Opinion 15 oktober, 2014

”Vi ska ta plats i idédebatten”

Vänsterpartiet ska bli ett parti som är nödvändigt att ha i regering, skriver Jonas Sjöstedt i sin valanalys.

För Vänsterpartiet var det egna valresultatet en besvikelse. En mindre framgång i valet till riksdagen och något större framgångar i kommuner och landsting innebär att vi presterade sämre än förväntat. Nu är vi igång med valanalys och en öppen självkritisk debatt i partiet.
Vänsterpartiet har gjort mycket rätt de senaste åren. På fyra år har medlemstalet fördubblats. Vi styr i en stor del av Sveriges kommuner och regioner. Valrörelsen var på många håll starkare än på mycket länge och vi lyckades göra frågan om privatiseringar, vinster i välfärden och en välfärd att lita på till en av valets huvudfrågor. Förtroendet för Vänsterpartiet i olika sakfrågor har växt kraftigt de senaste åren. Allt detta är styrkor som vi ska bygga vidare på de kommande åren.

Valresultatet innebär att Sverige får en regering med socialdemokrater och miljöpartister. Det är en regering med svag parlamentarisk bas. Vi var redo att ingå i regeringen och ta fullt ansvar för att styra Sverige, det hade gjort den starkare. När detta inte är möjligt kommer vi att vara ett oppositionsparti, det tydliga vänsteralternativet i och utanför riksdagen. Vi kommer inte, som under åren före 2006, att på förhand lova uppgörelser med den nya regeringen på olika områden. När regeringen har fastlagt sin position kommer vi att förhandla med den från fall till fall. När vi kan göra upp om beslut som gynnar rättvisa, jämställdhet och klimat så kommer vi att göra det. När vi inte är nöjda kommer vi att rösta på våra egna förslag.
När det finska Vänsterförbundet gick in i Finlands regering år 2011 skedde det med uttalat stöd från de gröna och många socialdemokrater. Bidragande var nog att de insåg att risken att förlora väljare vänsterut var stor om Vänsterförbundet inte var med. Men de insåg även att de vann politiskt på att Vänsterförbundet deltog i regeringen. På det viset fick de en allierad och det blev större genomslag för miljöfrågor och arbetarrörelsens värderingar. Mitt mål är att svenska miljöpartister och socialdemokrater ska dra motsvarande slutsatser de kommande åren.

Under valrörelsen var det bara Vänsterpartiet som argumenterade för en rödgrön regering utan borgerliga partier. Vi påtalade att S och MP hade ett val mellan rödgrönt samarbete eller att ge makt och inflytande till partier i högeralliansen. Detta vägval kommer att prägla regeringens arbete under den kommande mandatperioden. Vänsterpolitik för klimatinvesteringar, jämställdhet och en bra välfärd är bara möjlig tillsammans med oss. Det ger Vänsterpartiet en stark förhandlingsposition. Alla de som har röstat rödgrönt för verklig förändring ska kunna lita på Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet är vänsteralternativet i svensk politik. Vi är rösten för feminism och antirasism. En tydlig vänsterröst i politiken är också nödvändig för att ge mindre utrymme åt SD. När S och MP blir otydliga i höger/vänster-frågor växer andra konflikter i betydelse i den politiska debatten. Samma sak när partier påstår att höger/vänster-skalan är föråldrad. Det gynnar ett parti som SD. Vår roll är att vara det tydliga vänsteralternativet. I den rollen ingår att utmana SD:s högerpolitik, inte bara partiets uppenbara rasism.
Vi kan inte nöja oss med att många tycker som oss. Vänsterpartiet är fortfarande för litet och för svagt. Allt för många bär på fördomar om vårt parti och om vår förmåga att styra. Under de kommande åren ska det förändras. Det är vår strategiska utmaning inför 2018. Det är en utmaning i flera delar.

