… brukar Tyska revolutioner komma av sig snabbt. År 1848 sammanträdde ett revolutionärt parlament i Frankfurt. Som sig bör i ”diktarnas och tänkarnas land” så var de flesta parlamentsledamöterna mycket lärda män. De diskuterade samvetsgrant ett författningsutkast i ett helt år, en mycket bra författning till slut. Dessvärre hade de preussiska trupperna under tiden hunnit massakrera de mindre intellektuella upprorsmännen i Baden och annorstädes.
Nästa försök gjordes 1918-19. Arbetar- och soldatråd tog makten i de flesta tyska städerna, kejsaren abdikerade. Men Tysklands första icke-borgerliga regering beordrade den bortjagade kejsarens armé att kväsa kommunisternas uppror i Bayern och Bremen. Och så kom även den andra revolutionen av sig.
1945 exporterades den sovjetiska revolutionen till tysk mark, med föga framgång. De tyska socialdemokraterna och kommunisterna fick aldrig möjlighet att förverkliga sina visioner, ty sovjetmakten såg till att det inte blev någon ”tysk väg till socialismen”. Det blev en grå och oälskad tysk ”arbetar- och bondestat”, som till slut ganska odramatiskt försvann när inte ens de styrande längre trodde på sina uttjatade paroller om socialistisk icke-demokrati.
Nog var 1968 ett slags revolution, men knappast så pass samhällsomdanande som somliga forskare och memoarlitteraturförfattare vill få oss att tro. Och i vilket fall tog den konservativa motoffensiven på 1980-talet kål på kultur- och socionomvänstern även i Västtyskland.
Men nu är det dags igen för en revolution i Tyskland. En mikrorevolution, men ändå: för första gången sedan mellankrigstiden finns det en stark enad vänster som vill och kan visa att politik är mer än bara parlamentariskt arbete. I söndagens val fick denna vänster 8,7 procent av rösterna. Detta är, med tyska mått mätt, en revolution.
