpartiet skall få styrfart framåt? Och vad är det ni kan enas om?
JS: Jag önskar ett par saker om man ser ett par år framöver. Först att partiet är tydligare i den ekonomiska politiken, fullt ut vågar stå för en annan makroekonomisk politik. Att också våga bryta en del tabun när det gäller inflation och budgetunderskott. Inte för att jag alltid tror på att låna pengar, men jag tror på att våga bedriva konjunkturpolitik och industripolitik, vilket man nästan inte får säga idag i Sverige. Det andra är maktfrågorna. Vi måste formulera nåbara krav för hur kapitalets makt kan beskäras. Hur kan vi använda pensionspengarna, stödja löntagarstyrda företag, stärka arbetsrätten? Det tredje är att våga stå för en offentlig service. Vi har ju delvis bidragit till avregleringspolitiken. Vi måste också våga återta det som vi släppt. För det är så uppenbart att det har misslyckats. Jag tycker vi skall stå för ett modernt Statens järnvägar, att det skall finnas postkontor alla kan gå till, att man inte behöver parallella telesystem. Och inte minst att man skall ha ett sammanhållet skolsystem. Det skulle skilja oss i grunden från den nuvarande socialdemokratin.
JLP: Vi måste också våga använda statlig makt. Johan Lönnroth brukar kritisera att det inte används till något och där har han rätt. Oavsett om något ägs statligt eller inte måste man våga fattas politiska beslut för att försvara folks behov av service.
BB: Jag tror två frågor är grundläggande: Alla måste få arbeta utifrån sina förutsättningar. Det handlar lika mycket om att känna sig som en del av samhället som produktion. Sedan måste vi tillbaka till jämlika uppväxtvillkor. Det har i princip försvunnit i Sverige! Och här måste man satsa på de unga, via den kommunala välfärden. Skola, kultur, fritid. Socialt utsatta områden är, lika lite som regionala klyftor, bara ett problem för dem som bor där. Det är ett nationellt problem. Vi måste avsätta en större del av samhällets resurser till offentlig verksamhet.
JH: Skall man få någon trovärdighet för ett nytt politiskt projekt tror jag måste göra två saker. Först ena partiet kring de här kraven. Sedan går man ut och säger: vi har gjort vad vi har kunnat, men det har inte varit tillräckligt. Nu säger vi inför valet 2006 att de här kraven är helt avgörande för välfärden i Sverige. Att vara självkritisk tror jag är avgörande både för att lyfta upp de här frågorna igen men också för att återvinna en trovärdighet och ena partiet kring ett kraftfullt projekt som skulle kunna få genomslag.
BB: Man måste avsätta mer tid och ork till långsiktig ekonomisk politik än man gör idag och sedan gå ut med det. I många fall framstår kompromisserna som politiken. Då blir man helt ointressant.
JS: Det finns en gyllene möjlighet. Vi har ett och ett halvt år kvar till val. Det är inga underverk som behövs. Ser vi på maktfrågorna har det flammat upp gång på gång, både i globaliseringsdebatten, men också inom LO.
Är det möjligt att gå in i regeringssamverkan med en så radikal politik?
JS: Vi är alltid beredda att sitta i regering om politiken är den rätta, men inför det här valet är det viktiga att i första hand formulera en egen politik. Det kan också vara riktigt att renodla vår roll: antingen sitter vi i regering fullt ut eller så får man ha hoppande majoritet. Idag har vi ett mellanläge.
JLP: Ja, vi kan stödja en minoritetsregering och det borde klargöras. Problemet i förhandlingarna är att om man inte är beredd att lämna förhandlingsbordet, så kan man inte driva igenom någonting. Det är skillnaden mot miljöpartiet. De har varit beredda att lämna förhandlingsbordet. Vi måste ju veta ungefär var vår smärtgräns går.
BB: Nej, det tycker inte jag. Det är bättre att försöka se budgeten i sin helhet. Nu under hösten har vi gjort en otroligt bra uppgörelse. Sju miljarder fick vi till kommuner och landsting. Men det märkliga är att när det då äntligen går så bra, sätter det här interna bråket igång!
JLP: Grundproblemet är att man inte kan lyckats skilja på kompromisser och politik. Så fort man har gjort en parlamentarisk uppgörelse måste man låtsas att man tyckte den var bra. När sextimmarsdagen begravdes i en utredning måste man låtsas att man helst ville att den bara skulle utredas. Det gör att hela partiets identitet luckras upp.
JS: Det handlar ju också om att vi har varit väldigt uppbundna till samarbetet med socialdemokratin. Nu är det uppenbart att sossarnas strategi är att dumpa oss och då blir det viktigare än någonsin att visa vad vi vill på tio års sikt.
