Med processen kring den nya EU-konstitutionen och östutvidgningen tas avgörande steg bort från vår suveränitet och möjlighet att föra en välfärdspolitik. Att just dessa två frågor först nu börjar bli diskussionsämnen inom vänstern beror på två förhållanden.
Regeringen har varit helt ointresserad att tala om konsekvenserna. Östutvidgningen har nämnts som ett sätt att utöka EU:s ”solidaritet” eller närmast som en formfråga – först nu säger Persson öppet att det ”måste till förändringar i de svenska trygghetssystemen”. Konstitutionen har knappt diskuterats alls. Men det är också ett faktum att vänstern och de splittrade EU-kritiska krafterna återigen är för sent ute för att sätta en alternativ agenda.

Det är inte utan att man känner igen detta mönster från så väl WTO-förhandlingar som MAI-avtal. I slutändan innebär detta att vi har en regering och fyra borgerliga partier som i valrörelsen alla talar om vård, skola och omsorg och som sedan säljer ut just dessa i förhandlingar bakom lyckta dörrar.
Många inom vänstern är förstås irriterade över att andra EU-kritiska alternativ inför EU-valet skall kunna ta röster från ett parti som varit konsekvent emot EU. Men om vi skall kunna vända utvecklingen, bort från välfärdsavveckling och EU-anpassning, behövs antingen ett vänsterparti som satsar betydligt mer av sin kraft i frågan eller en bredare EU-kritisk rörelse. Politik handlar i realiteten om styrkeförhållanden, och det är ett partis uppgift att antingen leda kampen i en fråga, eller att acceptera andra alternativ.
Men det finns också politiska skäl till att andra alternativ inte är fel.

Missnöjet med EU har visats sig betydligt bredare än vänstern i Sverige och det är, speciellt om det sker på den borgerliga sidan, bra att federalisterna utmanas.
Naturligtvis skärper det också kraven på att vänsterpartiet driver frågan hårdare.