Flammans ledarskribent Jacob Lundberg verkar läsa Proletären som IS läser Koranen, men vi står gärna till tjänst med några förtydliganden apropå förra veckans ledare.

Rubriken ”Fredsduvan Orbán” är satt för att locka till läsning (vilket uppenbarligen fungerat). I övrigt påpekar vi bara att Ungerns premiärminister är den som tillåts framstå som en fredsduva i sammanhanget, i kontrast till de krigshetsande politikerna i Stockholm och Bryssel – inklusive Vänsterpartiet – och till Natomegafonerna på bland annat Aftonbladets ledarredaktion, där Lundberg själv figurerat under sommaren.

Jacob Lundberg och Flammans läsare behöver inte oroa sig för att vi skulle tro att Fideszledaren drivs av en inneboende godhet. Vi är inte idealister utan medvetna om att det alltid finns olika, ofta ekonomiska, drivkrafter bakom aktörers ageranden.

Orbán är en av få realister i EU-eliten vad gäller Ukraina

Till exempel agerar Ulf Kristersson och andra explicita Natokramare med krigsindustrins bästa för ögonen, samtidigt som de vill vara uppdragsgivarna i Washington till lags. Medan V snarare är upptagna av att få vara inne i den politiska värmen, och därför ställer sig bakom såväl miljardrullningen till militären som vapensändningar till kriget.

Lundberg har rätt i att Orbán knappast är någon fredsduva i förhållande till Palestina, men faktum kvarstår. Orbán är en av få realister i EU-eliten vad gäller Ukraina, och alla våra politiska olikheter till trots delar vi på Proletären synen att det måste till en förhandlingslösning för att få slut på den meningslösa masslakten av unga män på båda sidor.

Men vad tycker egentligen Flammans ledarredaktion? Hur många fler tusen ukrainare ska dö för Natos intressen – och hur många ryssar för Putins – innan det är dags för de nödvändiga fredsförhandlingar som ändå måste inledas förr eller senare?

Marcus Jönsson, ledarskribent Proletären

Jacob Lundberg svarar direkt:

Det gläder mig att höra att Proletären har en djup materiell analys av de ekonomiska drivkrafterna bakom Viktor Orbáns nya karriär som fredsmäklare.

Tyvärr saknas den analysen helt i ledartexten som jag debatterar mot. Där framställs Orbán som en neutral kille som råkar vara lite extra förtjust i konceptet fred, medan hans kritiker vill ”tukta” den ungerske ledaren, för att han ”haft mage” att skicka ut ”fredstrevare”. Framställningen ligger helt i linje med Orbáns egna propagandaspinn på situationen.

Men om Proletären nu har en analys av Orbáns intressen borde de också förstå att han är en olämplig fredsmäklare, med tunga ekonomiska intressen av att behålla en god relation med Putins regim.

Jag vill också se fred. Hundratusentals människor har dött, och varje månad dyker en ny ”köttkvarn” upp någonstans längs frontlinjen. Det är hemskt att se.

För min del får Ryssland alltså gärna dra sig ur Ukraina och avsluta det här kriget, som Marcus Jönsson korrekt beskriver som meningslöst. Det har stormakter gjort förut – bland annat i Vietnam, där vänstern motsatte sig kapitulation på angriparens villkor och USA till sist tvingades dra sig tillbaka med svansen mellan benen.

Det är dock inget som Orbán vågar föreslå. Han är upptagen med att klia Putins rygg.

Jacob Lundberg, nyhetsredaktör Flamman