Vem finns där för oss när allt fler har allt mindre, och samhällets skyddsnät urholkas? Kan vi – eller måste vi – hjälpa varandra? Anarkist eller kristen, ”vänsterbliven” eller ”högerförförd” – i nödens rum är det mat, kläder, värme och gemenskap som räknas.
– Det finns skam i att visa sig behövande, i att inte få det att gå ihop. Man vill så gärna, in i det sista, försöka klara sig själv.
Jag slår mig ned mittemot Helen Lidman och bredvid en maffig basfiol, innanför de tunga träportarna till Templet. Kyrkan på Östermalmsgatan 69, mitt i ”Övfres” finkvarter, är Frälsningsarméns äldsta lokal i Stockholm, som sedan 1887 erbjudit ”soppa, tvål och frälsning”.
– Då var det här stans absolut fattigaste område, jag har hört det beskrivas som favela-artat.
I januari för två år sedan fick Helen Lidman anställning här, som ansvarig för det sociala arbetet. Hösten innan kom hon hit för att få äta sig mätt.
– Jag hade det själv tufft ekonomiskt, och tog emot både själsligt och materiellt stöd härifrån. Det var en stor lättnad att kunna lösa de där sista månaderna innan jag började jobba här, men att be om hjälp satt långt inne. Efter det väcktes en längtan hos mig att göra något tillbaka, inte ur skuld utan tacksamhet.
Varken Helen Lidmans hälsa, företag eller privatliv gick ihop mot slutet av 2022. Hon fick stöd från Försäkringskassan och barnbidrag, men ingen a-kassa. Hjälp från Socialtjänsten sökte hon knappt, då hon visste att hon troligen inte skulle få någon.
– Jag kan inte säga något annat än att det var Guds kall för mig att komma hit.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
2023 serverade Frälsningsarmén 146 658 mål mat på cirka 70 orter runt om i landet, och gav 88 532 människor en plats att sova på någon av organisationens boenden. Man är samtidigt ett kristet evangeliskt trossamfund, som anser att ”Guds tanke med sexualiteten är att den utlevs kärleksfullt och ömsesidigt mellan man och kvinna inom äktenskapet” och att ”allt användande av alkohol utgör ett allvarligt hot mot samhällets välbefinnande”. Inte alla anställda tror på Jesus, men ”ofta på något”, enligt Helen Lidman.
SCB beräknar att en halv miljon svenskar, eller sex procent av befolkningen, i dag lever i fattigdom. Andelen är fortfarande näst lägst i EU – efter Slovenien – men har ökat med två procentenheter bara de senaste två åren. Den svenska klyftan mellan inrikes och utrikes födda är däremot Europas allra största: invandrare är i snitt hela fem gånger fattigare.
Vid årsskiftet gjorde även Frälsningsarmén en undersökning, som visar att drygt var tredje svensk är orolig över sin privatekonomi. Bland småbarnsföräldrar känner hela 70 procent pengaångest.
– Vi träffar jättemånga ensamstående mammor i nöd, inte bara med behov utan verklig nöd. De får inte ihop vardagen oavsett om de studerar, jobbar extra eller går på sjukpenning. Ofta hjälper vi med mat, eller SL-biljett så de kan ta sig till sina jobb.
Åtta dagar in på årets fattigaste månad höjdes priserna i Stockholms lokaltrafik än en gång. En månadsbiljett kostade redan strax över tusenlappen, nu 1 060 kronor.
Bara att komma hit och ha ett forum för att prata om det hjälpte mycket.
– Att vilja ha hjälp är ett grundkriterium, vi kan inte bara komma in och fixa biffen för att någon ska fortsätta som innan. Det finns de med omättliga behov vi inte kan tillmötesgå, livssituationer vi inte kan rädda. Ofta behövs någon förändrad inställning till sin livsföring och ekonomi.
Förutom mat, kläder och skydd håller Frälsningsarmén gratiskurser i att få ordning på sin privatekonomi. Helen Lidman återkommer till ”det personliga ansvaret” som en viktig del i att förbättra sin situation. Samtidigt lever hon nu med en ständig vetskap om hur nära botten kan vara – och hur snabb vägen dit är.
– Det har överlag blivit så mycket sårbarare 2022 och framåt, med inflation, hyreshöjningar och skenande mat- och elpriser. Med en sjukskrivning kan allt väldigt snabbt hamna på den yttersta marginalen, och hamnar man efter i det läget är man otroligt sårbar.
Många av dem som Helen Lidman möter hade behövt hjälp som Frälsningsarmén inte kan erbjuda – boendestöd, skuldsanering, långsiktiga insatser från samhället. Att hjälpa människor genom byråkratiska labyrinter är också en stor del av arbetet, berättar hon.
