Efter det kortlivade Wagner-myteriet tidigare i somras kom Jevgenij Prigozjins död som årets minst överraskande nyhet. Vladimir Putin har länge gjort tydligt, i både ord och handling, att det i hans system, där informella överenskommelser och personlig lojalitet väger tyngre än institutionella regelverk, inte finns något värre än förräderi. Flygplanskraschen som dödade Prigozjin samt flera andra Wagner-nyckelfigurer, måste rimligen tolkas som en utomrättslig uppgörelse. Prigozjins död innebär troligen slutet på hans företagsimperium av legosoldater, cateringfirmor och propagandamedier. Men det han stod för lever vidare.
Prigozjin och Putin hade en del gemensamt. Både kom ur skuggvärldar präglade av våld. I Putins fall var det KGB, i Prigozjins var det gatukriminaliteten. På åttiotalet, då Putin var stationerad i DDR, satt Prigozjin inne för bland annat knivrån. Några årtionden senare utnämnde den ena, i egenskap av rysk president, den andra, numera superrik mångsysslare, till Ryska federationens hjälte, landets högsta utmärkelse. Prigozjin förkroppsligade det putinistiska systemets mest motbjudande sidor – dess kriminella metoder, cyniska lögner och grymma människosyn.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Prigozjin var ett effektivt verktyg åt det system som skapade honom
Putin och hans talespersoner må bry sig föga ifall deras lögner (som att inte invadera Ukraina) avslöjas. Men Prigozjin stoltserade med lögner som han själv redan hade vederlagt. Förra året fortsatte han exempelvis att driva förtalsmål mot journalister som hade betecknat honom som Wagner-chef, även efter att han själv några månader tidigare redan offentligt hade kommit ut som just det. Putinsystemet må vara likgiltig inför mänskligt lidande. Men Prigozjin var öppet sadistisk. Efter att videor där hans legosoldater torterar fångar till döds med släggor började cirkulera på nätet hyllade Prigozjin en av filmerna som ”gott regissörsarbete”, och gjorde släggan till maskot för Wagner.
Prigozjin var ett effektivt verktyg åt det system som skapade honom. Hans trollfabrik Internet Research Agency, som gjorde honom ökänd utomlands, kanske inte hade någon större effekt på det amerikanska presidentvalet 2016, men det lyckades etablera myten om en allsmäktig Putin, vars tentakler nådde hela vägen till Vita huset. Även om Prigozjin var lika korrupt som resten av den putinistiska kapitalistklassen – han blev rik tack vare storskalig förskingring på statliga cateringuppdrag han utförde åt det ryska skol- och militärväsendet – så drev han sina egna företag strikt meritokratisk. Hans legosoldater var en professionell spjutspets åt den ryska revanschismen, i Syrien, Afrika, och Ukraina.
I och med kriget mot Ukraina blev Prigozjins tjänster ännu mer eftertraktade. Det var tack vare hans rekrytering av dömda brottslingar, vars liv betraktades som ett förbrukningsmaterial man kunde pumpa in i köttkvarnen runt Bachmut, som slaget där slutade i rysk seger.
När Prigozjin, uppburen av sin informella status som krigsherre på ögonhöjd med landets formella militärledning, satsade allt och försökte kuppa dem ur vägen, blev det i praktiken en förnedring för Putin. Senast då hade Putin, om han hade velat, kunnat visa att fenomenet Prigozjin var en urspårning som borde tyglas, och lagföra honom för myteriet. I stället skedde en maffialiknande överenskommelse där Prigozjin avblåste sin marsch mot Moskva, mot Putins hedersord att hans personliga säkerhet var garanterad. Hur mycket ett sådant hedersord är värt borde Prigozjin ha kunnat räkna ut bättre än någon annan. Hur han röjdes ur vägen är ytterligare ett tecken på att det han förkroppsligade har blivit rysk statsreson.
