För tredje gången på kort tid har romer nu vräkts från en tillfällig bosättning i Stockholm. Eller vräkts och vräkts förresten. Ordet antyder att det fanns något åtminstone juridiskt legitimt med insatsen och det gör det inte. Tvångsförflyttning är ett bättre ord. Och tvångsförflyttningar är det som möter romer i hela Europa.
I hemländerna såväl som i de länder de landat i tillfälligt på sin flykt från kronisk fattigdom och diskriminering. Människorättsorganisationer har skrikit sig hesa i flera år om motsvarande tvångsförflyttningar i Frankrike och Italien men Stockholm reagerar oförberett som om vi ingenting hört eller sett.

”Men vill du ha kåkstäder i Stockholm eller?” frågar arbetskamraten på fikarasten när vi diskuterar frågan. Nej, det vill väl ingen. Men sociala problem upphör sällan för att man flyttar lite på dem. ”Men jag förstår hur du känner”, säger jag. För det gör jag.
På vägen till jobbet passerar jag varje dag minst fem människor som tigger. De fryser i trasiga kläder och visar bilder på hungriga barn och demonstrerar sina funktionshinder. Fattigdomen kommer fysiskt nära. Få människor orkar ta in vidden av denna sociala misär innan de ens fått kaffe på morgonen. Dessutom är det jobbigt att se sin egen överhet i vitögat varje morgon.
Tänk att det där kunde ha varit jag. Nä, det orkar man inte. Då är det lättare att bli irriterad. Hålla på här och trycka upp ert elände i ansiktet på folk utan att vi har möjlighet att zappa bort och byta kanal.

Kan ni inte vara fattiga på ett lite trevligt sätt? Jag förstår känslan. Samtidigt gör det mig rädd. Jag kan inte låta bli att tänka på att situationen vi har med de romska bosättningarna just nu bara är en liten västanfläkt, en försmak, av vad som komma skall. Under 2013 och 2014 kommer FN:s klimatpanel med sin femte stora sammanställning av det vetenskapliga läget i klimatfrågan. I höstas presenterades den första delrapporten i Stockholm (möttes av uppståndelse, panik och sedan total glömska) och nästa vecka är det dags för den andra delrapporten som bland annat ska ta upp klimatförändringens effekter och samhällets sårbarhet. Att döma av förhandstips och läckor kan vi se fram emot en presentation som ger den mest hårdhudade en skenande apokalypsångest.
En av många konkreta effekter av klimatförändringarna som beskrivs är just hur hundratals miljoner människor kan komma att drivas på flykt – från översvämningar, torka, matbrist, konflikter, naturkatastrofer.

Från redan fattiga områden i framför allt Asien till en början men så småningom också från delar av Europa och andra i dag hyfsat välfungerande samhällen.
Vad gör vi när allt fler klimatflyktingar knackar på vår dörr undrar jag och tänker återigen på de fördrivna romerna. Öppnar upp eller skjuter människor vid gränsen? Praktiserar solidaritet eller låter ytterligare människor uteslutas från den gemenskap som tillerkänns mänskliga rättigheter?
Eller för att spetsa till det: Låter vi fascisterna eller de goda krafterna sätta dagordningen?
I väntan på svaret tror jag att vi gör bäst i att träna oss på medmänsklighet och solidaritet.
Vi kommer att behöva det.
Och vi kanske kan börja med romerna.