Den stora katastrofen kom inte precis som en överraskning. Jag tänker mig att det är 2012 och att vi gömmer oss bakom den rostiga och en gång mobila grill som vilar mot asfalten i vanmakt.
Det sägs att man stekte strömming här. Det var en hel del tungmetaller och dioxiner och populärast var blyoxidanter som kittlade på tungan.
Jag talar alltså om Slussen.
En gång i tiden bestämde sig huvudstadens styresmän/kvinnor att skapa en förbindelse där Saltsjön möter Mälarens söta vatten. Man lät anlita de främsta snillena och gav dem rikligt med stöd. Senare kolporterades en skröna som hävdade att man hade låtit blända arkitekten för att han aldrig mer skulle kunna upprepa byggandet av detta mästerverk.
Men det är fel. Arkitekten, Tage William-Olsson, fick behålla synen.
Slussen blev fantasins seger över de måttlösa anspråk som den nya staden ställde. Människan skulle från och med nu färdas fram som en konserv, innesluten i plåt. Slussen byggdes som klöverblad och under bladens gatuplan fanns mörka gångar där man kunde försvinna och under gångarna brusade vatten som erbjöd ståplats åt ljusskygga element.

Där nere i Slussens innanmäte var det som om själva tiden blev gammal och vi var många som drack söt svensk vermouth i skuggorna. Vi trodde nog att det skulle vara för evigt. Slussen knöt ihop staden och skapade en brygga mellan Södra bergen och lungsoten i Gamla Stan.
Under femtio- och sextiotalen upplevde staden några fruktansvärda år då man hyvlade bort dess själ och ödelade de historiska lager som skapar förbindelser med historien. Staden attackerades av urbana kannibaler, hiskeliga monster som ville riva det gamla äckliga Strandvägen, kapa de grönskande lungorna och med ett enda penseldrag sänka stadens historia i en väldig riksgrop.

Men Slussen fanns kvar. Dom kom inte åt Slussen. Den funkade och lät oss snurra fram genom klöverbladen på väg till Djurgårdsfärjan som skulle frakta oss till Skansen och Grönan.
Slussen bestod. Fram till nu.
Jag kan tänka mig hur det blir år 2012. De nya konstruktionerna har redan säckat ihop, armeringsjärnen sticker upp ur trasig betong och vilda hundar gnager på de sista människorna. Djurgårdsfärjan har slutat gå. Vad kommer framtiden att säga om oss?
Alla kan se vad som är på gång. Stadens profil har bankats sönder runt Centralen och de välkända silhuetterna sjunkit ner i jorden. Allt har inneslutits i glas, blixtrande glas som kastar reflexer ända ut i rymden och som får Stadshuset att likna ett dockskåp som aldrig mer kan tas på allvar. Monstren från sextiotalet var inte nöjda och först nu genomför man hela förvandlingen, ett hammarslag mot mänskligt liv, en våt dröm i en perverterad arkitekthjärna.

Slussen revs och byggdes på nytt. Ingen kunde längre tänka som genierna från 1935. Något hade gått sönder i deras hjärnor och där rymdes varken hänsyn till den stolta stadens front mot vattnet eller utrymme för mänskliga dimensioner. Upp reste sig en fruktansvärd limpa av betong, en slaktarbänk i asfalt, en grå hyllning till trafiken och konservburkarna på fyra hjul.
År 2012 alltså. Man kan inte andas där. När människan krympts bort ur stadsbilden var det som om staden gav upp. De vilda hundarna kalasar på den sista moderaten. Sen är det slut.