– Det är så många nu som blir hängande i luften, får avslag på försörjningsstöd och med egna krafter måste söka nytt eller överklaga. Att behöva driva på alla de processer som krävs när man redan är i en pressad livssituation kan ta allt man har. Det är inte rimligt.
”Hej. Har du fått mat?” Nej, jag är journalist, hör jag mig själv säga till personalen. Okej, då är det Leif jag ska prata med.
Jag slår mig ned vid ett kafébord, omgiven av gubbar. Utrikespolitiska diskussioner puttrar varma över en Financial Times-artikel: Trumps anspråk på Grönland, dess eventuella självständighet. Om det hela trots allt kokar ned till kinesiska intressen. Leif Nordbergs något yngre, yvigare samtalspartner höjer rösten när vi reser oss för att gå iväg.
– Det är ju ändå till slut USA som styr världsekonomin, när allt ligger konsoliderat under IMF!
76-åringen skrockar åt vännen.
– Det här är dem jag brukar umgås allra mest med, vi pratar mycket politik. Han kallar mig för vänsterbliven, och jag kallar honom för högerförförd. Det är precis vad de är, vet du – trasproletariat, som gillar högerpolitik.
Leif Nordberg har en bakgrund som elektriker, och en som missbrukare, men ”det enda giftet [han] brukar numera är te”. Första gången han dök upp på välgörenhetsorganisationen Ny gemenskaps gård i Västberga industriområde var för ett drygt decennium sedan, och de senaste åren har det varit nästan dagligen. Organisationen är religiöst och politiskt obunden, och erbjuder mat, kläder, mötesplatser och natthärbärgen åt Stockholms minst 6 600 behövande och bostadslösa. Drygt 1 200 lever i akut hemlöshet.
– Många kommer bara för umgänget, i stället för att sitta hemma ensamma. Vissa ansikten hänger kvar, de flesta kommer någon gång och försvinner sedan. Det är öppet för alla, hit kommer ukrainare, missbrukare, romer och fattigpensionärer.
Han listar vad han gjort tillsammans med andra på gården genom åren: målat tavlor, tagit emot donerade kläder och lagat dem i husets syverkstad, haft samtalsgrupper och besökt museum. Vid det här laget har han själv också blivit volontär.
– Jag kör skåpbil varje onsdag, runt till grossister, mataffärer och bagerier för att hämta mat som inte går att sälja. Vi tillreder den här varje dag till lunch. 15 kronor, 20 med musikunderhållning på söndagar.
Leif Nordberg frågar om jag sett den senaste opinionsmätningen, där Sverigedemokraterna återigen gått om Moderaterna.
– Landet vårt har blivit helt fucked up, jag minns vilket paradis det var på 60-talet. Inga skjutningar, inga våldtäkter eller bedrägerier av gamla. Helt förstört har det blivit, finito. Det är långa köer i vården, folk får inga lägenheter och bor hos mamma och pappa. Att säga att det är invandringen var en sån elefant i rummet förut, då var man rasist. Men det inser till och med kommunisterna nu. Hälsa Nooshi det. Fyfan.
Även om analysen inte låter typiskt ”vänsterbliven” säger han att han själv är ”så röd att han nästan är svart”.
Jag tycker uttrycket ‘utsatt’ är fruktansvärt, egentligen. Utsatt för vad? När är man insatt?
– Lösningen är att vi inte ska ha pengar i samhället längre. Det är långt bort, men så länge vi har det gör folk vad fan som helst för dem. Vi ska ha ett icke-monetärt samhälle, med fullständigt automatiserad produktion i en planekonomi. Kapitalisterna vill hänga med i konkurrensen, men vilka ska handla alla varor om det inte finns några arbetare som tjänar pengar?
När Leifs familj flyttade till Sverige var han åtta år. Han är född finlandssvensk i Finland, och minns känslan av att vara fast mellan två språk.
– I Finland skulle man tala finska och äta finskt bröd, och när man kom hit fick man höra att man var en finnjävel. Jag försökte förklara att det var en dialekt och ingen brytning, men det var ingen som förstod.
Ny gemenskap beskriver sin målgrupp som ”utsatta, hemlösa eller ensamma”. Man gör det tydligt att dessa ”inte är egenskaper hos en individ”, utan ”situationer och tillstånd som alla kan hamna i”. Leif är inte längre bara målgrupp, utan en del av verksamheten. Men det är tydligt att det inte är hans ordval.