Vänsterpartiet måste växa. När jag valdes till partiordförande år 2012 sa jag att vår potential på medellång sikt är att få stöd av 10 till 15 procent av väljarna. Denna mandatperiod bär på en god möjlighet att ta steg på vägen dit. Det kräver att vi blir ett parti som är närvarande i fler människors vardag. Efter en stadig medlemsökning de senaste åren närmar vi oss nu 20 000 medlemmar. 25 000 partimedlemmar är ett rimligt mål under de kommande åren. Vänsterpartister ska vara en självklar del av feministiska rörelser, fackföreningar och kulturvärlden.
I flera kommuner där vänstern har styrt de senaste åren, som Eskilstuna, Göteborg, Malmö, Umeå och Gotland, gjorde vi nu framgångsval. Det är ett gott betyg åt vår förmåga att styra. Våra idéer har ofta gett oss ett större inflytande än antalet mandat talar för. Under de kommande åren ska vi bygga ut vår bas av lokalt styre. I vänsterkommuner ska den nya politiken genomföras och provas. I våra kommuner ska man kunna se vad det innebär att ha vänstern vid makten. På riksnivå är vi ett vänsteralternativ till en S-MP-regering. När vi kan vrida politiken till vänster genom uppgörelser i riksdagen ska vi göra det. Även på riksnivå kan delar av vår politik genomföras. Steg för steg ska vi bygga upp förtroendet inte bara för våra idéer utan också för våra politiska lösningar och vår förmåga att styra.

Vi har haft avgörande framgångar i striden om vinster i välfärden. Nu ska vi se till att vår politik som speglas i uppgörelsen med regeringen förverkligas. Efter detta väntar en större uppgift, att skapa en välfärd att lita på. Detta kräver en ekonomisk politik som satsar på välfärden och det gemensamma. Det krävs nya ekonomiska ramverk där sysselsättning och välfärd är huvudmål. Vi behöver mer resurser till välfärden. Men det räcker inte. Den gemensamma välfärden måste utvecklas och demokratiseras. Marknadsmodeller för att styra måste bort även i det offentliga. Inflytandet för brukare och anställda måste öka. Ineffektivitet och bristande lyhördhet måste bekämpas. I detta arbete för en demokratiserad välfärd måste vänstern ta ledningen.
I den politiska idédebatten måste vänstern ta större plats. Vi ska vara ett öppet parti där framtidens idéer diskuteras. Vänsterpartiet ska vara den naturliga platsen där feministiska och socialistiska idéer bryts med miljörörelsens insikter och skapar konkret politik. Vi ska fortsätta ta fram konkreta politiska förslag om allt från ekonomisk politik till landsbygdsutveckling. Men det är också viktigt att höja blicken. Vi har enorma utmaningar framför oss inte minst i frågor om klimat, tillväxt och hållbarhet. Vänstern måste förmå att smälta samman socialismens syn på ekonomisk makt och jämlikhet med klimatkrisens krav på att ändra grundläggande mönster av konsumtion och tillväxtberoende. Regeringar brukar ganska snart fastna i dagspolitikens hantverk och krishanteringens kortsiktighet. Det ställer högre krav på Vänsterpartiets förmåga att som ett öppet och fritänkande parti diskutera de långsiktiga och svåra framtidsfrågorna.

I valet 2018 ska Vänsterpartiet vara ett betydligt starkare parti än i dag. Vi ska vara fler aktiva och ha stöd av fler. Vi ska visa att våra idéer bär och vi ska vara pådrivande i idédebatten. Vi ska bli ett parti som är nödvändigt i varje regering som tar klimatfrågan, feminism och rättvisa på allvar.

Ledare 18 november, 2025

Storstäderna kan vara vänsterns nyckel till makten

Revolt. I det danska lokalvalet har de socialistiska partierna möjlighet att nå majoritet, efter en valrörelse med bostadsfrågan i centrum. Foto: Johan Nilsson/TT.

Det är inte bara genom New York som det sveper en vänstervåg – efter lokalvalet i dag kan Köpenhamn få sin första socialistiska borgmästare. Bakom framgångarna finns ett brett missnöje med stigande kostnader – och även i Sverige kan storstäderna bli en central väg mot makten för vänstern.

