… nåddes jag veckan före jul av beskedet att publicisten, excentrikern och kanske framför allt den radikala yttrandefrihetsförespråkaren Kalle Hägglund avlidit, 62 år gammal. Vänstergängaren som gick sin egen väg bortom all konformistisk vänsterradikalism. Lokaljournalisten som blev drivande bakom tidskriften Clarté och maoistiska Oktoberförlaget för att starta eget förlag. Det var Hägglunds pocketupplaga i två delar av Adolf Hitlers Mein Kampf, som jag lånade på Lindome bibliotek någon gång i början av 1990-talet, inte som övertygad antifascist utan tvärtom som en invandringskritisk tonåring i den tidens Ultima Thule-anda.
Jag kommer ihåg hur jag gick hemåt med det glättiga färgglada bokomslaget med den sittande rikskanslern i halvfigur vänd utåt mot omgivningen – som en markering, som ett ”titta, jag vågar läsa det här”.
Hemma i pojkrummet tog jag mig igenom den kärva texten och insåg ganska snart att det som utrycktes inte alls gav svar på det jag kände.
Adolf Hitler var ju på många sätt en folkföraktande ultraindividualist. Det var inte jag. Han var religiös. Det var ju inte jag. Och judar var knappast närvarande i vår verklighet. Judekonspirationer sa inte något för oss som mest var förbannade över att Mohammed, Reza och Goran fick sina moppar betalade av soc – i alla fall enligt Vår Sanning. Han förstod ju inte alls vad jag och mina vänner kände som växte upp i vanliga arbetarhem i Lindome vid de här nedskärningstiderna.
Många av mina dåvarande vänner läste aldrig den där boken. Nu tror jag inte att en bok är den ensamma förklaringen till att jag inte gick åt det håll som flera av dessa gamla vänner, men jag är helt övertygad om att Kalle Hägglunds yttrandefrihetssträvanden med publiceringen av Mein Kampf innebar att fler än jag fick en direktkontakt med det nationalsocialistiska vansinnet.
Tack för det Kalle.
