Det är trångt på Torstraße 6 i Berlin. Kvällsluften är kylig, men det hindrar inte folksamlingen utanför från att luta sig mot fönsterbrädor och dörrposter, desperata att få en skymt av vad som händer i den trånga möteslokalen.
Mobilkameror lyfts och livesändningar rullar. Ljudet utanför ligger en halv minut efter det på andra sidan fönsterglaset, vilket skapar en märklig ekoeffekt av applåder och jubel.
– Kan du höja ljudet på din telefon? Eller är det någon som har en högtalare? frågar en av de aktivister som samlats utanför. Tyvärr är det ingen som tagit med i kylan.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Inne i lokalen är stämningen laddad. Det är här, i vänstertidningen Junge Welts lokaler, som kvällens evenemang till slut fick hållas efter att Freie Universität Berlin ställde in i sista stund. Planen var att ta in 500 åhörare, men nu får en bråkdel av dem plats.
En handfull poliser, någon maskerad, står strategiskt utplacerade på insidan av lokalen. Där finns också Julia Duchrow, generalsekreterare för tyska Amnesty, och Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de palestinska områdena.
På scen står Johannes Fehr från vänsterrörelsen Diem25, en av arrangörerna och den som haft kontakt med polisen under dagen.
– Polisen krävde att få närvara i lokalen, något arrangörerna motsatte sig. Men här står de nu, fem poliser, och har till och med tolkar med sig för att ”försvara yttrandefriheten och sammankomsten”, säger han till folksamlingen.
– Det är extremt svårt att organisera det här evenemanget i dag i den här så kallade demokratin, men vi försöker. Vi är fast beslutna att genomföra detta, och vi vill rikta ett stort tack till Junge Welt som lånade ut sina lokaler.
Redan tidigare under dagen kom varningstecken om att mötet inte skulle gå som planerat. De ursprungliga evenemangslokalerna hade blivit nerklottrade med budskap som ”Francesca Albanese är antisemit”. Tidigare i veckan har den kristdemokratiske borgmästaren i Berlin Kai Wegner, tillsammans med Israels ambassadör, gått ut och uppmanat universitetet att ställa in mötet.
Vi ska inte vara rädda för ord. Vi ska vara rädda för brott
Det är inte första gången den italienska folkrättsspecialisten har skapat kontroverser i landet. Den 16 februari skulle hon ha hållit en föreläsning vid Münchens Ludwig-Maximilian-universitet på temat ”kolonialism, mänskliga rättigheter och internationell rätt”, men evenemanget ställdes in då universitetet förväntade sig en ”åsiktsstrid” som det inte kunde garantera säkerheten för (Bayerischer Rundfunk, 8/2).
Beslutet stöddes av delstaten Bayerns antisemitismombud, Ludwig Spaenle, som menade att hon ”gjort flera ensidiga uttalanden om situationen i Israel och Gaza” och ”upprepade gånger avlegitimerat Israel”.
Tyskland har uppmärksammats flera gånger för sin stränga politik mot Palestinarörelsen. I början av februari förbjöds arabiska slagord och musik vid demonstrationer, med hänvisning till att slagord som ”död åt Israel” och ”döda alla judar” är förekommande hatbrott som är svåra att upptäcka för polisen. Åtgärden väckte kritik från Amnesty, som menade att förbudet begränsar yttrande- och mötesfriheten.
Dessutom drog sig Heinrich Böll-stiftelsen ur utdelningen av Hannah Arendt-priset till den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen i december 2023, medan prisceremonin för den palestinska författaren Adania Shibli vid Frankfurts bokmässa samma år ställdes in helt.
Två timmar in gör Francesca Albanese entré. Inne i lokalen reser sig folk upp, utanför hörs ett nytt, lite fördröjt jubel. Hon ler snett och dröjer med att börja tala.
– Det är som om jag vore en efterlyst krigsbrottsling. Men jag är bara en juridisk expert, tillsatt av FN för att dokumentera och rapportera om förbrytelser. Det är vad min roll innebär, även om jag också dokumenterar brott som begås av Hamas och den palestinska myndigheten.
– Jag måste erkänna att 75 timmar i det här landet har gjort mig ganska nervös. Jag längtar efter att åka tillbaka till fridfulla Tunisien.
Hon gör en paus, sveper med blicken över rummet.
– Vi ska inte vara rädda för ord. Vi ska vara rädda för brott. För dem som begår dem, och för dem som förnekar dem.