Den 1 september skapade en bostadsannons skandal i en dansk bostadsgrupp på Facebook. En etta i Østerbro i Köpenhamn, med tillgång till vardagsrum och kök, hyrdes ut för motsvarande 13 400 kronor. Storlek: nio kvadratmeter.

När 62-åriga läraren Michael Lykke såg annonsen frågade han om det var ett skämt, och fick svar av den unga hyresvärden: ”Nej, det är inte ett skämt? Det är helt enkelt superdyrt att bo på en av de trevligaste och äldsta gatorna i Østerbro.”

Hon har rätt – situationen lockar inte direkt till skratt. Sedan 2012 har priset på en lägenhet på 50 kvadratmeter i staden tredubblats till över motsvarande 4,6 miljoner kronor.

Till slut får hon frågan om lägre invandring och ger sig. Det fanns visst något viktigare.

Det är alltså knappast förvånande att bostadspolitik är den viktigaste lokalfrågan för unga väljare. Eller att när Köpenhamn går till val i dag, den 18 november, ser socialismen ut att gå mot ännu en storstadssuccé.

Ja, socialism – inte socialdemokrati. I de senaste enkätundersökningarna har Enhedslisten och Socialistisk folkeparti tillsammans samlat ihop 46 procent av rösterna. Tillsammans med det gröna småpartiet Alternativet på 3 procent har de alltså chansen till egen majoritet. Socialdemokratiet, som traditionellt har bosatt sig i stadshuset, har i samtidigt pyst ihop till 11 procent.

En viktig anledning är att Socialdemokratiet har hamnat i konflikt med storstadsväljarna genom sitt konservativa kulturkrigande. Sitt mest parodiska uttryck tog detta i dagarna när partiledaren Mette Frederiksen förklarade för influeraren Frede Dyrnesli varför åldersgränser på Tiktok är viktigare än, i ordning: höjda sjuksköterskelöner, billigare kollektivtrafik och lägre matpriser. Till slut får hon frågan om lägre invandring och ger sig. Det fanns visst något viktigare.

I stället har vänsterpartierna tagit Köpenhamnsbornas ekonomiska oro på allvar. Enhetslistan har lovat att bygga 41 000 billiga bostäder till 2040, och Socialistisk Folkeparti vill lägga motsvarande 15 miljarder på att köpa upp privata fastigheter att hyra ut. Tillsammans har de tre partierna också gått till storms mot Airbnb i ett förslag som skulle minska antalet tillåtna uthyrningsdagar från 70 till 35, och att uthyrningstjänsterna tvingas rapportera alla uthyrningar.

Känns strategin igen?

För bara några veckor sedan valdes Zohran Mamdani till borgmästare i New York på löften om stoppade hyreshöjningar och 200 000 prisvärda bostäder på tio år. Detta var knappast någon underklassrevolt. Hans pappa är en känd Columbiaprofessor och hans mamma en prisbelönt filmregissör, och hans socialistiska kärnväljare och dörrknackare var precis som han själv unga progressiva från medelklassen, som insett att de står på tur att pressas ut ur stadskärnan.

Det här har även Köpenhamns vänster förstått. Bostadsfrågan är perfekt för socialister – den är materiell, men binder även samman arbetarväljare med den pressade medelklassen, och möjliggör därför en löntagarmajoritet som kan vinna val. En sådan allians är betydligt mer strategiskt än att likt akademiker som Johan Alfonsson och Payam Moula gnälla på städernas hajkande, rosédrickande progressiva i arbetarnas namn.

En central väg mot politisk makt för socialister går via storstäderna.

Här finns också en läxa för de socialdemokrater som länge blickat lystet mot den tidigare danska framgångssagan. De ”gettolagar” som infördes 2018 för att riva problemtyngda lägenhetskomplex har nämligen lett till höjda priser i områden som Mjølnerparken, som snart därefter även trängde ut ungdomar som letar efter en första bostad. Även i Sverige har städernas unga sett igenom högerns motstånd mot ”blandning”, det vill säga att bygga billiga hyresrätter som det förutsätts att bara invandrare flyttar in i, men som även de är intresserade av.