– Jag tycker uttrycket ”utsatt” är fruktansvärt, egentligen. Utsatt för vad? När är man insatt? Det finns så mycket floskler. Är alla så fattiga i ”utsatta områden”, eller vill de jävlarna bara ha bidrag och inte jobba?
– ”Freeshop”?
– Ta vad du behöver, och lämna det du inte behöver. Men helst inte kläder, vi har redan för mycket.
Jonas Cham, 32, ger mig en rundtur genom Solidarias färgstarka punkbunker i Sundbyberg. En pelare i plastig natursten och lite för många eluttag skvallrar om källarlokalens historia som akvariebutik.
Solidaria beskriver sig som ett autonomt socialt center – ett ”säkert, varmt och levande utrymme” för att ”ge folk underifrån en kontext att organisera sig utanför statliga och kapitalistiska strukturer”, och vill undvika ”välgörare-beroende-förhållanden”. Innanför bibliotekshörnan och klädbytes-rummet finns en hel mindre cykelverkstad.
Oscar Westerlund, 27, minns hur de förut ofta sågs på Espresso House i Sundbybergs centrum.
– Det var inte idealt. Man kan inte sitta hur länge som helst, och måste spendera massa pengar för att vara där. Det blir en sådan nyckel att ha sådana här platser, där vi kan arrangera filmvisningar, laga och äta mat tillsammans, reparera grejer.
Sociologen Ray Oldenburg har talat om vikten av ett tredje rum – ett gemensamt utrymme bortom både hemmet och arbetet. På omslaget till hans bok The great good place från 1989, där begreppet myntades, radas exempel upp på platser som ”tar dig genom dagen” – kaféer, sociala center, skönhetssalonger, butiker, pubar.
Offentliga oaser, i synnerhet de som inte kostar skjortan, var på väg att bli en exklusiv bristvara redan då. Ray Oldenburg menade att de tredje rummens avtagande eroderade civilsamhället, med splittrade, ensammare och deppigare människor som resultat. I vår kommer boken i nyutgåva, omskriven till mer än 80 procent av Oldenburgs ”långvariga samarbetspartner” författaren och aktivisten Karen Christensen. På listan har bibliotek och ”taquerias” (mexikanska matstånd) lagts till, men de tredje utrymmena sägs fortfarande ha svaren på vår tids stora utmaningar: klimatförändringar, ensamhet, politisk polarisering.
– Vi märker att vi måste arrangera något slags händelse vid en viss tid för att folk ska komma hit, men sedan får det bli lite som det blir. Oftast trevligt, säger Jonas Cham.
De är båda medlemmar i det bostadspolitiska nätverket Ort till ort, främst verksamma längs den blå T-banelinjens ytterförorter. Under pandemin drev man kampanjen ”Flagga gult” för mer stöd till hyresgäster, en anspelning på med vilken färg man varnar för smitta ombord på ett skepp.
Grunden med ömsesidig hjälp är solidariteten vi skapar tillsammans. Du hjälper mig, jag hjälper dig.
– Någonstans efter det kände vi att vi hade kört fast lite i hur vi var organiserade. Vi försökte hitta folk med olika problem, definiera och jobba med deras problem åt dem. När problemet upphörde upplevde folk ofta inte att de hade någon större anledning att fortsätta vara involverade med oss, förklarar Jonas Cham.
– Vi skulle bli bättre på att artikulera de problem och behov vi själva har, så att det inte blir den här ”välgörenhetsmentaliteten”, uppdelningen i de som har problem och de som hjälper. Det tog lång tid för mig.
Oscar pluggar, och Jonas jobbar på lager. Jonas tvekar inför frågan om han någonsin varit fattig, men är rätt säker på att han aldrig kallat sig det.
– Jag har haft obekväma perioder, där det varit riktigt svårt att få pengarna att gå ihop. Det finns nog en ingrodd stolthet i att inte säga det, speciellt när det alltid löst sig i slutändan.
I Frälsningsarméns undersökning uppger 71 procent att de skulle ta hjälp av släkt och familj i ”ekonomisk knipa.” 19 procent kan tänka sig vända sig till vänner och bekanta, snäppet färre till kommun och socialtjänst. Bara två procent kan tänka sig ta hjälp av kyrkor eller andra hjälporganisationer – lika många som är beredda att lösa situationen med ett sms-lån.
– Grunden med ömsesidig hjälp är solidariteten vi skapar tillsammans. Du hjälper mig, jag hjälper dig. Problembilden blir gemensam, säger Oscar Westerlund.
