– Jag blir fruktansvärt förbannad när jag får höra detta om Kirunasvenskarna, så får det inte gå till.
Men, menar hon, det finns många andra saker som också förtjänar att berättas.
– Det finns så många bitar i det här, så man kan inte bara komma med Josefssons bit.
Hon föddes i Leningrad, med en svensk far och rysk mor. Fadern Sinclair Söderberg bodde där i tio år, och arbetade på fabrik och senare med radio. Som treåring flyttade hon med familjen till Sverige 1938.
– Jag har grubblat mycket över terrorn 1937–1938. Pappa sa att ”det är bara tillfälligt, vi ska återvända”. På senare tid har jag undrat vad han egentligen visste.
Utan arbete i Stockholm återgick fadern till sitt tidigare arbete som kärnmakare vid Norrahammars bruk i Småland. Familjen bodde i Hovslätt, mitt i det starkt religiösa Småland där nazismen var stark
– Vi blev utkastade när vi gick runt bland villorna med fredstidningar. ”Hitler vinner” skrek de, och kastade sten på oss.
Och till detta trakasserierna från det Säpo.
– De stövlade in hos oss flera gånger. Så rädd som jag var för dem.
Vid två tillfällen var hennes far hotad vid livet. På arbetet ”råkade” en arbetare hälla ett lass sågspån över honom, och vid ett annat tillfälle kom en fascist och hotade honom med yxa.
Under belägringen av Leningrad skulle den större delen av familjen på mödernet gå under. Breven därifrån till modern kom Säpo och tog.
– Mamma ville åka över och försvara Leningrad, men det gick inte. Hon mådde så illa av belägringen att hon hamnade på psyket.
Sinnessjukhuset Ryhov tillämpade ålderdomliga metoder. Modern blev kvar i flera år utsatt för elchocker. Hon kom ut med en mer tystlåten personlighet men fortsatte med politiken.
Efter kriget normaliserades sakta klimatet i Småland även om många nazister fanns kvar. Men i Sovjet försvann, troligen i Stalins utrensningar, flera kusiner.
Som vuxen arbetade Svetlana och var tillsammans med sin man Arne politiskt aktiv. Säpos bevakning fortsatte.
– Det knäppte alltid i vår telefon, långt in på 1980-talet.
Hon har aldrig fått någon ursäkt eller upprättelse; men funderar nu på att åtminstone försöka få insyn i sin Säpoakt eller kanske få tillbaka breven till modern. Om de finns kvar.
Flera andra läsare tar upp just de utbredda nazistsvärmerierna. Mary Andersson från Malmö nämner Rasbiologiska institutet och bonderörelsens kopplingar till nazismen.
– Det finns många lik som ska dras fram, och många garderober som måste städas.
Andra Flamman talat med tycker inte att det finns något att be om ursäkt för innan anklagelserna konkretiserats. De förnekar förekomsten av trakasserier. Olle Fors i Luleå är en av dem.
– I Kaa Enebergs böcker finns inga konkreta anklagelser. Hon har intervjuat fem–sex personer som i sig inte har några fakta, säger Fors om anklagelserna om mobbning och utfrysning.
– Och partiet har inte propagerat för att folk ska åka. Det är rena lögner.
Flera känner sig direkt svikna av vänsterpartiet. Partiet har godtagit en historieskrivning som indirekt pekar ut äldre medlemmar – utan att ens ha talat med dem, menar de.
Attentatet mot Flamman, skotten i Ådalen, interneringslägren, Säpos samarbete med nazister i Finland och Tyskland – det är några andra exempel på det historiska sammanhang som Uppdrag granskning inte nämnt. Som Flamman tidigare berättat, har SVT vägrat visa Nils Lundgrens film om interneringslägren.
Uppdrag Gransknings tystnad
Flammans redaktion har blivit nerringd av folk som undrat varför Uppdrag gransknings Janne Josefsson förtigit saker han uppenbarligen känt till.
Uppdrag granskning har framställt Siv Holmas inlägg riksdagen som att hon försvarade arbetsvillkoren i Sovjet. Men i meningen därefter, som inte fick komma med i tv-programmet, sade hon ”de kom till ett fångläger”. Hela inlägget finns på http://www.riksdagen.se.
Flera av Uppdrag gransknings nya avslöjanden kommer i själva verket från Werner Schmidts bok Antikommunism och kommunism under det korta 1900-talet, Lund 2002.