Det här är inte unikt för Norden. I EU har bostadspriserna stigit med 53 procent mellan 2010 och 2024. Enligt Europeiska investeringsbanken är en av de främsta orsakerna till krisen det begränsade utbudet. I mars 2025 skakade unionen fram 10 miljarder euro över två år för investeringar i billiga bostäder, och EU:s första bostadskommissionär Dan Jørgensen har precis påbörjat en ”plan för prisvärda bostäder”. Frågan är kritisk på hela kontinenten, men därmed också en möjlighet för vänstern.

Socialismen har nämligen blivit ett urbant fenomen. I kommunalvalen 2022 fick Vänsterpartiet 13,6 procent i Malmö, 15,4 i Stockholm och 15,8 i Göteborg. Omvänt är man i princip utplånade i glesbygden, varför man bland annat har lanserat ett ambitiöst Norrlandsprogram på 30 miljarder kronor.

Det är toppen så. Men samtidigt måste man äga dessa segrar. Vänstern behöver inte skämmas för sina storstadsväljare utan hylla dem. En central väg mot politisk makt för socialister går via storstäderna, och via en materiellt inriktad politik som fångar breda lager mot kapitalet. Men som samtidigt låter bli att stöta bort dem med konservativt poserande.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 november, 2025

Hur kan vi må så dåligt när vi har det så bra?

Med utgångspunkt i sociologen Roland Paulsens texter ifrågasätter Ada Berger den moderna oron. Foto: Felix Swensson.

Ada Bergers ”Orosdanser” på Kulturhusets Stadsteaterscen gestaltar ett tillstånd av kronisk ängslan. Ett symptom på ett samhälle där hela ansvaret för din framtid är ditt.

Du har fått ett välbetalt jobb, träffat din drömman och hittat den perfekta lägenheten. Ändå är det något som saknas, ändå ansätts du av den här… oron. Tänk om han tycker att du är tråkig, hittar någon annan, lämnar dig? Tänk om du har cancer, blir utbränd, inte kan älska ditt barn? Ju mer du tänker på det, desto farligare ter sig världen. Och de egna tankarna. Tänk om själva rädslan leder dig i fördärvet? ”Jag måste sluta tänka så här.”

Men det går såklart inte.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 november, 2025

”Jag är trött på självspäkande sexualitet”

Foto: Paulina Sokolow.

Författaren Sinziana Ravini vill ompröva gränserna för den franska erotiska traditionen, i spåren av landets metoo-uppvaknande. Huvudrollen spelar hon själv. Flamman möter henne i hotellbaren och beställer en drink.

I Sinziana Ravinis debutroman Diagonalt begär (Modernista, 2025) utmanar en ung kvinna, en försmådd och uttråkad konsthistoriker, sig själv genom att ge sig ut på ett erotiskt äventyr. Miljön är parisisk kulturelit, exklusiva adresser och möten med en lång rad vackra och excentriska män och kvinnor. Hjältinnan har helt klar drag av författaren själv, ska det visa sig.

La diagonale du désir, som den heter i original, kom ut i Frankrike för några år sedan fick då ett positivt mottagande: ”modigt” och ”elegant”, ansåg Le Monde. Nu finns boken på svenska och Sinziana Ravini, som i Sverige syns som chefredaktör för konsttidskriften Paletten och är återkommande skribent i Aftonbladet, är på tillfälligt besök i Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 14 november, 2025

Varken imperialism eller förtryckarregim

Protesterna för Irans kvinnor har inte tystnat sedan 2022. Demonstration i Stockholm den 21 juli 2025. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Hösten 2022 reste sig det iranska folket och sade: ”Kvinna, liv, frihet”. De sade ”död åt diktatorn”. Revolutionen kvästes. Under folkmordet i Gaza attackerade Israel Iran och dess kärnvapenprogram. Donald Trump sade offentligt det som USA brukar sköta bakom stängda dörrar: det är dags för regimskifte. Så vad är alternativen för det iranska folket? Och vilka är det som tjänar på status quo?