Definitionen av ömsesidig hjälp, mutual aid på engelska, är inte mycket svårare än så. När den ryska filosofen och tidiga anarkisten Peter Kropotkin skriver Ömsesidig hjälp: En faktor i evolutionen är året 1903, och han vill argumentera för att det varken är kärlek eller konkurrens enligt ”den starkastes överlevnad” som driver evolutionen framåt, utan faktumet att alla vinner på pragmatiskt samarbete.
I 2020 års pandemitöcken letar sig begreppet på kort tid in i allmänhetens ordförråd världen över. Svenska solidaritetsnätverk som Granne till granne, Preppa tillsammans och ett myller av coronahjälp-grupper på Facebook knyter samman orter och bostadsområden i tider då många inte kan eller vågar ta sig ut från sina hem, fler förlorar jobb och inkomst för varje dag som går, och de tredje rum som finns tvingas hålla stängt.
I samtalen Jonas Cham hittills haft med Ömsesidig hjälp-gruppen har en känsla utkristalliserat sig allra tydligast: alienering.
– Jag får ingen kontakt med grannarna, känner få i grannskapet sedan jag flyttade, och folk säger knappt hej till varann i hissen. Bara att komma hit och ha ett forum för att prata om det hjälpte mycket.
I höstas påbörjade nätverket en undersökning i Tensta där Jonas bor, där man knackar dörr för att fråga vad boende tycker om området och sina lägenheter. Jonas Cham hade redan synen på grannorganisering som ett verktyg för att lösa olika problem, men inte riktigt på isolering grannar emellan som ett problem i sig.
– Jag har aldrig gått runt i mitt område förut och faktiskt undersökt hur mitt intresse ser ut där jag bor. Jag har gjort det för andra, men aldrig för mig själv, eller själv bett om hjälpen. Nu har gruppen mitt välmående som intresse, och jag känner detsamma för de andra i gruppen. Om något är mitt problem är det också Oscars problem. Det är liksom kärnan i att vara organiserad.
Solidarias väggar dryper av politik, på fanor, klistermärken och utskrivna A4-ark. Kapitalistisk ordbok: Frihet – tjäna de rika. Jämlikhet – alla får tjäna de rika. Lycka – att gilla hur du tjänar de rika. Misslyckande – ditt livsverk var inte användbart för de rika. Har du inte råd med SL? frågar ett annat papper. Det är ok att planka! Var bara försiktig.
Bland väggord och slagord finns längre guider till mer direkt handling. Under rubriken ”How to crack a space” finns instruktioner från en holländsk aktivistgrupp för hur man rekognoserar en fastighet, letar efter larm och övervakning, kontaktar jurister som kan besittningslagen, och vilka verktyg som behövs för att barrikadera in sig (borr, skruvar, brandsläckare, teleskopstötta). En pedagogisk Ikeamanual för husockupation.
– Vi är och vill vara en del av en bredare vänster, inte någon vag politisk grupp. Jag är här för att lösa problem tillsammans, men också för att jag tror att vårt system är väldigt sjukt, och att det behöver ageras mot kollektivt, konstaterar Oscar Westerlund.
– Förhoppningsvis existerar den där enande klasskraften som överskrider allt annat, men på villkoret att vi bygger en stark rörelse folk vill vara med i snarare än att vi ska gå på äggskal runt någon annan, säger Jonas Cham, och ler lite.
– Färgen i väggarna börjar liksom inte flagna för att någon från fel land flyttar dit.
De fortsätter prata vid köksbänken. Jonas ”känner sig som en foliehatt” när han funderar på hur den alienation han upplevt egentligen skapas.
– Korttidskontrakt blir allt vanligare, på ett-två år kan det bli svårt att få någon koppling till området och lära känna grannar. Även om de delar dina mest grundläggande behov.
Jag är här för att lösa problem tillsammans, men också för att jag tror att vårt system är väldigt sjukt, och att det behöver ageras mot kollektivt.
– Det är verkligen absurt i Stockholm, alla mina vänner bor över halva stan. Det blir så mycket enklare att motstå att hyresvärden fuckar med en om man känner sina grannar, instämmer Oscar.
Jonas berättar om en av de första undersöknings-utflykterna, där han förväntade sig att folks känsla av otrygghet skulle grunda sig i kriminalitet. Men det som oroade flest låg närmare de känslor han själv arbetat med: att inte känna sina grannar, eller veta vem som springer i trappan. Främlingskap.
– Jag har också internaliserat den retoriken, att ”det är gängen”. Men när jag går runt i Tensta är det som gör mig otrygg ”knarkskrämman”, som gör Tensta Centrum oanvändbart från tio på kvällen till sex på morgonen. Eller att Polisen kör sina bilar fort på de smala gångbroarna.
