Sportjournalisten Erik Niva fick i en intervju frågan om varför fotboll engagerar så många så starkt. Han svarade djupt insiktsfullt: fotboll är en av de sista stora kollektiva upplevelserna. Människor idag går sällan upp i något större än de själva.
För all del – en del går upp i Melodifestivalen och förnedrings-tv. Men till skillnad från fotboll erbjuder ”mello” och Bonde/präst ratar partners inget sammanhang. Fotboll kan erbjuda en hel värld, alltifrån knattarnas träning klockan sju en söndagsmorgon till supporterresa till världsarenor.
Fotboll – och annan idrott – kan ge sociala sammanhang, internationella kontakter, skolning i samarbete och demokrati.
Visst, det finns också en avgrundskultur i vissa supporterklubbar – men jämfört med alla sanna eldsjälar, skjutsande föräldrar, kämpande tjejer och killar och snälla supportrar är den inte så stor.
Sverigedemokraternas respektive vänsterns opinionssiffror skaver inpå bara benen.
Hur kunde det bli så här?

En del svar är enkla och uppenbara – även om det inte är så enkelt att åtgärda. Den nyliberala nedmonteringen av samhället har skapat otrygghet och fattigdom. Globaliseringen har skapat arbetslöshet och rädsla för lönedumpning. Obefintlig regionalpolitik har utarmat hela regioner, samtidigt som de fylls med flyktingar.
Här krävs att vi i vänstern når ut med alternativ, satsningar på vård, skola, omsorg och infrastruktur, som vi alla är i skriande behov av – och som skapar jobb.
Men det finns också en personlig, existentiell dimension. Människor idag går sällan upp i något större än de själva, som Erik Niva sa.
Men vi längtar efter det. Vi har korta liv och sårbara kroppar. Vi längtar efter ett fäste, starkare än vi själva.
Detta erbjuder de stora religionerna – personligen är jag kristen.
Men oavsett tro har vänstern tidigare varit bra på att erbjuda sammanhang, mening och skyddsnät – alltifrån den tidiga arbetarrörelsens bibliotek och sjukkassor till sjuttiotalsvänsterns musikgrupper, bokförlag och kollektiv.

Något har gått förlorat. Det är som om en kombination av tidens råindividualism och en förlitan på välfärdsstaten – som nu naggats i kanterna – gjort oss i vänstern passiva.
Islamister och nazister vet att utnyttja människors längtan efter något större.
Jag gick med i Vänsterpartiet 1987. På den tiden fick vi fortfarande partibok. Där stod små uppmaningar som ”visa omsorg om dina kamrater”.
Det är bråttom, skymningen tätnar, men än har natten inte fallit. Än finns det tid att verka, som det hette i de gamla missionsfilmerna.