Under åren 2022–2023 syntes klipp från enorma protester, från strejker, från kvinnor som tog av sig hijaben och skanderade ”Jin, Jiyan, Azadî” efter det att den iranska regimen hade dödat ännu en oskyldig kvinna. Trots att det inte rapporteras något i svenska medier längre, hålls det fortfarande nationella och sektoröverskridande strejker på grund av de svåra ekonomiska förhållandena. Det hålls också hungerstrejker på över 40 fängelser varje tisdag under kampanjen ”No execution Tuesdays”, kopplat till frihetsberövades isolering och, i allt högre utsträckning, avrättningar. Och runt om i världen fortsätter solidaritetsdemonstrationer att hållas.

Insynen i och förståelsen för den islamistiska regimen är låg utanför dess gränser och speciellt här i väst. Vilka är det egentligen som styr landet och hur håller sig regimen vid liv?

Högst upp i hierarkin har vi Ayatolla Ali Khamenei, den religiösa ledaren för den teokratiska regimen. Han har hållit kvar sig vid makten, mycket med hjälp av det Islamiska revolutionsgardet (IRGC). Vilka är då de?

De har sina rötter i revolutionens efterföljd 1979, för att försvara den islamistiska revolutionen. I dag är de långt ifrån bara en militär organisation utan har i stället vuxit till att bli landets ekonomiskt mest inflytelserika aktörer. Under senare år har IRGC stärkt sin kontroll över Irans oljeexport betydligt. Detta i ett land med världens tredje största oljereserver. Oljan säljs främst till Kina genom ett nätverk av frontbolag och en ”skuggflotta” av tankfartyg som kringgår internationella sanktioner.

Iran befinner sig under ett imperialistiskt tryck från Israel och USA som tillsammans med lydstaterna inom EU önskar ett regimskifte.

Genom sitt ingenjörs- och byggföretag, Khatam al-Anbia har organisationen också blivit en dominerande aktör inom landets infrastruktursektor. Bland annat har de genomfört projekt som hanterar landets naturgas, en central källa till inkomster då Iran har världens näst största tillgångar. Dessa inkomster och resurser kommer inte heller befolkningen till gagn. Ständig brist på gas till hushållen är ett problem när kylan slår till. Som den förre presidenten Mahmoud Ahmadinejad uttryckte 2012: ”Det finns 300 personer i landet som har stoppat 60 procent av våra pengar i sina fickor som de inte lämnar tillbaka”. Den procentsatsen har med all säkerhet sedan dess stigit i takt med ökade privatiseringar.

Så när rörelsen ”Kvinna, liv, frihet” startade och blev en revolutionär kraft var det inte bara en oro för kvinnors frigörelse som drabbade eliten i landet. Det var också ett reellt hot mot den sammansmältning mellan det militärteokratiska toppskiktet, ett hot mot IRGC och ayatollan.

Det var mycket detta, de ekonomiska svårigheterna samt det politiska förtrycket som gjorde att några gladdes åt de israeliska attackerna våren 2024, dels mot kärnvapenprogrammet men också mot dess militära ledare. Men vad skulle hänt om Israel med USA som nära allierad genomförde det Trump och Netanyahu ville?

De skulle gjort som så många gånger tidigare: ta landets resurser och tillsätta en nyliberal marionettledare. Låter det konspiratoriskt? Inte om man tittar på ett liknande exempel i samma land, nämligen installationen av shahen Reza Pahlavi efter avsättandet av den demokratiskt valde Mohammad Mosaddegh.

Läs mer

Iran befinner sig under ett imperialistiskt tryck från Israel och USA som tillsammans med lydstaterna inom EU önskar ett regimskifte. De sanktioner dessa länder har infört mot Iran håller tillbaka landet ekonomiskt och landets ledarskikt håller i sin tur tillbaka dess befolkning. För ett fritt, självständigt och välmående Iran kan det vare sig bli en nyliberal lydstat under Israel/USA, där resurserna går till dessa länders företag eller fortsätta under Khameneis och IRGC:s förtryckarmaskin.

Befolkningen i Iran förtjänar en bättre framtid.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 14 november, 2025

Arjeplog skeptiskt till regeringens uranplaner

”Det har prospekterats i Pleutajokk sedan 70-talet, man får hoppas att det inte heller den här gången blir någon gruva”, säger Peter Sundström som bor en dryg mil från platsen. Foto: Erland Segerstedt.

Regeringen ger grönt ljus till uranbrytning samtidigt som man vill upphäva det kommunala vetot. Flamman åker till Arjeplog där frågan vållat debatt i snart 50 år för att se hur förslaget tas emot.

En mil norr om Arjeplog svänger vi in på en grusväg. Vi sänker farten för att undvika de djupa hålen och stenarna som sticker upp och passerar sedan berget Lule Isjáks skrovliga branter. Snart skymtar vi sjön Hornavan och där är den – Uranvägen.

Här finns fortfarande spår efter LKAB:s provbrytning av uran 1980. Området har täckts över med jord, men växtligheten har inte fått fäste. Ett par skyltar varnar för joniserande strålning. Länsstyrelsens senaste undersökning visade på höga halter av bly, kadmium och uran i vattnet som kommer från gruvområdet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 13 november, 2025

Grillen #10: Kan SD rädda klimatet?

I tionde avsnittet av ”Grillen” snackar Paulina, Jacob och Leonidas om det växande AI-fusket på universitet, om Saltkråkan verkligen blivit woke och om konservativa skäl att att bry sig om klimatet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Maksim Nourala

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 13 november, 2025

Myndighet skulle minska fusk och svinn – går back hundratals miljoner: ”Haveri”

Utbetalningsmyndigheten skulle till en början ha legat i Södertälje, men hamnade i nybyggda lokaler vid Gullmarsplan i Stockholm. Foto:

Utbetalningsmyndigheten har hittills lyckats kräva tillbaka 70 miljoner kronor i ”felaktiga utbetalningar” från välfärden. Samtidigt har 264 miljoner kronor gått till att utveckla ett nytt system – som regeringen nu skrotar innan det tagits i bruk. Nu vill Ingela Nylund Watz (S) ha svar från finansministern om vad som hänt.

Utbetalningsmyndigheten lanserades våren 2022, då Mikael Damberg (S) fortfarande var finansminister. Nu skulle en specifik myndighet få i uppdrag att söka efter missbruk, fusk och ekonomisk brottslighet i välfärdssystemet – dels genom ”dataanalys och systemövergripande granskningar”, men också genom att sköta ett gemensamt transaktionskonto för utbetalningar från Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, CSN och andra myndigheter.

Myndigheten blev verklighet i början av 2024 under Tidöregeringen, och analysarbetet har hittills kammat hem omkring 70 miljoner kronor i återkrävda pengar. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, skrev statsministern på Facebook i somras, när summan låg på 40 miljoner, medan finansminister Elisabeth Svantesson konstaterade att ”våra gemensamma skattepengar ska gå till rätt saker”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 13 november, 2025

Epstein innan Handels-donationen: ”Hon har varit i mitt hus”

Foto: New York State Sex Offender Registry via AP.

En stor mängd mejl från den dömde pedofilmiljardären Jeffrey Epstein offentliggjordes under natten. I flera av dem konverserar han med sin svenska kontakt Barbro Ehnbom om unga svenska kvinnor. Men själv vill Ehnbom själv inte kommentera uppgifterna. ”Det kommer en annan dag hur det egentligen var”, säger hon till Flamman.

Under natten mot torsdagen släpptes en rad nya konversationer från sexbrottslingen och affärsmannen Jeffrey Epsteins privata mejlkorg. Bland dem finns flera mejl där Sverige nämns, främst i konversationer med hans svenska väninna, finansprofilen Barbro Ehnbom. 

Hon står också bakom den fond genom vilken Epstein donerat pengar till Handelshögskolan i Stockholm. I en konversation från 2011 lovar Epstein att donera 25 000 dollar, motsvarande runt 160 000 kronor med den tidens växelkurs.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 november, 2025

Den digitala friheten är bara på låtsas

Illustration: Petter Evertsen.

Regeringar världen över investerar hundratals miljarder för att bryta sig loss från amerikanska teknikbolag – påstår de. I själva verket strömmar pengarna in till det amerikanska halvledarföretaget Nvidia.

I februari i år tog Frankrikes president Emmanuel Macron ett nytt steg i den nationella AI-strategin: en plan på 109 miljarder euro i privata investeringar från emiratiska statliga fonder, kanadensiska pensionsfonder, amerikanskt riskkapital och franska jättar som Iliad, Orange och Thales.

Samtliga företag är helt beroende av Nvidias grafikprocessorer, av modellen Blackwell. De amerikanska halvledarna används mestadels inom AI-sektorn, och har gjort Nvidia till ett av världens högst värderade bolag.

Storbritannien vill dock inte vara sämre, och svarade i september med sin Tech prosperity deal på 150 miljarder pund. Tyskland hakade snabbt på, och liknande initiativ har tagits över hela världen, från Mellanöstern till Sydostasien: storslagna löften om att bryta beroendet av amerikansk teknologi – genom att köpa amerikanska halvledare, på villkor dikterade av amerikanerna själva.

”Suveränitet” betyder numera inte mer än privilegiet att skriva ut checkar till USA i den egna valutan.

Nvidias vd Jensen Huang gör sitt bästa för att hålla liv i den kollektiva illusionen. Klädd i en skinnjacka som får honom att likna en motivationscoach för mc-försäljare, predikar han samma budskap vid toppmöte efter toppmöte: ”Äg produktionsmedlen bakom er intelligens.” Framför honom nickar finansministrarna vördnadsfullt, med den tomma blicken hos låntagare som inte längre bryr sig om att läsa det finstilta i kontraktet.

Vägen till frälsning är tydlig: köp våra halvledare för att undslippa tyranniet från Open AI och dess flaggskepp Chat GPT.

Vad profeten inte nämner från sin predikstol är att Nvidia själva planerar att investera 100 miljarder dollar i just det monster som man säger sig vilja tygla. Kapitalcirkulationen liknar snarare incest än innovation: för var tionde miljard som pumpas in i Open AI, får Nvidia tillbaka 35 miljarder i försäljning av halvledare. Det slutna kretsloppet är så väloljat att det nästan skulle kunna skapa evig rörelse. Och ännu bättre för bolaget: Nvidias halvledare säljs inte ens, de hyrs ut.

Profet. Jensen Huang grundade Nvidia 1993. I dag är han världens åttonde rikaste person. Foto: Manuel Balce Ceneta/AP.

Samtidigt spelar Open AI på dubbla planhalvor. Företaget investerar i Nvidias största konkurrent, AMD, och förbereder infrastrukturavtal som i förlängningen ska ge företaget tillgång till en elkapacitet motsvarande 20 kärnreaktorer – för den nätta summan 1 000 miljarder dollar. Den självförsörjande finansiella konstruktionen får komplexa pyramidspel att blekna i jämförelse.

Med 1 200 miljarder i skulder har AI-sektorn nu passerat banksektorn. Situationen liknar säsong 2 av finanskrisen 2008, med kretskortens kisel i rollen som subprime-lån.

Inte ens marknadens mest hängivna anhängare lyckas få ekvationen att gå ihop. Enligt finansinstitutet Morgan Stanleys prognoser kommer investeringarna i datacenter att uppgå till 2 900 miljarder dollar till 2028. Teknikjättarnas kassor är visserligen större än de flesta staters, men tillsammans har de bara 1 400 miljarder – resten, 1 500 miljarder, måste lånas.

’Suveränitet’ betyder numera inte mer än privilegiet att skriva ut checkar till USA i den egna valutan.

Av vem? Sannolikt Blackstone, Apollo eller Pimco, investeringsfonder som gjort ”privata krediter” till en konstform. Suveräniteten, som redan är pantsatt i utbyte mot Nvidias halvledare, är alltså också bunden till Wall Streets kreditlinor.

Och vad säger Washington? Ur amerikanskt perspektiv är den ”suveräna AI:n” ingen ny bluff, utan den senaste akten i ett mer än sekellångt skådespel. Först var det oljediplomati, sedan dollardiplomati, och nu processordiplomati.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 november, 2025

Väggroparna vittnar om Sveriges förfall

Att laga vägar har blivit en lyx i det nya snål-Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT.

När regeringen sparar på investeringar är det glesbygden som tar smällen. Överskottsmålet är inte sund ekonomi – det är politiskt sabotage mot oss som bor på landet.

Precis före pandemin stod alla män i grannskapet lutade över gropen som grävts upp mitt i gatan. Armarna i kors, killgissningar om vattenflöden och det sedvanliga gnället över framkomligheten.
Men vi kan faktiskt skatta oss lyckliga: vår kommun ligger i framkant. I större delen av Sverige läcker dessa rör som såll. Där nere i gropen låg avlopps- och vattenrör i plockepinn, rester av de fornstora dagar då Sverige moderniserades på 1940- och 50-talen.

Under efterkrigstiden var det en lyx med rinnande vatten, men numera är det en självklarhet vi knappt reflekterar över. Men just därför har underhållet förfallit. De gamla rören är nu ett av kommunpolitikens största huvudbryn, och en tickande kostnadsbomb. Få kommuner vågar ta tag i det, av den enkla anledningen att det är för dyrt. Hur kunde detta bli ett problem i ett avsevärt rikare Sverige år 2025?

Kristdemokraten Stefan Attefall skrev nyligen i Dagens Nyheter att att de kommunala taxorna har stigit dubbelt så snabbt som inflationen, och att det drabbar småhusägare hårdast.

Han har rätt i diagnosen – men helt fel i behandlingen. Problemet är inte att kommunerna tar för mycket betalt, utan att staten dragit undan mattan för dem.

Ett land som vägrar investera i sin egen grundläggande infrastruktur kommer till slut att vittra sönder.

De taxor Attefall hänvisar till gäller kommunernas mest grundläggande uppgifter: vatten och avlopp, fjärrvärme, elnät, bygglov. Samtidigt har regeringen låtit bli att stärka det kommunala utjämningssystemet. Och 2024 röstade sex av åtta riksdagspartier för det så kallade balansmålet i statsfinanserna – en kosmetisk uppdatering av det gamla överskottsmålet, men med samma åtstramningspolitik i botten.

Överskottsmålet innebär att staten ska spara mer än den spenderar, även när samhället skriker efter investeringar. Det är en ekonomisk tvångströja som lamslår landets glesbygdskommuner. Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, varnade redan i fjol: Sverige står inför enorma investeringsbehov – i klimatomställningen, energisystemet, infrastrukturen, VA-näten, kriminalvården och försvaret. Men regeringen väljer att hålla igen.

Det är svårt att tolka på annat sätt än att den nyliberala åtstramningsdogmen har blivit ett självändamål – även för socialdemokratin.

I kommunerna märks konsekvenserna tydligt. När staten inte inflationsjusterar bidragen betyder det nedlagda skolor, färre vårdplatser och sämre äldreomsorg – oavsett vilken partifärg som styr lokalt. Och nu vill Attefall dessutom införa en ”skattebroms” för kommunerna, alltså hindra dem från att ens höja skatten för att rädda välfärden. Det är inte ekonomiskt ansvarstagande – det är ekonomiskt sabotage.

Läs mer

Tankesmedjan Timbro föreslog redan 2018 i rapporten ”Släpp kommunerna fria” att rika kommuner skulle få behålla mer av sina egna pengar och bidra mindre till de fattigare. Den idén har nu letat sig in i regeringens politik. Resultatet? Ett Sverige där Stockholm, Göteborg och Malmö fortsätter växa, medan stora delar av landet förvandlas till ett ekonomiskt månlandskap.

Om du bor i en landsbygdskommun och röstat borgerligt, har du i praktiken röstat för att du och dina barn ska ta notan – inte de som redan har mest. Några hundralappar mer i plånboken betyder föga när skolan läggs ned, sjukhuset rustas ned och vägarna förfaller.

Ett land som vägrar investera i sin egen grundläggande infrastruktur kommer till slut att vittra sönder. Sverige behöver inte fler sparmål. Vi behöver en stat som vågar bygga igen.

Diskutera på forumet (0 svar)